[samhälle] Segregation

För några dagar sedan kunde vi läsa den här nyheten: segregationen i Stockholm ökar. Två Uppsalaforskare har undersökt segregationen i Stockholms län mellan 1995 och 2010 och resultatet är föga förvånande att segregationen bara ökar. De rika bor med de rika och de fattiga med de fattiga, i allt högre utsträckning.

Vi borde vara mer oroliga än vi är. 

Ju mer jag har pluggat och funderat på livets tillvaro ju tydligare har det framstått för mig att segregation är roten till allt ont (typ).

Låt mig citera den politiska teoretikern David Miller: ”[…] social equality is more important to people than economic equality: what riles people most about inequalitites in income distribution is not that the rich have finer cars or more wonderful holidays, but that the inequalitites can crystallize into judgements of overall personal worth."

Kan inte nog understryka det senare. Problemet är inte att någon tjänar så och så många kronor mer än den andre per se, problemet är att en ekonomisk ojämlikhet ofta leder till segregation vilket leder till social isolering vilket leder till att man i mindre utsträckning ser varandra som jämlikar vilket är så sjukt centralt i en demokrati. Hade vi till exempel inte haft fritt skolval hade skillnader i inkomst kanske inte varit ett lika stor problem då man i högre grad "tvingats" möta människor av annan socioekonomisk bakgrund. Men tack vare (bland annat) det fria skolvalet så vi träffar mest de som är som oss. 

Segregation är en verklighet i Sverige: många av mina gamla klasskompisar från landet hyser ett visst förakt mot stadsbor, och många av mina stadskompisar hyser i sin tur ett visst förakt mot lantisar. Vi får en situation där många landsbygdsbor i ett försök att hävda sig själva (bland annat, gentemot stadsbor) röstar på Sverigedemokraterna, och där (ett fåtal, men ändå) Tenstaungdomar i ett försök att hävda sig själva åker till Irak och Syrien för att slåss för Isis. Och vi i den akademiska medelklassen tar oss för pannan och ba: VA? Hur kan man göra/rösta så??? 

Vi måste foga samman dessa människor! Och hur gör vi det? Ja, inte vet jag, men till exempel INTE genom fritt skolval och minskad omfördelning. Till exempel INTE genom att som Fredrik Segerfeldt rycka på axlarna och säga att man inte är intresserad av frågan (se inlägg om fascism). Vänstern måste bli bättre på att diskutera segregation och klass och högern måste börja tala om det över huvud taget.   

Honest Trailers: The Little Mermaid

Sammanfattar mycket av det som är skevt med Disneys ideal, hehe.

[musik] Cold War Kids

Lite soft musik så här en tisdag

Några tankar om trailern till sista delen av The Hobbit

Att göra tre filmer av The Hobbit kan ha varit filmhistoriens dummaste idé.

Det har konstaterats av många före mig. Nu är i vilket fall den sista delen av (citationstecken) trilogin snart här. Den första såg jag på bio, har förträngt det mesta men det var i alla fall en fin sång med (se trailer). Den andra försökte jag se på dvd i våras men blev tvungen att stänga av efter en halvtimme. Det gick bara inte. Kommer jag se den tredje? Antagligen inte. Kommer jag se den på bio? Definitivt inte. Trailern är nog så långt jag sträcker mig.

Peter Jacksons största misstag är, att döma av tidigare Hobbit-filmer, att det är extra allt hela tiden. Man kan säga att det går inflation i den typen av filmer. Man kan också likna själva tekniken vid en inflation. Om man slänger in en galen människomonstervarg första kvarten och fortsätter slänga in något galet sisådär var femte minut blir tittaren tillslut helt likgiltig inför våldet/dramatiken/äventyret/spänningen/det läskiga. Det Peter Jackson gör istället för att dra ner på tempot är alltså att dra upp det. Ännu fler slag, ännu fler jakter, ännu fler och större monster.

Vi ser tydliga tecken i trailern på att även trean kommer lida av detta. Otaliga pilbågar, orcher (?) i rustningar, avgrundsvrål, vargar och svärd. Någon skäggig snubbe (en av dvärgarna?) som skriker: will you have PEACE or will you have WAR???!!! Och en annan skäggig dude som vrålar som svar: I WILL HAVE WAR!!!!!!

Men det som nästan retar mig mest är nog sättet på vilket The Hobbit vill vara Lord of the Rings-trilogin, det är som att Peter Jackson bara vill promenera ner för memory lane, återskapa de där fantastiska åren i början av 2000-talet då han var king of the world och skapade den episka trilogin om Frodo och hans vänner. Någon borde ha ruskat om honom och skrikit: du måste gå vidare med ditt liv Peter!!! (Förstå vilken depression han kommer gå in i nu när han klämt ut sista möjliga droppe ur Tolkienböckerna? Eller har han.............................?)

Anyhow. Två stycken bevis för min tes att The Hobbit vill vara Lord of the Rings (finns säker massa fler):

#1 Legolas är med asmycket. Han är väl inte ens med i boken?

#2 I trailern återanvänder de Pippins sång från The Return of the King. Okej! Jag fattar grejen, asgammal hobbitsång, fin och stämningsfull, men med alla resurser de har, kan de inte skriva en ny???

I slutet av trailer klämmer de in repliken "will you follow me, one last time?" och jag kan inte tolka den som något annat än en vädjan. Det är som att skaparna fick lite självinsikt, insåg att många tittare nog är besvikna på tidigare filmer och ba: okey guys, we messed up, but will you just follow us one last time or what??? Mitt svar är NEJJJ.

Färdighatat för i dag.

November

November flyttade in i mig. Känslan av: varje gång man slår på datorn en uppdatering som måste göras. Finnar som dyker upp och vägrar försvinna. Ställer in träningspass. Känns som att ha mens i en månad och har: mens i en månad. Som att man väntar och väntar på att vattnet ska koka upp men man inser att sladden inte är isatt. Känslan av att tappa saker på golvet hela tiden. Att vakna täppt i näsan på natten. Att alltid vara trött. Att ringa läkaren för att man är så trött och att läkaren säger (asskeptiskt): ”är det något som har hänt eller?” och man blir så osäker att man inte bokar in någon tid utan viftar bort det, alla är väl trötta i november, hahah. Att brandlarmet går precis när man äntligen har fått tag på läkaren så att man måste springa ut för att inte få hörselskada. Håret som är för tjockt och överallt. Tygpåsen som glider av axeln och hörlurarna som glider ut öronen.  Att Spotify plötsligt loggar ut av sig själv och att man inte kommer ihåg kombinationen användarnamn lösenord. Att ha köpt två ”cykellyktor” för hundra kronor som är totalt värdelösa, de sitter inte på något bra sätt så måste köpa nya men har inte råd. Böcker som man inte borde ha kunnat låna för att de är referensex måste lämnas tillbaka. Uppsatsen som måste skrivas. Två soltimmar på tjugo dagar. Det är orimligt. 

[spoken word] Anis Mojgani

Denna fantastiska poet gör en mörk novemberfredag ljusare. Trevlig helg!

Annas kärlek

Skrev och illustrerade denna saga när jag var sju år

[hype] mamma

Älskade mamma,

I dag (i går) fyller du 50 och jag vill hylla dig genom att tala om några saker jag har lärt mig av dig, och som jag kommer ta med mig. För symmetrins skull, låt oss säga fem.

Ett: du har en fantastiskt sjuk humor. Jag skrattar aldrig så mycket som när jag är med dig och familjen, vi har en ocean av internskämt och en hel humorreferensram som innehåller allt från Eddie Izzard, Monty Python och Håkan Bråkans julkalender. Du och Ann-Charlotte skrattar alltid högst. Så var det när vi var på semester i Frankrike 2002, så är det än i dag när vi sätter oss i fel biosalong. Du har också en förmåga att krydda till historier ganska rejält, och här har du förstått någon essentiellt: sanningen är relativ och livet blir inte roligare än man gör det.

Två: du är genomambitiös och en hårt arbetande kvinna som ofta jobbar för mycket för ditt eget bästa. Men du har även ett sinne för att chilla. Självklart har du och pappa alltid tagit barnens utbildning på största allvar, men du har kanske ännu oftare än att tjata om läxor varit den som påmint oss om att också ta det lugn. Att inte låta stressen ta över. Du ligger gärna i den stora soffan på Rörbäcksvägen med en katt på armen för att sträckkolla Twin Peaks eller Mad Men. Du har lärt mig att ta arbete OCH återhämtning på allvar.

Tre: du är så lustdriven. Jag och Clara har ett minne från (typ) 2007. Vi sitter i köket i Golvsta och äter frukost, och du tittar på väggarna och utbrister: vi målar om! Och som vi båda minns det åker vi in till Uppsala samma dag för att köpa färg, och för att senare samma dag måla om panelen ljusblå. Väggarna hade haft sin färg i nästan tio år, men när du väl fick för det att någon skulle ske skulle det banne mig ske på en gång. Du låter dig slukas av saker, du kanske inte har tid men börjar ändå googla på boende i Indien, eller går ut i förrådet för att gräva fram något som vi har pratat om, eller sätter en bulldeg, till och med Samuel kan bli stressad och ba: mamma, hade inte du en predikan att skriva? Ja, det gör också att du har ett ganska ledigt förhållningssätt till tider som ska hållas, men det är en annan historia.

Fyra: du har enorm tillit. Tack för förtroendet mamma. Du har alltid bemött oss barn som jämlikar. Vår familj är väldigt ickehierarkisk och jag skulle nog mer likna den vid en klump, en enhet som vuxit samman. Även om du kanske helst förtränger detta tycker jag att vi i dag kan skratta åt att du skickade i väg mig och Clara att köa till en Kentkonsert i åtta timmar och minusgrader efter det att Clara precis återhämtat sig från sin lunginflammation. Du ångrade detta. Jag och Clara är väldigt glada att vi fick gå. Du har aldrig varit den mamman som gett oss någon sista tid att komma hem, aldrig utegångsförbud, aldrig några egentliga bråk. Vissa föräldrar sitter uppe och väntar när barnen är ute och ränner, det skulle du aldrig göra. Du säger bara åt oss att ha kul, och att ”dansa järnet”.

Fem: för mig ÄR du en öppen famn. När vi var små brukade vi leka macka. Det gick ut på vi låg i en hög på varandra, bröder, smöret, ostskivan och persiljekvisten. Hur mycket jobb du än har så har du alltid tid att krama oss god natt, precis som du gjorde när vi var små. När jag blev dumpad i somras lämnade du det du höll på med för att hämta mig med bil, och bädda ner mig i din och pappas dubbelsäng. Och när mormor dog några veckor senare och vi var de enda familjemedlemmarna hemma i Sverige så bäddade vi också åt oss båda i dubbelsängen.

Jag skulle vilja avsluta med en bild av hur du alltid har tagit emot mig när jag faller. Året måste var 1996, och vi är i Sydafrika. Jag är alltså fem år, Clara är två. Efter en lång dag sätter vi oss i bilen för att åka till en bekant och äta middag. Glassen jag åt vill dock inte stanna i magen, och, som jag gjort så många gånger i bilar och bussar, kräks upp den. Men inte i en platspåse eller på golvet utan – på dig. I ditt knä. Och bara för att göra saken värre så blir tvååriga Clara så äcklad av min spya att hon kräks i rent äckel – också på dig. Förlåt mamma, och tack för att du alltid har ställt upp för oss. Jag menar verkligen att göra detsamma för dig.

[film] Interstellar

Christopher Nolan hyllar skamlöst blockbusterfilmen i en intervju. Annat vore väl konstigt; han har inte direkt gjort sig känd som småskalighetens mästare. Jag kan knappt komma på någon film som blev så omtyckt som 2010 års Inception, typ alla älskade den. Nolans filmer är storslagna, spännande, svindlande, och dumförklarar inte publiken. Det är hans framgångsrecept.

Interstellar är inspirerad av forskning i fysik och har sin dos av komplexitet (åtminstone för en humanist). Jorden plågas i denna icke namngivna framtid av damm och torka. En majoritet av befolkningen, däribland huvudpersonen Cooper (Matthew McConaughey), har tvingats återgå till jordbruk i syfte att säkra livsmedelsproduktionen som blir allt mer hotad. I grund och botten är Cooper dock astronaut, och när en möjlighet öppnar sig tvekar han inte att lämna sina barn för en oviss framtid för att åka iväg på ett uppdrag i en annan galax. Han och Dr Brand (Anne Hathaway) med besättning ska göra ett försök att rädda mänskligheten.  

   

Interstellar är en tekniskt storslagen och bländande vacker film med en mäktig ljudvägg som skär igenom bilder och dialog. Till en början är det är svårt att inte dras med, jag blev hänförd och fällde till och med en tår eller två (så som man gör till en viss typ av episka filmer.) Trots att det är påkostat och bombastiskt behåller Nolan (under stora delar av filmen) en viss finstämdhet, han vågar blanda in poesi, tystnad och avancerad vetenskap. Där filmer som The Hobbit blir extra allt hela tiden på ett outhärdligt sätt håller Nolan tillbaka i högre utsträckning. Bara en som sak som att filmen inte visas i 3D – tacka gudarna för det.

Resan genom maskhålet till den andra galaxen gör obehagliga saker med tiden. I en av de bästa delarna av filmen ska besättningen ta sig till en vattenfylld planet och räknar ut att en timme på den är lika med, håll i er, sju år på jorden. Det finns ett enormt vemod i den insikten och som tittare känner jag panik, stress och sorg utan att den behöver uttryckas av karaktärerna och kläs i sockerkantad dialog. Här är filmen som allra bäst.

Men sedan händer det som jag borde ha anat, det blir för explicit, repliker som “maybe love … transcends time and space …” dyker upp och hela andra halvan är bara för mycket, det storslagna som jag första halvan knockades av framstår som platt och överdrivet och Nolans fasta vilja att knyta ihop berättelsen fungerar bara inte. Att han, som jag hävdade i inledningen, inte dumförklarar tittaren gäller alltså främst i den tekniska handlingen, känslor uttrycks och förklaras på ett ofta övertydligt sätt. Interstellar handlar om mänsklighetens eventuella undergång, om tid, kärlek, rymden och vad det innebär att vara människa – jag önskar att han hade vågat lämna det där, i det kaostillstånd som är dess ursprung. Först då hade jag varit beredd att kalla filmen ett mästerverk.  

Publicerades på Ergos webb i dag

Värmlandshelg