Later homies

Nu åker jag till Indien i två veckor så det lär bli glest med uppdateringar på ett tag. Men efter resan kan ni räkna med ett fett fotoreportage! Ciao!

[musik] Madonna

Diggar verkligen Madonnas nya sound!

[notis] Statistik att lägga på minnet

"Bara i Chicago har polisen i snitt dödat en människa i månaden mellan 2008-2013. Av dem som dödats var 80 procent svarta, enligt Chicagos Independent police review authority. Senast en Chicagopolis dömdes för en dödsskjutning var 1997."

Alexandra Pascalidou, DN 23/12 2014

[tv-serie] [samhälle] Chalky White: ras och klass i Boardwalk Empire

Jag har precis avslutat andra säsongen av Boardwalk Empire och fastnade för karaktären Albert ”Chalky” White. Det Amerika som Myrdal skriver om i An American Dilemma (som jag precis skrivit min kandidatuppsats om, därav min besatthet vid detta ämne) är 30-tal, och Boardwalk Empire utspelar sig på 20-talet, men mycket av det som skildras i Boardwalk Empire kan läsas med Myrdalska glasögon. Man kan faktiskt lära sig en hel del om rasrelationerna i USA genom skildringen av Chalky.

Chalky företräder afroamerikanerna på (den svarta) alkoholmarknaden i Atlantic City. Hans pappa var möbeltillverkare och hängdes av några missunnsamma vita personer när Chalky var ung. I den här scenen har han hamnat i fängelse och blir osams med en gangsterledare från Baltimore.

Se scenen här! (Gick inte att bädda in, sorry!)

Samhället var ordnat på så sätt att svarta och vita hölls åtskilda. Detta var speciellt hårt reglerat i södern med Jim Crow-lagarna, men även i nordstaterna beblandades svarta och vita sällan. I serien märks detta tydligt: till de få scenerna där svarta och vita egentligen möts hör de där Chalky (med sällskap) förhandlar med de vita alkohollangarna. En konsekvens av åtskillnaden var att det uppstod en separat svart marknad för i princip allt, och som följd uppstod ett klassamhälle inom den svarta gruppen. Självklart var den genomsnittliga levnandsstandarden lägre än hos de vita, men något som få känner till, och som skildras i Boardwalk Empire, är att det fanns en svart överklass.

Chalky är ett bra exempel på en överklassafroamerikan. Han är alltid välklädd, för sig väl, bor flott och har en fru och barn med ljusare hud än han själv (jag återkommer till detta). I en scen besöker huvudpersonen Nucky och hans bror Eli familjen Whites hem och den välartade sonen spelar ett klassiskt pianostycke medan de väntar på Chalky. Nucky och Eli är märkbart förvånade. Myrdal förklarar det som att den svarta överklassen var som besatt av att föra sig väl för att markera sin status. I scenen ser vi tydligt den sociala hierarki som finns bland fångarna. Chalky läser David Copperfield i sin välskräddade kostym (klassmarkör: han kan läsa, och han läser klassisk, vit, brittisk litteratur) när Baltimoremannen blir provocerad av Chalkys snobbighet och gör ett försök att slå till honom. Det visar sig då att alla män är Chalkys. Alla afroamerikaner i Atlantic City är beroende av Chalky för alkoholen, och Chalky behöver i sin tur inte lyfta ett finger för att försvara sig själv. Det värsta som händer är att han får en blodfläck på sin bok (som en av männen plockar upp åt honom). Bara i den gesten kan hela den sociala situationen utläsas.

Den svarta gruppen är alltså inte alls lika enad som man kan tro. I viss mån stämmer det att man kände gemenskap inom gruppen på grund av det vita förtrycket, och ännu mer så när medborgarrättsrörelsen satte igång, men det fanns tydliga splittringar även inom den svarta gruppen. Medfångarna som misshandlar Baltimoremannen talar till Chalky med nedböjt huvud, och Chalky tilltalar dem bara när han behöver dem. I en annan scen ställs Chalky till svars för dödsfall i samband med alkoholhandeln och man menar att det är orättvist att Chalky låter andra riskera sina liv för honom; det finns en märkbar bitterhet i under- och medelklassen.

Den svarta överklassen sitter som i en rävsax. Å ena sidan känner de stort förakt mot de vita som förtrycker dem och därmed gemenskap med resterande gruppen svarta, å andra sidan är de på ett omvänt sätt beroende av det vita förtrycket för sina monopol på den svarta marknaden och därmed sin ekonomiska situation. De markerar sin höga status genom att ta avstånd från svart medel- och underklass och blir, som jag nämnde ovan, nästan besatta av att föra sig väl. De är en väldigt isolerad grupp, en som varken identifierar sig med de vita eller den stora gruppen svarta.

Chalky är ett klockrent exempel på en överklassafroamerikan som slåss med sin dubbla identitet. I en annan scen (se nedan) blir detta tydligt. Vid en middag när dottern för första gången tar hem sin pojkvän får Chalky ett utbrott över att det serveras anka (= snobbig mat) och inte ”Hoppin’ John” (en maträtt med ris och bönor) till middag, som han hade efterfrågat. ”Hoppin’ John” ansågs vara stereotyp svart, fattig mat och pojkvännen skrattar till när Chalky nämner det. Detta gör Chalky ännu mer provocerad. När frun ursäktar Chalkys ”country ways” utbrister Chalky att ”it’s clear to see who the field nigger* is”.

Se scenen.

En anledning till Chalkys inre identitetskonflikt har säkerligen (delvis) att göra med hans mörka hudfärg. Det må låta främmande men följer precis samma "logik" som vanligt rashierarkiskt tänkande: ju mörkare hud, ju lägre står du i hierarkin. Det som kanske chockade mig mest när jag läste Myrdal var när han redogjorde för det avancerade och utbredda system av rastänk som fanns långt in på 30- och 40-talet. Den centrala idén var att vita var överlägsna svarta, som bekant, men även liberaler som ifrågasatte den hierarkiska tanken menade att svarta och vita var olika och behövde hållas åtskilda: att få barn mellan ”rasgränserna” var väldigt tabubelagt. Om man ”inom sin ras” fick barn med en person med ljusare hud rörde man sig uppåt i hierarkin. Detta är vad Chalky gjorde. När Chalky fått sitt utbrott på middagen går han in i verkstaden och börjar tälja på en möbel, som för att hedra sitt ursprung. Han är i grund och botten en djupt ensam människa som har hamnat i kläm i ett hårt ras- och klasshierarkiskt samhälle. Inte ens i sin egen familj känner han sig hemma.

*Field nigger = begreppet syftar i grunden på svarta slavar som arbetade på bomulls- och sockerrörsfälten. ”Nigger” ansågs vara väldigt nedsättande bland svarta.       

Och ja, det är Omar från The Wire <3

God jul

önskar Mao

[film] Bande de Filles (Girlhood)

Marieme bor i en Parisisk förort med en frånvarande (arbetande) mamma, två yngre systrar och en äldre bror som styr familjen med järnhand. När Marieme inte har vad som krävs för att komma in på gymnasiet börjar hon hänga med skolans hårdhudade tjejtrio för att ge vardagen mening. På nolltid har hon bytt ut den lila mjukiströjan mot en skinnjacka, hon stjäl pengar och kläder och vågar äntligen prata med brorsans kompis som hon är så förälskad i.

  

Det är en hård men ändå varm jargong i gruppen. Tjejerna bär på knivar och slåss. När ledaren Lady förlorar ett slagsmål och förnedras genom att få sin tröja avsliten klipper hennes pappa av hennes hår och killgängen skrattar åt henne när hon går förbi. ”Du trodde att du var så tuff”. Det räcker med en axelryckning från killgänget för att hennes status ska försvinna. Men trots detta, trots att vi som tittare förstår hur väldigt begränsat livet som tjej i den franska förorten är vill filmen inte måla upp tjejerna som offer. Nej, det finns en jäkla girl power i filmen som gör mig varm i hjärtat.

Det är en socialrealistisk film om klass, patriarkatet och i viss mån rasism, men i första hand är det en uppväxtskildring. En central scen som enligt vissa recensenter ”redan är en klassiker” är den där tjejerna har hyrt ett hotellrum, röker på, dricker och mimar till en Rihannalåt. Scenen är uppbyggd som en musikvideo. Marieme sitter först på sängen med tårar i ögonen och beundrar sina nya vänner men reser sig sedan upp för att vara med och dansa. Det är med en fantastisk träffsäkerhet regissören Sciamma visar på den styrka tjejgäng kan ge individen. Hon skildrar något universellt: jag tror de flesta tjejer kan känna igen sig i Rihannascenen utan att vara bekanta med den franska förorten.

Bande de Filles är den första franska film som någonsin gjorts med enbart svarta huvudrollsinnehavare (?!). Filmen passerar även Bechdeltestet. Jag tycker hotellscenen visar det på ett bra sätt: när tjejerna säger att de ska festa och langar fram alkohol förväntade jag mig att de så småningom skulle möta upp killar och att det skulle bli kvällens klimax, men klimax nås när de dansar och mimar till Rihanna och sedan somnar i en hög på dubbelsängen.

Sciamma använder sig av ett (nyskrivet!) pulserande soundtrack och avskalade förortsbilder,  och växlingen mellan de fyra delarna som filmen är uppdelad i markeras med svarta bildrutor. Mycket av de känslor som Marieme bär på uttrycks implicit med hjälp av just musiken och förortsmiljöerna. Karidja Touré är fantastisk som Marieme och hennes blick tränger genom bioduken och lämnar ingen oberörd. Bande de Filles handlar om begränsning och frihet. Det finns en vemodig förgänglighet i tjejgängets hela existens som man påminns om när de springer på den tidigare medlemmen som inte längre är medlem just för att hon – har blivit mamma. I bakgrunden ser vi Paris som en kuliss: och det är ett vitt, stängt Paris. Men världen utanför må vara hård och kall, inne på hotellrummet i just den stunden är allt möjligt. Inom tjejgänget, där öppnar sig världen. 

[scen] ≈[ungefär lika med]

Huvudpersonen i Khemiris senaste pjäs ≈[ungefär lika med] är pengar. Det handlar om ekonomisk ojämlikhet och klass, men framför allt om vad vårt ekonomiska system gör med vårt språk, våra känslor och våra relationer. Vi får följa en rad karaktärer och deras berättelser i ett pusselmönster: Martina i tobaksaffären som hatar sitt jobb men upplever frihetskänslor när hon börjar stjäla, Mani som studerar ekonomisk historia och vill förändra systemet inifrån men aldrig lyckas få en fast anställning på universitetet (spelad av min dröm-man Hamadi Khemiri), Peter som tigger i tunnelbanan och Freja som så gärna vill ha sitt jobb tillbaka att hon knuffar ut sin ersättare framför en bil.

Som ofta i Khemiris pjäser handlar det som socialt utanförskap och flera gånger gör det ont i magen. En sådan scen är när den arbetssökande Andrej upptäcker att lillebrorsan har gett 500 kronor till den, enligt honom, ljugande tiggaren i tunnelbanan och blir fullkomligt rasande. Han misshandlar tiggaren, tar tillbaka brorsans 500-lapp och gormar om att det är fel att stjäla från barn.

I en annan scen jävlas Khemiri verkligen med publiken. Innan andra akten drar igång på riktigt och ridån går upp kliver en karaktär i rutig kostym fram på scenen, tillsammans med tiggaren Peter från första akten. Mannen i rutig kostym ger honom ett erbjudande: 290 kronor om han håller huvudet i en hink med vatten så länge han kan. Peter går med på det, men när han är klar visar det sig att spelreglerna ändrats: tre gånger är det som gäller. Publiken, som inte riktigt verkar vara med på noterna, protesterar. Men det blir ytterligare två gånger, och dessa båda gånger trycker mannen i kostym ner en sprattlande Peter i hinken med vatten lite för länge för att det ska kännas okej. Många i publiken skriker i fasa.

Det som nog är värst är sättet på vilket mannen i kostym beter sig. Han pladdrar på om underhållningsvärde, skrattar åt publikens skrik när Peter sprattlar i hinken, försöker skämta bort allt, ”det är luuugnt.” Allt görs för att höja publikens ux, förväntade underhållningsvärde, förklarar han. Men ingen i publiken njuter. Alla äcklas.

Exakt vad den scenen vill säga vet jag inte riktigt än, men jag vet att den får mig att tänka på löpsedlar om tiggare som blir misshandlade, sparkade, spottade på, många dagligen. Kanske: hur ekonomisk ojämlikhet leder just till att vi inte ser varandra som jämlikar. Hur det kan leda till att vi avhumaniserar de som står längst ner i hierarkin. Att vår ekonomiska ställning definierar vårt mänskliga värde.

Pjäsen är som bäst när den visar på hur ekonomisk ojämlikhet skapar friktion mellan människor. Arbetarklasskaraktären Mani håller ett brandtal där han uttrycker sitt äckel över privilegierade människor som romantiserar fattigdom och det enkla livet, så länge det är på avstånd och så länge de själva inte måste ta konsekvenserna av fattigdom i varje matinköp, varje trasig overall, varje ledbruten kropp.

De mindre starka delarna är de alltför pekpinnepedagogiska. Martina sitter på en begravning och gråter, men inte i saknad utan över att hon inte fick det älskade torpet i arv. När det tveksamma paret Martina och Mani senare ska deklarera sig kärlek till varandra gör de det i helt och hållet ekonomiska termer, de förklarar hur de ska investera i relationen, hur de är som Nasdaq-OMX. Det är roligt, men också övertydligt. Här går den politiska poängen före det konstnärliga uttrycket.

Men överlag är pjäsen imponerande. Dialogen är vass och likaså skådespelarteamet. Khemiri är en mästare på att skildrande hjärtskärande människoöden. Han vänder ut-och-in på sanningen och verkligheten och nyanserar skiten ur svåra ämnen. Inget är förenklat. Inget är förutsägbart. Det är som dramatiker Khemiri lyser starkast.

Alla bilder kommer från Dramatens hemsida

[hype] [musik] Kendrick Lamar

Kendrick Lamars nya, megacoola singel "Untitled" gjorde min dag. Check it out:

Hatten på

[notis] Musikhjälpen

Åh vad Uppsala mår bra av Musikhjälpen. Atmosfären påminner närmast om Fête de la Musique i Paris då hela staden förvandlas till en festival/ett dansgolv. Nu även i Uppsala! Musiken ligger som en täcke över centrum och människor av alla åldrar kommer fram ur sina vintergömmor och bara hänger på en allmän plats - när annars händer det?? Vi borde ha Musikhjälpen VARJE år! Och Stora torget borde vara ett trafikfritt torg varje dag från och med nu. Uppsala har blivit en levande stad.

[musik] Cat Power

Dålig uppdatering senaste tiden pga skriver c-uppsats. Ledsen för det! Ger er läsare en härlig låt som plåster på såren: Cat Power, som är helt fantastisk.

[samhälle] Nyval

Jag var så trött på politik under valrörelsen 2014 att jag liksom slumrade till. Nu har jag vaknat igen till beskedet att det blir nyval. Jag får typ spasmer i hjärnan och det bara svämmar över av tankar och frustrationer, måste prata med alla jag träffar (det vill säga, inte så många så här i uppsatstider) för att ventilera mina tankar. Här kommer några: 

Jag kollade på Aktuellt i går och kunde konstatera att det var lite (politisk) domedagskänsla över hela programmet, typ alla partiledare samlade i ett och samma program, och som min pappa konstaterade: man har knappt sett dem så trötta och mänskliga tidigare, Magdalena Anderssons frustration gick inte att dölja, Jonas Sjöstedt som brukar vara så sansad i debatter fullkomligt rykte ihop med Mattias Karlsson och till och med Fridolin var märkbart irriterad. Å andra sidan förståeligt: det är en exceptionell situation och alla beter sig faktiskt som femåringar. 

Vänstern har sin arsenal av misslyckanden och fult spel, bland annat att de faktiskt skött de första regeringsmånaderna riktigt dåligt. Löfven är inte erfaren och gör pinsamma tabbar, att riva ner tidigare blocköverskridande förslag (som Annie snackar om) var kanske inte jättesmart inför framtida samarbeten och inte heller att gå och ut anklaga högern för att kunna tänka sig att regera med SD. Självklart tänker inte sossarna enbart på rikets bästa utan vill också se sin budget gå igenom framför alliansens. Jag är inte helt övertygad om att någon från vänstern hade samarbetat med alliansen även om jag vill tro det. 

MEN (!) Ola Larsmo sätter fingret på det mest relevanta i denna politiska röra i en artikel i dagens DN. Om vi bortser från allt käbbel om vem som har tagit ansvar och inte så är den reella situationen: att det parlamentariska läget är ett helt nytt i svensk politik, och att det krävs ett blocköverskridande samarbete för att få igenom en budget när SD har som intention att fälla alla budgetar som inte tar in deras sjuka krav på minskad invandring. Och denna gång råkar S och Mp sitta i regering. Nästa gång kanske det är Alliansen. Hur förhålla sig till den situationen? Jo, genom att fatta det mogna beslutet att samarbeta över blocken. Men det gjorde man inte, tvärtom. Genom att allianspartierna vägrade samarbeta och röstade mot sossarnas budget gav de SD det politiska övertag som de törstar efter. Vi snackar vågmästarroll på en helt ny nivå. Dessa ord tåls att fetmarkera: "Det handlar om vilket inflytande nyfascismen ska få över svensk politik under de kommande åren."

Just så. Det finns faktiskt något som är viktigare än skattesänkning hit och bidrag dit. Och det är att ta ställning mot nyfascismen. 

Annie snackar om att budgeten blivit vänstervriden och att de omöjligen kunde rösta på den. 1) Må så vara, men har inte centern också sitt ansvar i den distans som uppstått mellan dem och partierna på vänsterblocket? JO! Annie har gjort centern till ett parti med en nyliberal riktning, och om vi någon gång känner oss tvivlande inför detta kan vi påminna oss om att hon har Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick som förebilder. 2) Och två, har hon och Jan inte ett ansvar att förhandla? Hon ba: budgeten var för vänstervriden. Reporten ba: men ni tackade ju nej till att förhandla? och Annie ba: ja för att budgeten var för vänstervriden.

??????

Det slog mig på riktigt först i går hur skadlig blockpolitiken har varit för Sverige. Det är nämligen blockpolitiken som har skapat det låsta läge vi har i dag. Historiskt sett är det inte ett dugg konstigt att C och Fp samarbetar med sossarna, men i dag är det tydligen omöjligt. Annie och Jan, shame on you. Alla har handlat ansvarslöst men ni har svikit de liberala ideal de säger er företräda. Gå in på Facebook och gilla sidan som heter "Bryt Blockpolitiken" som min kompis skapade. Enough is enough.