Later homies

Nu åker jag till Indien i två veckor så det lär bli glest med uppdateringar på ett tag. Men efter resan kan ni räkna med ett fett fotoreportage! Ciao!

[musik] Madonna

Diggar verkligen Madonnas nya sound!

[notis] Statistik att lägga på minnet

"Bara i Chicago har polisen i snitt dödat en människa i månaden mellan 2008-2013. Av dem som dödats var 80 procent svarta, enligt Chicagos Independent police review authority. Senast en Chicagopolis dömdes för en dödsskjutning var 1997."

Alexandra Pascalidou, DN 23/12 2014

[tv-serie] [samhälle] Chalky White: ras och klass i Boardwalk Empire

Jag har precis avslutat andra säsongen av Boardwalk Empire och fastnade för karaktären Albert ”Chalky” White. Det Amerika som Myrdal skriver om i An American Dilemma (som jag precis skrivit min kandidatuppsats om, därav min besatthet vid detta ämne) är 30-tal, och Boardwalk Empire utspelar sig på 20-talet, men mycket av det som skildras i Boardwalk Empire kan läsas med Myrdalska glasögon. Man kan faktiskt lära sig en hel del om rasrelationerna i USA genom skildringen av Chalky.

Chalky företräder afroamerikanerna på (den svarta) alkoholmarknaden i Atlantic City. Hans pappa var möbeltillverkare och hängdes av några missunnsamma vita personer när Chalky var ung. I den här scenen har han hamnat i fängelse och blir osams med en gangsterledare från Baltimore.

Se scenen här! (Gick inte att bädda in, sorry!)

Samhället var ordnat på så sätt att svarta och vita hölls åtskilda. Detta var speciellt hårt reglerat i södern med Jim Crow-lagarna, men även i nordstaterna beblandades svarta och vita sällan. I serien märks detta tydligt: till de få scenerna där svarta och vita egentligen möts hör de där Chalky (med sällskap) förhandlar med de vita alkohollangarna. En konsekvens av åtskillnaden var att det uppstod en separat svart marknad för i princip allt, och som följd uppstod ett klassamhälle inom den svarta gruppen. Självklart var den genomsnittliga levnandsstandarden lägre än hos de vita, men något som få känner till, och som skildras i Boardwalk Empire, är att det fanns en svart överklass.

Chalky är ett bra exempel på en överklassafroamerikan. Han är alltid välklädd, för sig väl, bor flott och har en fru och barn med ljusare hud än han själv (jag återkommer till detta). I en scen besöker huvudpersonen Nucky och hans bror Eli familjen Whites hem och den välartade sonen spelar ett klassiskt pianostycke medan de väntar på Chalky. Nucky och Eli är märkbart förvånade. Myrdal förklarar det som att den svarta överklassen var som besatt av att föra sig väl för att markera sin status. I scenen ser vi tydligt den sociala hierarki som finns bland fångarna. Chalky läser David Copperfield i sin välskräddade kostym (klassmarkör: han kan läsa, och han läser klassisk, vit, brittisk litteratur) när Baltimoremannen blir provocerad av Chalkys snobbighet och gör ett försök att slå till honom. Det visar sig då att alla män är Chalkys. Alla afroamerikaner i Atlantic City är beroende av Chalky för alkoholen, och Chalky behöver i sin tur inte lyfta ett finger för att försvara sig själv. Det värsta som händer är att han får en blodfläck på sin bok (som en av männen plockar upp åt honom). Bara i den gesten kan hela den sociala situationen utläsas.

Den svarta gruppen är alltså inte alls lika enad som man kan tro. I viss mån stämmer det att man kände gemenskap inom gruppen på grund av det vita förtrycket, och ännu mer så när medborgarrättsrörelsen satte igång, men det fanns tydliga splittringar även inom den svarta gruppen. Medfångarna som misshandlar Baltimoremannen talar till Chalky med nedböjt huvud, och Chalky tilltalar dem bara när han behöver dem. I en annan scen ställs Chalky till svars för dödsfall i samband med alkoholhandeln och man menar att det är orättvist att Chalky låter andra riskera sina liv för honom; det finns en märkbar bitterhet i under- och medelklassen.

Den svarta överklassen sitter som i en rävsax. Å ena sidan känner de stort förakt mot de vita som förtrycker dem och därmed gemenskap med resterande gruppen svarta, å andra sidan är de på ett omvänt sätt beroende av det vita förtrycket för sina monopol på den svarta marknaden och därmed sin ekonomiska situation. De markerar sin höga status genom att ta avstånd från svart medel- och underklass och blir, som jag nämnde ovan, nästan besatta av att föra sig väl. De är en väldigt isolerad grupp, en som varken identifierar sig med de vita eller den stora gruppen svarta.

Chalky är ett klockrent exempel på en överklassafroamerikan som slåss med sin dubbla identitet. I en annan scen (se nedan) blir detta tydligt. Vid en middag när dottern för första gången tar hem sin pojkvän får Chalky ett utbrott över att det serveras anka (= snobbig mat) och inte ”Hoppin’ John” (en maträtt med ris och bönor) till middag, som han hade efterfrågat. ”Hoppin’ John” ansågs vara stereotyp svart, fattig mat och pojkvännen skrattar till när Chalky nämner det. Detta gör Chalky ännu mer provocerad. När frun ursäktar Chalkys ”country ways” utbrister Chalky att ”it’s clear to see who the field nigger* is”.

Se scenen.

En anledning till Chalkys inre identitetskonflikt har säkerligen (delvis) att göra med hans mörka hudfärg. Det må låta främmande men följer precis samma "logik" som vanligt rashierarkiskt tänkande: ju mörkare hud, ju lägre står du i hierarkin. Det som kanske chockade mig mest när jag läste Myrdal var när han redogjorde för det avancerade och utbredda system av rastänk som fanns långt in på 30- och 40-talet. Den centrala idén var att vita var överlägsna svarta, som bekant, men även liberaler som ifrågasatte den hierarkiska tanken menade att svarta och vita var olika och behövde hållas åtskilda: att få barn mellan ”rasgränserna” var väldigt tabubelagt. Om man ”inom sin ras” fick barn med en person med ljusare hud rörde man sig uppåt i hierarkin. Detta är vad Chalky gjorde. När Chalky fått sitt utbrott på middagen går han in i verkstaden och börjar tälja på en möbel, som för att hedra sitt ursprung. Han är i grund och botten en djupt ensam människa som har hamnat i kläm i ett hårt ras- och klasshierarkiskt samhälle. Inte ens i sin egen familj känner han sig hemma.

*Field nigger = begreppet syftar i grunden på svarta slavar som arbetade på bomulls- och sockerrörsfälten. ”Nigger” ansågs vara väldigt nedsättande bland svarta.       

Och ja, det är Omar från The Wire <3

God jul

önskar Mao

[film] Bande de Filles (Girlhood)

Marieme bor i en Parisisk förort med en frånvarande (arbetande) mamma, två yngre systrar och en äldre bror som styr familjen med järnhand. När Marieme inte har vad som krävs för att komma in på gymnasiet börjar hon hänga med skolans hårdhudade tjejtrio för att ge vardagen mening. På nolltid har hon bytt ut den lila mjukiströjan mot en skinnjacka, hon stjäl pengar och kläder och vågar äntligen prata med brorsans kompis som hon är så förälskad i.

  

Det är en hård men ändå varm jargong i gruppen. Tjejerna bär på knivar och slåss. När ledaren Lady förlorar ett slagsmål och förnedras genom att få sin tröja avsliten klipper hennes pappa av hennes hår och killgängen skrattar åt henne när hon går förbi. ”Du trodde att du var så tuff”. Det räcker med en axelryckning från killgänget för att hennes status ska försvinna. Men trots detta, trots att vi som tittare förstår hur väldigt begränsat livet som tjej i den franska förorten är vill filmen inte måla upp tjejerna som offer. Nej, det finns en jäkla girl power i filmen som gör mig varm i hjärtat.

Det är en socialrealistisk film om klass, patriarkatet och i viss mån rasism, men i första hand är det en uppväxtskildring. En central scen som enligt vissa recensenter ”redan är en klassiker” är den där tjejerna har hyrt ett hotellrum, röker på, dricker och mimar till en Rihannalåt. Scenen är uppbyggd som en musikvideo. Marieme sitter först på sängen med tårar i ögonen och beundrar sina nya vänner men reser sig sedan upp för att vara med och dansa. Det är med en fantastisk träffsäkerhet regissören Sciamma visar på den styrka tjejgäng kan ge individen. Hon skildrar något universellt: jag tror de flesta tjejer kan känna igen sig i Rihannascenen utan att vara bekanta med den franska förorten.

Bande de Filles är den första franska film som någonsin gjorts med enbart svarta huvudrollsinnehavare (?!). Filmen passerar även Bechdeltestet. Jag tycker hotellscenen visar det på ett bra sätt: när tjejerna säger att de ska festa och langar fram alkohol förväntade jag mig att de så småningom skulle möta upp killar och att det skulle bli kvällens klimax, men klimax nås när de dansar och mimar till Rihanna och sedan somnar i en hög på dubbelsängen.

Sciamma använder sig av ett (nyskrivet!) pulserande soundtrack och avskalade förortsbilder,  och växlingen mellan de fyra delarna som filmen är uppdelad i markeras med svarta bildrutor. Mycket av de känslor som Marieme bär på uttrycks implicit med hjälp av just musiken och förortsmiljöerna. Karidja Touré är fantastisk som Marieme och hennes blick tränger genom bioduken och lämnar ingen oberörd. Bande de Filles handlar om begränsning och frihet. Det finns en vemodig förgänglighet i tjejgängets hela existens som man påminns om när de springer på den tidigare medlemmen som inte längre är medlem just för att hon – har blivit mamma. I bakgrunden ser vi Paris som en kuliss: och det är ett vitt, stängt Paris. Men världen utanför må vara hård och kall, inne på hotellrummet i just den stunden är allt möjligt. Inom tjejgänget, där öppnar sig världen. 

[scen] ≈[ungefär lika med]

Huvudpersonen i Khemiris senaste pjäs ≈[ungefär lika med] är pengar. Det handlar om ekonomisk ojämlikhet och klass, men framför allt om vad vårt ekonomiska system gör med vårt språk, våra känslor och våra relationer. Vi får följa en rad karaktärer och deras berättelser i ett pusselmönster: Martina i tobaksaffären som hatar sitt jobb men upplever frihetskänslor när hon börjar stjäla, Mani som studerar ekonomisk historia och vill förändra systemet inifrån men aldrig lyckas få en fast anställning på universitetet (spelad av min dröm-man Hamadi Khemiri), Peter som tigger i tunnelbanan och Freja som så gärna vill ha sitt jobb tillbaka att hon knuffar ut sin ersättare framför en bil.

Som ofta i Khemiris pjäser handlar det som socialt utanförskap och flera gånger gör det ont i magen. En sådan scen är när den arbetssökande Andrej upptäcker att lillebrorsan har gett 500 kronor till den, enligt honom, ljugande tiggaren i tunnelbanan och blir fullkomligt rasande. Han misshandlar tiggaren, tar tillbaka brorsans 500-lapp och gormar om att det är fel att stjäla från barn.

I en annan scen jävlas Khemiri verkligen med publiken. Innan andra akten drar igång på riktigt och ridån går upp kliver en karaktär i rutig kostym fram på scenen, tillsammans med tiggaren Peter från första akten. Mannen i rutig kostym ger honom ett erbjudande: 290 kronor om han håller huvudet i en hink med vatten så länge han kan. Peter går med på det, men när han är klar visar det sig att spelreglerna ändrats: tre gånger är det som gäller. Publiken, som inte riktigt verkar vara med på noterna, protesterar. Men det blir ytterligare två gånger, och dessa båda gånger trycker mannen i kostym ner en sprattlande Peter i hinken med vatten lite för länge för att det ska kännas okej. Många i publiken skriker i fasa.

Det som nog är värst är sättet på vilket mannen i kostym beter sig. Han pladdrar på om underhållningsvärde, skrattar åt publikens skrik när Peter sprattlar i hinken, försöker skämta bort allt, ”det är luuugnt.” Allt görs för att höja publikens ux, förväntade underhållningsvärde, förklarar han. Men ingen i publiken njuter. Alla äcklas.

Exakt vad den scenen vill säga vet jag inte riktigt än, men jag vet att den får mig att tänka på löpsedlar om tiggare som blir misshandlade, sparkade, spottade på, många dagligen. Kanske: hur ekonomisk ojämlikhet leder just till att vi inte ser varandra som jämlikar. Hur det kan leda till att vi avhumaniserar de som står längst ner i hierarkin. Att vår ekonomiska ställning definierar vårt mänskliga värde.

Pjäsen är som bäst när den visar på hur ekonomisk ojämlikhet skapar friktion mellan människor. Arbetarklasskaraktären Mani håller ett brandtal där han uttrycker sitt äckel över privilegierade människor som romantiserar fattigdom och det enkla livet, så länge det är på avstånd och så länge de själva inte måste ta konsekvenserna av fattigdom i varje matinköp, varje trasig overall, varje ledbruten kropp.

De mindre starka delarna är de alltför pekpinnepedagogiska. Martina sitter på en begravning och gråter, men inte i saknad utan över att hon inte fick det älskade torpet i arv. När det tveksamma paret Martina och Mani senare ska deklarera sig kärlek till varandra gör de det i helt och hållet ekonomiska termer, de förklarar hur de ska investera i relationen, hur de är som Nasdaq-OMX. Det är roligt, men också övertydligt. Här går den politiska poängen före det konstnärliga uttrycket.

Men överlag är pjäsen imponerande. Dialogen är vass och likaså skådespelarteamet. Khemiri är en mästare på att skildrande hjärtskärande människoöden. Han vänder ut-och-in på sanningen och verkligheten och nyanserar skiten ur svåra ämnen. Inget är förenklat. Inget är förutsägbart. Det är som dramatiker Khemiri lyser starkast.

Alla bilder kommer från Dramatens hemsida

[hype] [musik] Kendrick Lamar

Kendrick Lamars nya, megacoola singel "Untitled" gjorde min dag. Check it out:

Hatten på

[notis] Musikhjälpen

Åh vad Uppsala mår bra av Musikhjälpen. Atmosfären påminner närmast om Fête de la Musique i Paris då hela staden förvandlas till en festival/ett dansgolv. Nu även i Uppsala! Musiken ligger som en täcke över centrum och människor av alla åldrar kommer fram ur sina vintergömmor och bara hänger på en allmän plats - när annars händer det?? Vi borde ha Musikhjälpen VARJE år! Och Stora torget borde vara ett trafikfritt torg varje dag från och med nu. Uppsala har blivit en levande stad.

[musik] Cat Power

Dålig uppdatering senaste tiden pga skriver c-uppsats. Ledsen för det! Ger er läsare en härlig låt som plåster på såren: Cat Power, som är helt fantastisk.

[samhälle] Nyval

Jag var så trött på politik under valrörelsen 2014 att jag liksom slumrade till. Nu har jag vaknat igen till beskedet att det blir nyval. Jag får typ spasmer i hjärnan och det bara svämmar över av tankar och frustrationer, måste prata med alla jag träffar (det vill säga, inte så många så här i uppsatstider) för att ventilera mina tankar. Här kommer några: 

Jag kollade på Aktuellt i går och kunde konstatera att det var lite (politisk) domedagskänsla över hela programmet, typ alla partiledare samlade i ett och samma program, och som min pappa konstaterade: man har knappt sett dem så trötta och mänskliga tidigare, Magdalena Anderssons frustration gick inte att dölja, Jonas Sjöstedt som brukar vara så sansad i debatter fullkomligt rykte ihop med Mattias Karlsson och till och med Fridolin var märkbart irriterad. Å andra sidan förståeligt: det är en exceptionell situation och alla beter sig faktiskt som femåringar. 

Vänstern har sin arsenal av misslyckanden och fult spel, bland annat att de faktiskt skött de första regeringsmånaderna riktigt dåligt. Löfven är inte erfaren och gör pinsamma tabbar, att riva ner tidigare blocköverskridande förslag (som Annie snackar om) var kanske inte jättesmart inför framtida samarbeten och inte heller att gå och ut anklaga högern för att kunna tänka sig att regera med SD. Självklart tänker inte sossarna enbart på rikets bästa utan vill också se sin budget gå igenom framför alliansens. Jag är inte helt övertygad om att någon från vänstern hade samarbetat med alliansen även om jag vill tro det. 

MEN (!) Ola Larsmo sätter fingret på det mest relevanta i denna politiska röra i en artikel i dagens DN. Om vi bortser från allt käbbel om vem som har tagit ansvar och inte så är den reella situationen: att det parlamentariska läget är ett helt nytt i svensk politik, och att det krävs ett blocköverskridande samarbete för att få igenom en budget när SD har som intention att fälla alla budgetar som inte tar in deras sjuka krav på minskad invandring. Och denna gång råkar S och Mp sitta i regering. Nästa gång kanske det är Alliansen. Hur förhålla sig till den situationen? Jo, genom att fatta det mogna beslutet att samarbeta över blocken. Men det gjorde man inte, tvärtom. Genom att allianspartierna vägrade samarbeta och röstade mot sossarnas budget gav de SD det politiska övertag som de törstar efter. Vi snackar vågmästarroll på en helt ny nivå. Dessa ord tåls att fetmarkera: "Det handlar om vilket inflytande nyfascismen ska få över svensk politik under de kommande åren."

Just så. Det finns faktiskt något som är viktigare än skattesänkning hit och bidrag dit. Och det är att ta ställning mot nyfascismen. 

Annie snackar om att budgeten blivit vänstervriden och att de omöjligen kunde rösta på den. 1) Må så vara, men har inte centern också sitt ansvar i den distans som uppstått mellan dem och partierna på vänsterblocket? JO! Annie har gjort centern till ett parti med en nyliberal riktning, och om vi någon gång känner oss tvivlande inför detta kan vi påminna oss om att hon har Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick som förebilder. 2) Och två, har hon och Jan inte ett ansvar att förhandla? Hon ba: budgeten var för vänstervriden. Reporten ba: men ni tackade ju nej till att förhandla? och Annie ba: ja för att budgeten var för vänstervriden.

??????

Det slog mig på riktigt först i går hur skadlig blockpolitiken har varit för Sverige. Det är nämligen blockpolitiken som har skapat det låsta läge vi har i dag. Historiskt sett är det inte ett dugg konstigt att C och Fp samarbetar med sossarna, men i dag är det tydligen omöjligt. Annie och Jan, shame on you. Alla har handlat ansvarslöst men ni har svikit de liberala ideal de säger er företräda. Gå in på Facebook och gilla sidan som heter "Bryt Blockpolitiken" som min kompis skapade. Enough is enough. 

[samhälle] Segregation

För några dagar sedan kunde vi läsa den här nyheten: segregationen i Stockholm ökar. Två Uppsalaforskare har undersökt segregationen i Stockholms län mellan 1995 och 2010 och resultatet är föga förvånande att segregationen bara ökar. De rika bor med de rika och de fattiga med de fattiga, i allt högre utsträckning.

Vi borde vara mer oroliga än vi är. 

Ju mer jag har pluggat och funderat på livets tillvaro ju tydligare har det framstått för mig att segregation är roten till allt ont (typ).

Låt mig citera den politiska teoretikern David Miller: ”[…] social equality is more important to people than economic equality: what riles people most about inequalitites in income distribution is not that the rich have finer cars or more wonderful holidays, but that the inequalitites can crystallize into judgements of overall personal worth."

Kan inte nog understryka det senare. Problemet är inte att någon tjänar så och så många kronor mer än den andre per se, problemet är att en ekonomisk ojämlikhet ofta leder till segregation vilket leder till social isolering vilket leder till att man i mindre utsträckning ser varandra som jämlikar vilket är så sjukt centralt i en demokrati. Hade vi till exempel inte haft fritt skolval hade skillnader i inkomst kanske inte varit ett lika stor problem då man i högre grad "tvingats" möta människor av annan socioekonomisk bakgrund. Men tack vare (bland annat) det fria skolvalet så vi träffar mest de som är som oss. 

Segregation är en verklighet i Sverige: många av mina gamla klasskompisar från landet hyser ett visst förakt mot stadsbor, och många av mina stadskompisar hyser i sin tur ett visst förakt mot lantisar. Vi får en situation där många landsbygdsbor i ett försök att hävda sig själva (bland annat, gentemot stadsbor) röstar på Sverigedemokraterna, och där (ett fåtal, men ändå) Tenstaungdomar i ett försök att hävda sig själva åker till Irak och Syrien för att slåss för Isis. Och vi i den akademiska medelklassen tar oss för pannan och ba: VA? Hur kan man göra/rösta så??? 

Vi måste foga samman dessa människor! Och hur gör vi det? Ja, inte vet jag, men till exempel INTE genom fritt skolval och minskad omfördelning. Till exempel INTE genom att som Fredrik Segerfeldt rycka på axlarna och säga att man inte är intresserad av frågan (se inlägg om fascism). Vänstern måste bli bättre på att diskutera segregation och klass och högern måste börja tala om det över huvud taget.   

Honest Trailers: The Little Mermaid

Sammanfattar mycket av det som är skevt med Disneys ideal, hehe.

[musik] Cold War Kids

Lite soft musik så här en tisdag

Några tankar om trailern till sista delen av The Hobbit

Att göra tre filmer av The Hobbit kan ha varit filmhistoriens dummaste idé.

Det har konstaterats av många före mig. Nu är i vilket fall den sista delen av (citationstecken) trilogin snart här. Den första såg jag på bio, har förträngt det mesta men det var i alla fall en fin sång med (se trailer). Den andra försökte jag se på dvd i våras men blev tvungen att stänga av efter en halvtimme. Det gick bara inte. Kommer jag se den tredje? Antagligen inte. Kommer jag se den på bio? Definitivt inte. Trailern är nog så långt jag sträcker mig.

Peter Jacksons största misstag är, att döma av tidigare Hobbit-filmer, att det är extra allt hela tiden. Man kan säga att det går inflation i den typen av filmer. Man kan också likna själva tekniken vid en inflation. Om man slänger in en galen människomonstervarg första kvarten och fortsätter slänga in något galet sisådär var femte minut blir tittaren tillslut helt likgiltig inför våldet/dramatiken/äventyret/spänningen/det läskiga. Det Peter Jackson gör istället för att dra ner på tempot är alltså att dra upp det. Ännu fler slag, ännu fler jakter, ännu fler och större monster.

Vi ser tydliga tecken i trailern på att även trean kommer lida av detta. Otaliga pilbågar, orcher (?) i rustningar, avgrundsvrål, vargar och svärd. Någon skäggig snubbe (en av dvärgarna?) som skriker: will you have PEACE or will you have WAR???!!! Och en annan skäggig dude som vrålar som svar: I WILL HAVE WAR!!!!!!

Men det som nästan retar mig mest är nog sättet på vilket The Hobbit vill vara Lord of the Rings-trilogin, det är som att Peter Jackson bara vill promenera ner för memory lane, återskapa de där fantastiska åren i början av 2000-talet då han var king of the world och skapade den episka trilogin om Frodo och hans vänner. Någon borde ha ruskat om honom och skrikit: du måste gå vidare med ditt liv Peter!!! (Förstå vilken depression han kommer gå in i nu när han klämt ut sista möjliga droppe ur Tolkienböckerna? Eller har han.............................?)

Anyhow. Två stycken bevis för min tes att The Hobbit vill vara Lord of the Rings (finns säker massa fler):

#1 Legolas är med asmycket. Han är väl inte ens med i boken?

#2 I trailern återanvänder de Pippins sång från The Return of the King. Okej! Jag fattar grejen, asgammal hobbitsång, fin och stämningsfull, men med alla resurser de har, kan de inte skriva en ny???

I slutet av trailer klämmer de in repliken "will you follow me, one last time?" och jag kan inte tolka den som något annat än en vädjan. Det är som att skaparna fick lite självinsikt, insåg att många tittare nog är besvikna på tidigare filmer och ba: okey guys, we messed up, but will you just follow us one last time or what??? Mitt svar är NEJJJ.

Färdighatat för i dag.

November

November flyttade in i mig. Känslan av: varje gång man slår på datorn en uppdatering som måste göras. Finnar som dyker upp och vägrar försvinna. Ställer in träningspass. Känns som att ha mens i en månad och har: mens i en månad. Som att man väntar och väntar på att vattnet ska koka upp men man inser att sladden inte är isatt. Känslan av att tappa saker på golvet hela tiden. Att vakna täppt i näsan på natten. Att alltid vara trött. Att ringa läkaren för att man är så trött och att läkaren säger (asskeptiskt): ”är det något som har hänt eller?” och man blir så osäker att man inte bokar in någon tid utan viftar bort det, alla är väl trötta i november, hahah. Att brandlarmet går precis när man äntligen har fått tag på läkaren så att man måste springa ut för att inte få hörselskada. Håret som är för tjockt och överallt. Tygpåsen som glider av axeln och hörlurarna som glider ut öronen.  Att Spotify plötsligt loggar ut av sig själv och att man inte kommer ihåg kombinationen användarnamn lösenord. Att ha köpt två ”cykellyktor” för hundra kronor som är totalt värdelösa, de sitter inte på något bra sätt så måste köpa nya men har inte råd. Böcker som man inte borde ha kunnat låna för att de är referensex måste lämnas tillbaka. Uppsatsen som måste skrivas. Två soltimmar på tjugo dagar. Det är orimligt. 

[spoken word] Anis Mojgani

Denna fantastiska poet gör en mörk novemberfredag ljusare. Trevlig helg!

Annas kärlek

Skrev och illustrerade denna saga när jag var sju år

[hype] mamma

Älskade mamma,

I dag (i går) fyller du 50 och jag vill hylla dig genom att tala om några saker jag har lärt mig av dig, och som jag kommer ta med mig. För symmetrins skull, låt oss säga fem.

Ett: du har en fantastiskt sjuk humor. Jag skrattar aldrig så mycket som när jag är med dig och familjen, vi har en ocean av internskämt och en hel humorreferensram som innehåller allt från Eddie Izzard, Monty Python och Håkan Bråkans julkalender. Du och Ann-Charlotte skrattar alltid högst. Så var det när vi var på semester i Frankrike 2002, så är det än i dag när vi sätter oss i fel biosalong. Du har också en förmåga att krydda till historier ganska rejält, och här har du förstått någon essentiellt: sanningen är relativ och livet blir inte roligare än man gör det.

Två: du är genomambitiös och en hårt arbetande kvinna som ofta jobbar för mycket för ditt eget bästa. Men du har även ett sinne för att chilla. Självklart har du och pappa alltid tagit barnens utbildning på största allvar, men du har kanske ännu oftare än att tjata om läxor varit den som påmint oss om att också ta det lugn. Att inte låta stressen ta över. Du ligger gärna i den stora soffan på Rörbäcksvägen med en katt på armen för att sträckkolla Twin Peaks eller Mad Men. Du har lärt mig att ta arbete OCH återhämtning på allvar.

Tre: du är så lustdriven. Jag och Clara har ett minne från (typ) 2007. Vi sitter i köket i Golvsta och äter frukost, och du tittar på väggarna och utbrister: vi målar om! Och som vi båda minns det åker vi in till Uppsala samma dag för att köpa färg, och för att senare samma dag måla om panelen ljusblå. Väggarna hade haft sin färg i nästan tio år, men när du väl fick för det att någon skulle ske skulle det banne mig ske på en gång. Du låter dig slukas av saker, du kanske inte har tid men börjar ändå googla på boende i Indien, eller går ut i förrådet för att gräva fram något som vi har pratat om, eller sätter en bulldeg, till och med Samuel kan bli stressad och ba: mamma, hade inte du en predikan att skriva? Ja, det gör också att du har ett ganska ledigt förhållningssätt till tider som ska hållas, men det är en annan historia.

Fyra: du har enorm tillit. Tack för förtroendet mamma. Du har alltid bemött oss barn som jämlikar. Vår familj är väldigt ickehierarkisk och jag skulle nog mer likna den vid en klump, en enhet som vuxit samman. Även om du kanske helst förtränger detta tycker jag att vi i dag kan skratta åt att du skickade i väg mig och Clara att köa till en Kentkonsert i åtta timmar och minusgrader efter det att Clara precis återhämtat sig från sin lunginflammation. Du ångrade detta. Jag och Clara är väldigt glada att vi fick gå. Du har aldrig varit den mamman som gett oss någon sista tid att komma hem, aldrig utegångsförbud, aldrig några egentliga bråk. Vissa föräldrar sitter uppe och väntar när barnen är ute och ränner, det skulle du aldrig göra. Du säger bara åt oss att ha kul, och att ”dansa järnet”.

Fem: för mig ÄR du en öppen famn. När vi var små brukade vi leka macka. Det gick ut på vi låg i en hög på varandra, bröder, smöret, ostskivan och persiljekvisten. Hur mycket jobb du än har så har du alltid tid att krama oss god natt, precis som du gjorde när vi var små. När jag blev dumpad i somras lämnade du det du höll på med för att hämta mig med bil, och bädda ner mig i din och pappas dubbelsäng. Och när mormor dog några veckor senare och vi var de enda familjemedlemmarna hemma i Sverige så bäddade vi också åt oss båda i dubbelsängen.

Jag skulle vilja avsluta med en bild av hur du alltid har tagit emot mig när jag faller. Året måste var 1996, och vi är i Sydafrika. Jag är alltså fem år, Clara är två. Efter en lång dag sätter vi oss i bilen för att åka till en bekant och äta middag. Glassen jag åt vill dock inte stanna i magen, och, som jag gjort så många gånger i bilar och bussar, kräks upp den. Men inte i en platspåse eller på golvet utan – på dig. I ditt knä. Och bara för att göra saken värre så blir tvååriga Clara så äcklad av min spya att hon kräks i rent äckel – också på dig. Förlåt mamma, och tack för att du alltid har ställt upp för oss. Jag menar verkligen att göra detsamma för dig.

[film] Interstellar

Christopher Nolan hyllar skamlöst blockbusterfilmen i en intervju. Annat vore väl konstigt; han har inte direkt gjort sig känd som småskalighetens mästare. Jag kan knappt komma på någon film som blev så omtyckt som 2010 års Inception, typ alla älskade den. Nolans filmer är storslagna, spännande, svindlande, och dumförklarar inte publiken. Det är hans framgångsrecept.

Interstellar är inspirerad av forskning i fysik och har sin dos av komplexitet (åtminstone för en humanist). Jorden plågas i denna icke namngivna framtid av damm och torka. En majoritet av befolkningen, däribland huvudpersonen Cooper (Matthew McConaughey), har tvingats återgå till jordbruk i syfte att säkra livsmedelsproduktionen som blir allt mer hotad. I grund och botten är Cooper dock astronaut, och när en möjlighet öppnar sig tvekar han inte att lämna sina barn för en oviss framtid för att åka iväg på ett uppdrag i en annan galax. Han och Dr Brand (Anne Hathaway) med besättning ska göra ett försök att rädda mänskligheten.  

   

Interstellar är en tekniskt storslagen och bländande vacker film med en mäktig ljudvägg som skär igenom bilder och dialog. Till en början är det är svårt att inte dras med, jag blev hänförd och fällde till och med en tår eller två (så som man gör till en viss typ av episka filmer.) Trots att det är påkostat och bombastiskt behåller Nolan (under stora delar av filmen) en viss finstämdhet, han vågar blanda in poesi, tystnad och avancerad vetenskap. Där filmer som The Hobbit blir extra allt hela tiden på ett outhärdligt sätt håller Nolan tillbaka i högre utsträckning. Bara en som sak som att filmen inte visas i 3D – tacka gudarna för det.

Resan genom maskhålet till den andra galaxen gör obehagliga saker med tiden. I en av de bästa delarna av filmen ska besättningen ta sig till en vattenfylld planet och räknar ut att en timme på den är lika med, håll i er, sju år på jorden. Det finns ett enormt vemod i den insikten och som tittare känner jag panik, stress och sorg utan att den behöver uttryckas av karaktärerna och kläs i sockerkantad dialog. Här är filmen som allra bäst.

Men sedan händer det som jag borde ha anat, det blir för explicit, repliker som “maybe love … transcends time and space …” dyker upp och hela andra halvan är bara för mycket, det storslagna som jag första halvan knockades av framstår som platt och överdrivet och Nolans fasta vilja att knyta ihop berättelsen fungerar bara inte. Att han, som jag hävdade i inledningen, inte dumförklarar tittaren gäller alltså främst i den tekniska handlingen, känslor uttrycks och förklaras på ett ofta övertydligt sätt. Interstellar handlar om mänsklighetens eventuella undergång, om tid, kärlek, rymden och vad det innebär att vara människa – jag önskar att han hade vågat lämna det där, i det kaostillstånd som är dess ursprung. Först då hade jag varit beredd att kalla filmen ett mästerverk.  

Publicerades på Ergos webb i dag

Värmlandshelg

Det smala ämnet fascism och kapitalism

”[…] in the Western democraties, critiques of ’the system’ have become critiques of the ’political system’, and the idea that there might be economic conditions for political equality barely gets a mention at all.”

Min läsning i dag består av Anne Philipps bok Which Equalitites Matter? där hon avhandlar politisk och ekonomisk jämlikhet och kopplingen dem emellan. Passande nog har Kajsa Ekis Ekman och Fredrik Segerfeldt påbörjat en eldig debatt om fascism i Dagens Nyheter där Ekis Ekman trycker på kopplingen mellan kapitalism och fascism och där Segerfeldt motsäger sig och framhåller den inneboende frihetsstanken i kapitalismen.

Segerfeldts tes är att kapitalism bygger på liberalism och är internationalistisk, pluralistisk, antiauktoritärt och frihetsbejakande i grunden, vilket står i motsats till allt vad fascism är.

Jag har några tankar här:

För det första ett förtydligande. Segerfeldt har rätt i sak: kapitalismen i sig är inte fascistisk, och verkligen inte nationalistisk, utan helt färg-, nations- och könsblind. Men är inte det del av själva problemet? Den fria marknaden har ingen inneboende ambition att luckra upp gamla koloniala handelsmönster eller patriarkala strukturer. Må hända att Ekis Ekman lite väl lättsamt talar om kapitalism och fascism i samma mening, men för mig är det klart vad hon menar: kapitalismen i sig är inte fascistisk, men den gör fascismen en tjänst. På ett idéplan är de kanske varandras motpoler, som Segerfeldt menar, men i praktiken göder den ena den andra. Hur då?

Kapitalismen är enbart ”antiauktoritär” i politisk bemärkelse. Själva problemet med kapitalismen är just att den skapar vinnare och förlorare, det vill säga, att det uppstår en hierarki, ett olikhetssystem. Enligt många är detta inte ett problem så länge ojämlikheten avspeglar skillnader i arbetsinsats och ambition. Högern talar ofta om att skapa ett samhälle som ”möjliggör klassresor” – fine, men då får man också till svars för konsekvenserna, det vill säga, att man skapar ett samhälle med vinnare och förlorare. 

Segerfeldt har inget svar på Ekis Ekmans grundfråga: hur fascism uppstår. Och ärligt, är det någon liberal som har det? När Segerfeldt talar om Sverigedemokraternas framväxt skriver han: ”I Sveriges fall är alltså förklaringen till framgångarna (Sverigedemokraternas) att det helt enkelt sedan länge finns de som tycker som SD […]”. Helt enkelt. Jag anar ett cirkelresonemang här: man tycker alltså som man tycker för att man har tyckt så. Ekis Ekman resonerar vidare: ”Inte kan stora delar av Sverige, Frankrike och Ungern bestå av mobbade, faderlösa barn som behöver trygghet”. Det kan inte bara handla om det, eller om att behöva fixa sin attityd.

Missförstå mig rätt, typ alla liberaler jag känner eller känner till tar stark ställning mot fascism och rasism, men jag har aldrig hört en bra liberal förklaring på hur dessa tankeströmningar uppstår, vilket (behöver väl knappt poängteras) är högst relevant för att kunna lösa problemet.  

Jag gick på en föreläsning med Fredrik Segerfeldt en gång. Han spydde galla över fackförbund, arbetsrätt och kollektivavtal och menade i princip att det var djävulens påfund. Han vill avskaffa detta, öppna gränserna helt och möjliggöra enorma slumområden i Sverige där folk från krigsdrabbade områden ska kunna leva på låga minimilöner och en säck ris. Det får man tycka. Speciellt om valet står mellan det, eller att bli stenad till döds i sitt hemland, som Segerfeldt målade upp alternativen, framstår det som riktigt vettigt. Men konsekvenserna? Jag frågade vad han ansåg om problem med segregation och utanförskap i detta imaginära samhälle. Han svarade att han inte var intresserad av den frågan. Okej? Nej. Helt enkelt inte intresserad.

Ekis Ekman skriver bra: ”Låt oss ställa de materialistiska frågorna! Kanske är inte den viktigaste frågan: vem är fascisten? Utan: Varför just nu och inte tidigare? Hur kommer det sig att Europa lyckades hålla fascismen borta under fyrtio år?” Om vi bara kunde sluta tävla i vem som i högst utsträckning hatar fascismen som ideologi och istället diskuterade dess rot, kanske vi kunde komma någon vart. Att som Anne Philipps skriver, koppla samman debatten om ekonomisk och politisk jämlikhet. De går hand i hand. Jag faktiskt övertygad om det.  

[hype] [musik] Beatrice Eli

Den coolaste katten i landet just nu heter helt klart Beatrice Eli (jag är lite kär). Jag lyssnade sönder hennes första singel Violent Silence i vintras (den är så kraftfull och fångar verkligen känslan av obesvarad kärlek) och nu har äntligen hennes debutplatta Die Another Day kommit (på min födelsedag för övrigt, bra present!). Jag älskar den. Gå in på Spotify på en gång och lyssna om du inte redan gjort!!!   

Vissa beskriver hennes genre som en kombination av r'n'b, pop, punk och soul (vad ingår inte i den beskrivningen?). I vilket fall är det bra. Det handlar om sexuell frigörelse, girlpower, destruktiv kärlek och ångest. Hon sjunger om fester och bubbliga förälskelser men varvar med existentiell ångest och det blir det lite samma vemodiga effekt som i Veronica Maggios Mitt hjärta blöder. Beatrices melankoliska röst ger hela albumet en stämningsfull inramning, which I love. 

Den 8/11 spelar hon på V-Dala och jag gråter lite inombords över att jag missar henne (ni som kan: gå. Ba gå). Här kan ni lyssna på två av hennes ägiga låtar:

 

Vår vice talman - love him (obs INTE)

Tack IRM!

[film] What If

Jag och Laura var så peppade på att se What If (2014). Anledning? Både DANIEL RADCLIFFE OCH ADAM FRÅN GIRLS är med. My god! Den kombon! Dessa två masters of humour! Hur ska det bli???

Jag vet nu. Svaret är att det blir precis som man kan förvänta sig att det skulle bli om man tar Adam och Harry och stoppar in dem i en annan miljö (för Harrys del i alla fall). Adam har e-x-a-k-t samma look som i Girls, och är lika sexuellt utlevande, medan Daniel är lika socially awkward som han är i Harry Potter. (Parentes här. Vad sysslar Daniel Radcliffe med? Någon som tror att hans nästkommande film Horns kommer bli fantastisk? Jag känner spontant nej.)

Grundstoryn är i vilket fall att Wallace (Daniel) blir kär i en tjej, Chantry, som har pojkvän. De blir bra vänner men Wallace vill något mer. Filmen ställer sig den moderna frågan ”kan killar och tjejer vara vänner utan att vilja ligga med varandra?” och eftersom Wallace vill ligga med Chantry och eftersom de får varandra i slutet (sorry för spoiler) antar jag att svaret är……………………………. Nej? Not possible. Okej. Då vet vi.

Filmen vill vara som 500 Days of Summer och Girls lite för mycket, det vill säga: hipp och indie.  Dialogen i What If försöker vara vitsig men känns tillgjord i sin rapphet. Det är på det hela taget ganska ytliga porträtt av Chantry och Wallace vilket gör att man som tittare inte riktigt bryr sig om de får varandra i slutet eller inte vilket är ett typiskt dåligt tecken. 

Förutom den tveksamma sensmoralen, haltande dialogen och de konstiga inslagen av slapstick så är slutet outhärdligt puttenuttigt. I slutscenen försvinner all ambition att vara indiefilm och kvar blir bara en intetsägande romantisk komedi. Nej, What If kommer inte gå till historien. Första scenen i trailern är typ den roligaste i hela filmen. Se den istället.

[musik] Kleerup

Veckans bästa upptäckt! Älskar denna nya sida av Kleerup! (eller är den ny förresten? I wouldn't know, är inte speciellt inlyssnad på honom, men förknippar honom med "with every heartbeat" och "thank you for nothing", typ. Aja, bra i vilket fall!)

Kalas!

När man fyller 23 är man tillräckligt gammal för att ha kalas med fiskdamm och ballonger igen.

[artikel] När Martin Luther King läste Myrdal

I år är det sjuttio år sedan Gunnar Myrdals tegelsten An American Dilemma: the Negro Problem and Modern Democracy kom ut och skapade historia i USA. Verket, som i USA anses vara ett av 1900-talets viktigaste på ämnet rasteori, är förvånansvärt okänt i Sverige. 

Gunnar Myrdal är i Sverige främst känd som författare till den politiska milstolpen ”Kris i befolkningsfrågan” (tillsammans med makan Alva Myrdal) och som nobelpristagare i ekonomi, men han gjorde även stor internationell karriär som ekonom och intellektuell. När det inflytelserika forskningscentret Carneige Foundation på 30-talet bestämde sig för att genomföra en omfattande studie av de svartas situation i USA vände de inte blicken inåt landet (till mångas förtret), utan till Sverige och Gunnar Myrdal: man sade sig vilja ha någon som kunde se på situationen i landet på ett ”objektivt” sätt. Myrdal tvekade till en början men tackade sedan ja till att leda studien som kom att ta sju år att färdigställa. Han gjorde omfattande resor i den amerikanska södern och anlitade landets mest framstående antropologer, statsvetare och rasteoretiker. För att nämna några: Ralph Bunche, Guy Johnson, Richard Sterner och Dorothy Thomas.  

   

Studien skenade iväg både gällande budget och omfattning. Myrdal insåg under arbetets gång att de svartas situation inte var ett isolerat problem utan ett som behövde ses från en mängd olika perspektiv. Boken är därför indelad i tio delar och 45 kapitel som behandlar omfattande ämnen som ekonomi, migration, kultur, historia, religion, ras och politik. Många innan mig har konstaterat det omöjliga i att sammanfatta detta arbete som i själva verket är flertalet verk, men Myrdals slutsats och studiens kärna är att ”the Negro problem” i grund och botten är ett moraliskt problem, ett moraliskt dilemma, ”in the white man’s mind”. 

Genom sina resor i landet konstaterar Myrdal att amerikanerna är ett mycket moralmedvetet folk som hyser ett förakt mot staten och till viss del även lagen: de tror på något högre, det Myrdal väljer att benämna the American Creed. The Creed utgörs av en rad idéer som kan sammanfattas i frihet, jämlikhet och lika möjligheter för alla (även känt som den amerikanska drömmen). Dilemmat är att the Creed står i konflikt med behandlingen av svarta i praktiken. The Creed, menar Myrdal, är alltså nyckeln till att lösa problemet: när amerikanen blir medveten om denna självmotsägelse kommer hen ändra sitt beteende. De lösningsförslag Myrdal presenterar handlar alltså främst om upplysning.

Många som har skrivit om verket betonar timing som en viktig faktor till dess framgång. Motståndsrörelsen hade börjat födas till liv och situationen för de svarta såg på vissa fronter ut att bli bättre (till viss del på grund av the New Deal, ett ekonomiskt reformpaket som inte särbehandlade svarta, och den framväxande fackföreningsrörelsen), men främst syftar man på andra världskriget. Kriget gjorde att USA inte längre kunde ducka för problemet med förtryck på hemmaplan. En annan faktor till studiens framgång antas vara valet av just Myrdal – med en vit, nordeuropeisk man som författare fick studien och dess slutsatser en viss auktoritet. En svart författare hade förmodligen inte givit studien samma tyngd vilket ironiskt nog sätter fingret på problemet.

Det råder inget tvivel om att Martin Luther King läste verket, frågan är snarare när och till vilken grad han inspirerades av det. Att definiera problemet som moraliskt blev ett retoriskt grepp som återfinns i viktiga tal av Johnson och Truman. 1954, tio år efter att verket släpptes, hänvisade högsta domstolen till Myrdal när man slog fast att det gick emot konstitutionen att segregera skolor. Brown vs Board of Education gick till historien som ett viktigt medborgarrättsfall och många konservativa kritiserade domstolen för att förlita sig på statskunskap som källa.    

Trots att det rådde oenigheter om verkets giltighet, både bland svarta motståndsmän och vita konservativa, så var det enormt inflytelserik och banade väg för medborgarrättsrörelsen. Oavsett om man höll med om Myrdals slutsatser eller inte så vände sig många till verket på grund av det gedigna arbete som låg bakom och inte minst insamlingen av statistik och data. Denna statistik må vara daterad i dag, men jag ser ändå anledning att damma av det sjuttio år gamla verket. Den senaste tidens polisvåld i Ferguson är bara ett exempel som vittnar om att den amerikanska rasismen tyvärr lever vidare. Hur ska vi förhålla oss till det? Ett bra första steg för att kunna utläsa situationen är att sätta in den i en kontext. Mitt förslag: bläddra fram till sida 540 i Myrdals bok och läs kapitlet ”The Policeman in the Negro Neighborhood”. 

Publicerades i det senaste numret av Uttryck

[musik] Azure Blue

Bästa höstmusiken kommer här i form av Stockholmsbaserade Tobias Isaksson och hans soloprojekt Azure Blue. Musik som smeker själen!

12 skäl att fira att Haruki Murakami inte fick Nobelpriset (i år heller)

Måste sno detta från Nöjesguiden och Liv Strömquist. Love her

Freak out deluxe

Det är lite olyckligt att jag som driver en blogg inte är först med alla coola nyheter, utan snappar upp många några dagar efter det att alla hippa människor gjort det. Men jag jobbar på det okej?! Denna gång skyller jag på att jag var i Dalarna i helgen, när det alltså avslöjades att DET KOMMER EN NY SÄSONG AV TWIN PEAKS. It IS happening again!!!

!!?¤?¤?"=!N?`¤"!"¤?=%="=(!!

Den nya miniserien kommer alltså år 2016 och ska utspela sig i nutid, med självaste David Lynch som regissör. Drömmen?? Jag höll på att börja gråta när Jonas förklarade detta för mig. Gjorde min dag. Det måste bli bra. Bara måste.

[musik] Banks

Hooked

[film] 12 Years a Slave

Det som främst slår mig när jag ser om Steve McQueens Oscarbelönade 12 Years a Slave är att McQueen har en fantastisk känsla för textur. Allt från majsbladen till leran under fötterna till de små bären som Solomon försöker använda som bläck till bomullen på fälten, allt riktigt känns genom rutan. Det gör också att filmen känns i kroppen efteråt på ett alldeles särskilt sätt: magen vänder sig, man blir illamående, skakig, gråtfärdig.

Ta till exempel scenen där Solomon hänger i en snara så att bara tårna når marken, på väg att kvävas till döds i väntan på sin ägare. I tre minuter trampar Salomon med tåspetsarna i leran för att överleva, och vi tittare tvingas bevittna hur Solomon långsamt (nästan) kvävs ihjäl till fågelkvitter i solskenet. Det är så smärtsamt. Men McQueen väljer att inte fokusera på halsen, utan på tårna i leran, de tio tårna som inte räcker ända ner, för att förmedla en känsla av smärta. Det är effektfullt berättande.

Våldet i filmen är rått och ocensurerat, men inte på ett skräckfilmsmässigt sätt, det vill säga, inte romantiserande, estetiserat och inte heller med våldet i centrum, det är inte smaskigt utan bara förnedrande. McQueen är noggrann med att ta upp alla apsekter av våldet. När Patsey blivit halv ihjälpiskad mot slutet av filmen får vi tittare, utöver den explicita tortyrscenen, också se hur hon blir vårdad, hur såren baddas, hur de långsamt läker. Men vi får också se tomheten i hennes blick. Det krävs en människokännare för att skildra denna typ av våld.

Jag inser att det är denna människokännedom i kombination med just McQueens känsla för textur som gör porträttet av slaven Solomon så mänskligt och hjärtskärande. Vissa hävdar att en film per automatik blir rörande och anses bra när det handlar om något som hemskt som slaveri. Det är inte sant. Ett så pass mänskligt porträtt som detta kommer inte bara av sig själv, det krävs en konstnär.  

Sara Granér

[musik] Robyn

Emma Watson: kommentar

Kanske är passade att kommentera hela Emma Watson-cirkusen då jag faktiskt delade hennes tal förra veckan.  För det har blivit lite av en cirkus. Speciellt pr-kuppen är ett stort frågetecken. Hanna Fahl skriver bra: ”Man hotar alltså en människa med att sprida privata bilder, för att visa det vidriga med att hota någon med att sprida privata bilder, vilket måste vara den mest korkade och missriktade ”social media marketing” någon utfört sedan den sorgliga och ödesdigra dag då konceptet ”social media marketing” uppfanns/knackade sig ut ur det osande infekterade drakägg som Satan ruvat på i helvetet.” Haha.

Anyhow. Kritik mot talet har kommit från alla möjliga håll och den mest relevanta aspekt är väl denna: att Emma Watson säger det uppenbara, det feminister har vetat sedan kampen inleddes, det vill säga, att feminism inte är synonymt med manshat. Detta är förstås sant och jag kan förstå frustrationen. Feminister har jobbat med frågan längre än vad Emma har vandrat på jorden, samtidigt som Emma i egenskap av kändis kan gå upp på en scen, "state the obvious" och höjas till skyarna.

Men så länge det Emma säger inte är felaktigt utan bara uppenbart (vilket jag anser), så menar jag också att det finns ett värde i att ena den stora massan människor, vilket talet tycks ha gjort. För oss feminister må det Emma säger vara uppenbart, för andra mindre uppenbart. Men i tider av ökad högerextremism och kvinnofientlighet är det viktigt att begreppet feminism får en positiv laddning. Och för att detta ska ske måste man arbeta på flera fronter samtidigt. Emma Watson och den stora scenen fyller trots allt en viktig funktion här. Förhoppningsvis leder det till fördjupad debatt. Over and out. 

Ord/uttryck man borde använda oftare

Livet blir så mycket roligare om man använder härliga ord och uttryck som t.ex:

*Rajtantajtan
*Fanskap
*Krackelera
*Putt
*Bjebb
*Flärd
*Kalufs
*Happy camper
*Makabert
*Fart och fläng

R.I.P. True Detective

Vaknade upp till denna nyhet i morse:

VADAN DETTA?

Har True Detective blivit någon form av välgörenhetsprojekt för gamla b-skådisar? Vince Vaughn som alltså är känd för klassiker som:

.. ska nu medverka i den hyllade serien True Detective. Och inte nog med det, The Fast and the Furious-regissören ska tydligen regissera de två första avsnitten. Man ba QUE??

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att serien har blivit ett vattenhål för gamla b-skådisar och b-regissörer som törstar efter att skapa något med mening så här på sina äldre dar. Man råkade bara bortse från det fundamentala faktum att MATTHEW MCCONAUGHEYS FRAMGÅNG ÄR INTE ETT BEVIS PÅ ATT ALLA GAMLA B-SKÅDISAR KAN.  Det enda som hade varit värre hade varit om Adam Sandler fått en roll.

Childish Gambino, also known as Troy

Cool kille, cool video, cool låt.

Ever think about that?

8 anledningar att älska Gbg

#1 Eriksberg

Bostadsområde på Hisingen precis vid vattnet. Ganska nybyggt, på ett sjukt snyggt sätt.

#2 Man åker spårvagn

#3 da Matteo

Bästa kaffestället

#4 Burgersson och the Barn

Två grymma hamburgehak

#5 Majorna

I Majorna har FI 27% och vissa hus ser ut så här

#6 Dirty Records och Andra Långgatan

#7 Havet

#8 Clara och Marcus

Min syster och hennes pojkvän. Kanske inte ett allmängiltigt argument men ändå.

[hype] [litteratur] Vill ha dig så illa

”Nyårsafton närmar sig. Det har gått ett år. Det är underligt. Gymnasiet varade en evighet. En eftermiddag kunde pågå i veckor. Jag gjorde streck i matteboken, ett för varje minut som var kvar, för att sen stryka över dem. Tiden var trög som sirap. Bänken borta på Bellmansgatan där Lea, Beate, du och jag, Roozbeh och Olof jämt satt och rökte. Vi fick på något konstigt vis alltid plats. Ingen trillade av. Jag var övertygad om att jag skulle vara ihop med dig, bästa vän med Beate och bosatt i Stockholm för evigt. Gymnasiet är över. Att bli vuxen är att slitas i stycken.”   

Aj mitt hjärta.

I centrum för Gunnars nya roman Vill ha dig så illa står sex stycken vilsna postgymnasister: Channa, Beate, Lea, Jeppe, Olof och Roozbeh. Relationerna dem emellan prövas av något som hände en nyårsnatt och de famlar efter något som kan hålla dem samman när skolan tar slut. Men allas livskriser kommer i vägen.

Det är en skildring av den vilsenhet som utmärker sig för tiden efter studenten. Det svåra i att plötsligt bli vuxen och ha en egen tvättmaskin att ta hand om, att bjuda på lammstek och dricka vin i dyra vinglas som om inget hade hänt, när hela ens värld i själva verket har rasat samman. En panik inför livet som resulterar i en nästan desperat vilja att känna sig trygg i en annan person.

I den vardagliga träffsäkerheten finns stor humor. I en episod har kompisgänget Twin Peaks-maraton (bara en sån sak. Detta sätt att umgås som är så speciellt för gymnasietiden). Olof tröttnar. ”Själv hade han klätt ut sig till Bob med en grå och vansinnigt ful peruk, blå jeansjacka. Så fort någon såg på honom höll han ögonen och munnen så där sjukligt uppspärrade. Han hoppade runt lite och dök upp bakom soffan med ett vrål. Han tröttnade, fick ont i käkarna. Orkade inte sitta och glo på teve hela natten”.  

Vill ha dig så illa är en väldigt kompakt roman med fantastiska porträtt. Gunnar har en alldeles särskild förmåga att skildra relationer. Det känns som att jag känner och är alla sex personer på samma gång. Killarna som känner så mycket men håller det inne tills de nästan exploderar, tjejerna som jämför sig med varandra och försöker styra förhållandena med sin känslomässiga mognad. Men bakom ytan finns också sex stycken helt olika personer, effektfullt uppmålade med ett språk som rinner som vatten.

Jag är övertygad om att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig i denna roman. Om man inte fortfarande befinner sig i den postgymnasiala stressbubblan finns nog känslan av den kvar i kroppen för de flesta, någonstans där inne. Åtminstone gör den det för mig. Vill ha dig så illa är Gunnars starkaste roman hittills och känns i hela kroppen. Tack käre hyresvärd.