[film] 2017 års bästa filmer

Moonlight (Barry Jenkins)

Efter stor förvirring vann Moonlight till slut Oscar för bästa film på galan i februari. Under loppet av 16 års tid får vi följa Chiron; en tystlåten, ensam pojke som växer upp med sin crackberoende mamma i Miamis förorter. Filmen är baserad på en pjäs vilket delvis märks i berättandet, samtidigt som den är en cineastisk upplevelse i sin poetiska realism. Hiphop blandas med klassiska stråkar, färgerna blir självlysande i vissa scener och Barry Jenkins leker med ljud, tystnad och osynkroniserad dialog. Det är helt enkelt storartat filmskapande. Skulle filmåret 2017 sammanfattas i en replik skulle det vara: ”Who is you, Chiron?”

Good Time (Bennie och Josh Safdie)

Bröderna Connie och Nick genomför ett bankrån, fast mest är det Connie som drar i trådarna då Nick är förståndshandikappad. När det går åt skogen gör Connie allt i sin makt för att ställa det hela till rätta. Good Time utspelar sig i New Yorks mindre bemedlade områden under en adrenalinstinn natt, i skuggan av ett samhälle som går på högvarv och som lever efter devisen att Tid Är Pengar: tid som Nick behöver, tid som Connie jagar. Tempo som tema accentueras av såväl kameraarbete som av den nerviga synten. Förutom att skildra en otvivelaktig lojalitet bröderna emellan är filmen en skarp (intersektionell) klasskildring. Nämnde jag förresten hur bra Robert Pattinson är i rollen som Connie?

Kedi (Ceyda Torun)

I djurvideons gyllene era tycks timingen perfekt. Kedi är ett slags stadssymfoni över Istanbul med originell inramning: den berättas utifrån stadens många katter. Till synes observerande till sin natur är de tacksamma studieföremål. De har, som filmen poängterar, levt i staden i tusentals år och sett imperium stiga och falla. Kameran följer troget några specifika katter på deras bravader och genom dem presenteras vi också för människor som delar med sig av vardagliga reflektioner. I all sin enkelhet blir filmen en poetisk betraktelse över relationen djur-människa, och är årets i särklass charmigaste dokumentär. 

Get Out (Jordan Peele)

Årets mest hypade film lever upp till alla förväntningar i sin energi och träffsäkerhet. Chris, vars undertryckta rädsla fångas perfekt av Daniel Kaluuya, ska besöka sin vita flickväns familj för första gången. Många menar att filmen är politiskt onyanserad men då menar jag att man har missförstått filmens form – Jordan Peele leker med genrekonventioner och politiserar dem, vilket resulterar i vad som har kommit att kallas för ”historical body horror”, historiskt förankrad kroppsskräck. Det är smart, djärvt och obehagligt.

I Am Not Your Negro (Raoul Peck)

”The story of the Negro in America, is the story of America”. Raoul Pecks komplexa essäfilm handlar om den bortgångne författaren James Baldwin, och berättas genom dennes ofärdiga manus Remember This House. Genom morden på Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King tecknar Baldwin ett dystert porträtt av den amerikanska rasismens historia, och med en imponerande samling filmhistoriskt material visar filmen hur den rörliga bilden har använts för att reproducera rasistiska stereotyper genom åren (och kan därför med fördel ses av den som vill få bättre förståelse för den filmhistoriska kontext som Get Out svarar mot). 

Med reservation för filmer jag inte har sett: Call Me by Your Name (Luca Guadagnino), Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Juho Kuosmanen) och Lucky (John Carroll Lynch)

Övriga filmer från i år som jag kan rekommendera: 

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (Noah Baumbach)

The Nile Hilton Incident (Tarik Saleh)

The Handmaiden (Park Chan-wook)

Dröm vidare (Rojda Sekersöz)

The Square (Ruben Östlund)

I Called Him Morgan (Kasper Collin)

Blade Runner 2049 (Dennis Villeneuve)

Sameblod (Amanda Kernell)

The Big Sick (Michael Showalter)

[film] 120 slag i minuten

120 slag i minuten är standardshastigheten för en danslåt. Räknat i hjärtslag motsvarar det arbetspuls, genererad av exempelvis rädsla eller sexuell upphetsning. Dessa tre – dans, död och sex – utgör ett slags treenighet i Robin Campillos film, som också är Frankrikes Oscarsbidrag.

Vi befinner oss i Paris på tidigt 90-tal, och AIDS-aktivisterna i ACT UP slåss med hull och hår mot ett trögt etablissemang och lynniga läkemedelsbolag som inte tillgängliggör mediciner och låter sjukdomen stigmatiseras. Kanske är man extra bra på civil olydnad i Frankrike, kanske är det en nidbild – frustrationen är i vilket fall motiverad och kommer ur att Frankrike var det land i Europa som var hårdast drabbat av AIDS på 90-talet.

Genom ungefär halva filmen får vi följa ACT UP som grupp. Deras mer eller mindre provokativa aktioner följs upp av veckovisa möten där aktionerna diskuteras och nya planeras. Filmen har en utforskande kvalitet här, i sin tysta observation av gruppen som enhet, inte helt olik Mellan väggarna (Cantet, 2008) som Campillo skrev manus till. Det är en bångstyrig grupp, fylld av vrede och solidaritet, och en sammansättning människor som hotas av sönderfall då en majoritet är smittade.

Filmen övergår sedan i en mer konventionell berättelse, där våra protagonister utkristalliseras: Sean och Nathan. Nathan är frisk och Sean sjuk, och i en scen skämtar Sean om hur han lever mer intensivt sen har blev smittad. Det känns som en känga åt positive thinking-fascismen, som också sammanfattar filmen i sin råhet. Samtidigt som kampen och viljan till liv pågår till slutet.

Ibland tappar filmen takten och hade med fördel kunnat klippas ner 20 minuter. Mycket av filmens essens går å andra sidan att finna i de snygga scenövergångarna. I två klubbscener skiftar fokus från svettiga dansare till dammpartiklar i luften, som blir förstorade molekyler. Det är dans, död och sex helt enkelt, i en explosiv kombination.