Jag älskar en film som vågar snöa in sig på en specifik kontext. Whiplash (2014) utspelar sig till 75 procent i orkestersalen (alternativt på scen). Kameran stannar vid instrumentväskorna, vid notbladen, munstyckena, musiklärarens hand och de tecken han ger, karaktärerna kastar sig med termer som för en icke insatt låter som ett främmande språk, och långa passager består av olika stycken jazzmusik som orkestern tränar in eller framför. Whiplash är kompromisslös på det sättet, helt sin egen.
19-årige Andrew Neiman (Miles Teller) går på USAs bästa musikskola och lyckas komma med i skolans mest prestigefulla jazzband. På köpet får han historiens mest sadistiske musiklärare, Terence Fletcher (spelad av en lysande J.K. Simmons). Fletcher tycker att ”good job” är det värsta man kan säga till någon, och berättar att Charlie Parker blev den legend han blev för att Jo Jones kastade en cymbal i huvudet på honom. Med detta som ledord ser Fletcher det som sin uppgift att pressa och provocera sina elever till perfektion. Neiman tränar bokstavligt talat tills händerna blöder.
Filmen är en mästerlig duell mellan lärare och elev. Berättartekniken är lite lik den som man inom litteraturen kallar ”isbergsteknik”, det vill säga, att allt inte uttrycks explicit. Vi besparas återblickar på barndomen och förklaringar på vem som egentligen är vem runt middagsbordet. Fletcher är skräckinjagande och som tittare håller man på Neiman, men det är inte någon svartvit duell mellan ondska och godhet som utspelar sig här. Neiman målas upp som självupptagen och reserverad och Fletcher har sina goda stunder.
I en träffande scen hyllar Neimans föräldrar sin andra sons framgångar inom amerikansk fotboll vid middagsbordet. När Neiman sedan berättar om sina framgångar inom musiken frågar brodern: ”men hur kan man tävla i musik? Är inte det typ subjektivt?” och det enda Neiman svarar är: ”Nej”. Det är så mycket som uttrycks i det nej:et, i Neimans ovilja att diskutera och förklara, och man kan läsa mellan raderna: ingen skulle lyssna, eller: de skulle ändå inte förstå. Familjedynamiken och Neimans roll som outsider målas upp för tittaren.
Whiplash har mitt fullständiga engagemang från första takten. Det är imponerande hur långa musikstycken kan vibrera av intensitet på sättet de gör. Den långa, men mäktiga slutscenen sitter som pricken över i:et med sina många vändningar. Jag och mina kompisar var tvungna att spola tillbaka, och se igen.
