Det smala ämnet fascism och kapitalism

”[…] in the Western democraties, critiques of ’the system’ have become critiques of the ’political system’, and the idea that there might be economic conditions for political equality barely gets a mention at all.”

Min läsning i dag består av Anne Philipps bok Which Equalitites Matter? där hon avhandlar politisk och ekonomisk jämlikhet och kopplingen dem emellan. Passande nog har Kajsa Ekis Ekman och Fredrik Segerfeldt påbörjat en eldig debatt om fascism i Dagens Nyheter där Ekis Ekman trycker på kopplingen mellan kapitalism och fascism och där Segerfeldt motsäger sig och framhåller den inneboende frihetsstanken i kapitalismen.

Segerfeldts tes är att kapitalism bygger på liberalism och är internationalistisk, pluralistisk, antiauktoritärt och frihetsbejakande i grunden, vilket står i motsats till allt vad fascism är.

Jag har några tankar här:

För det första ett förtydligande. Segerfeldt har rätt i sak: kapitalismen i sig är inte fascistisk, och verkligen inte nationalistisk, utan helt färg-, nations- och könsblind. Men är inte det del av själva problemet? Den fria marknaden har ingen inneboende ambition att luckra upp gamla koloniala handelsmönster eller patriarkala strukturer. Må hända att Ekis Ekman lite väl lättsamt talar om kapitalism och fascism i samma mening, men för mig är det klart vad hon menar: kapitalismen i sig är inte fascistisk, men den gör fascismen en tjänst. På ett idéplan är de kanske varandras motpoler, som Segerfeldt menar, men i praktiken göder den ena den andra. Hur då?

Kapitalismen är enbart ”antiauktoritär” i politisk bemärkelse. Själva problemet med kapitalismen är just att den skapar vinnare och förlorare, det vill säga, att det uppstår en hierarki, ett olikhetssystem. Enligt många är detta inte ett problem så länge ojämlikheten avspeglar skillnader i arbetsinsats och ambition. Högern talar ofta om att skapa ett samhälle som ”möjliggör klassresor” – fine, men då får man också till svars för konsekvenserna, det vill säga, att man skapar ett samhälle med vinnare och förlorare. 

Segerfeldt har inget svar på Ekis Ekmans grundfråga: hur fascism uppstår. Och ärligt, är det någon liberal som har det? När Segerfeldt talar om Sverigedemokraternas framväxt skriver han: ”I Sveriges fall är alltså förklaringen till framgångarna (Sverigedemokraternas) att det helt enkelt sedan länge finns de som tycker som SD […]”. Helt enkelt. Jag anar ett cirkelresonemang här: man tycker alltså som man tycker för att man har tyckt så. Ekis Ekman resonerar vidare: ”Inte kan stora delar av Sverige, Frankrike och Ungern bestå av mobbade, faderlösa barn som behöver trygghet”. Det kan inte bara handla om det, eller om att behöva fixa sin attityd.

Missförstå mig rätt, typ alla liberaler jag känner eller känner till tar stark ställning mot fascism och rasism, men jag har aldrig hört en bra liberal förklaring på hur dessa tankeströmningar uppstår, vilket (behöver väl knappt poängteras) är högst relevant för att kunna lösa problemet.  

Jag gick på en föreläsning med Fredrik Segerfeldt en gång. Han spydde galla över fackförbund, arbetsrätt och kollektivavtal och menade i princip att det var djävulens påfund. Han vill avskaffa detta, öppna gränserna helt och möjliggöra enorma slumområden i Sverige där folk från krigsdrabbade områden ska kunna leva på låga minimilöner och en säck ris. Det får man tycka. Speciellt om valet står mellan det, eller att bli stenad till döds i sitt hemland, som Segerfeldt målade upp alternativen, framstår det som riktigt vettigt. Men konsekvenserna? Jag frågade vad han ansåg om problem med segregation och utanförskap i detta imaginära samhälle. Han svarade att han inte var intresserad av den frågan. Okej? Nej. Helt enkelt inte intresserad.

Ekis Ekman skriver bra: ”Låt oss ställa de materialistiska frågorna! Kanske är inte den viktigaste frågan: vem är fascisten? Utan: Varför just nu och inte tidigare? Hur kommer det sig att Europa lyckades hålla fascismen borta under fyrtio år?” Om vi bara kunde sluta tävla i vem som i högst utsträckning hatar fascismen som ideologi och istället diskuterade dess rot, kanske vi kunde komma någon vart. Att som Anne Philipps skriver, koppla samman debatten om ekonomisk och politisk jämlikhet. De går hand i hand. Jag faktiskt övertygad om det.  

[hype] [musik] Beatrice Eli

Den coolaste katten i landet just nu heter helt klart Beatrice Eli (jag är lite kär). Jag lyssnade sönder hennes första singel Violent Silence i vintras (den är så kraftfull och fångar verkligen känslan av obesvarad kärlek) och nu har äntligen hennes debutplatta Die Another Day kommit (på min födelsedag för övrigt, bra present!). Jag älskar den. Gå in på Spotify på en gång och lyssna om du inte redan gjort!!!   

Vissa beskriver hennes genre som en kombination av r'n'b, pop, punk och soul (vad ingår inte i den beskrivningen?). I vilket fall är det bra. Det handlar om sexuell frigörelse, girlpower, destruktiv kärlek och ångest. Hon sjunger om fester och bubbliga förälskelser men varvar med existentiell ångest och det blir det lite samma vemodiga effekt som i Veronica Maggios Mitt hjärta blöder. Beatrices melankoliska röst ger hela albumet en stämningsfull inramning, which I love. 

Den 8/11 spelar hon på V-Dala och jag gråter lite inombords över att jag missar henne (ni som kan: gå. Ba gå). Här kan ni lyssna på två av hennes ägiga låtar:

 

Vår vice talman - love him (obs INTE)

Tack IRM!

[film] What If

Jag och Laura var så peppade på att se What If (2014). Anledning? Både DANIEL RADCLIFFE OCH ADAM FRÅN GIRLS är med. My god! Den kombon! Dessa två masters of humour! Hur ska det bli???

Jag vet nu. Svaret är att det blir precis som man kan förvänta sig att det skulle bli om man tar Adam och Harry och stoppar in dem i en annan miljö (för Harrys del i alla fall). Adam har e-x-a-k-t samma look som i Girls, och är lika sexuellt utlevande, medan Daniel är lika socially awkward som han är i Harry Potter. (Parentes här. Vad sysslar Daniel Radcliffe med? Någon som tror att hans nästkommande film Horns kommer bli fantastisk? Jag känner spontant nej.)

Grundstoryn är i vilket fall att Wallace (Daniel) blir kär i en tjej, Chantry, som har pojkvän. De blir bra vänner men Wallace vill något mer. Filmen ställer sig den moderna frågan ”kan killar och tjejer vara vänner utan att vilja ligga med varandra?” och eftersom Wallace vill ligga med Chantry och eftersom de får varandra i slutet (sorry för spoiler) antar jag att svaret är……………………………. Nej? Not possible. Okej. Då vet vi.

Filmen vill vara som 500 Days of Summer och Girls lite för mycket, det vill säga: hipp och indie.  Dialogen i What If försöker vara vitsig men känns tillgjord i sin rapphet. Det är på det hela taget ganska ytliga porträtt av Chantry och Wallace vilket gör att man som tittare inte riktigt bryr sig om de får varandra i slutet eller inte vilket är ett typiskt dåligt tecken. 

Förutom den tveksamma sensmoralen, haltande dialogen och de konstiga inslagen av slapstick så är slutet outhärdligt puttenuttigt. I slutscenen försvinner all ambition att vara indiefilm och kvar blir bara en intetsägande romantisk komedi. Nej, What If kommer inte gå till historien. Första scenen i trailern är typ den roligaste i hela filmen. Se den istället.

[musik] Kleerup

Veckans bästa upptäckt! Älskar denna nya sida av Kleerup! (eller är den ny förresten? I wouldn't know, är inte speciellt inlyssnad på honom, men förknippar honom med "with every heartbeat" och "thank you for nothing", typ. Aja, bra i vilket fall!)

Kalas!

När man fyller 23 är man tillräckligt gammal för att ha kalas med fiskdamm och ballonger igen.

[artikel] När Martin Luther King läste Myrdal

I år är det sjuttio år sedan Gunnar Myrdals tegelsten An American Dilemma: the Negro Problem and Modern Democracy kom ut och skapade historia i USA. Verket, som i USA anses vara ett av 1900-talets viktigaste på ämnet rasteori, är förvånansvärt okänt i Sverige. 

Gunnar Myrdal är i Sverige främst känd som författare till den politiska milstolpen ”Kris i befolkningsfrågan” (tillsammans med makan Alva Myrdal) och som nobelpristagare i ekonomi, men han gjorde även stor internationell karriär som ekonom och intellektuell. När det inflytelserika forskningscentret Carneige Foundation på 30-talet bestämde sig för att genomföra en omfattande studie av de svartas situation i USA vände de inte blicken inåt landet (till mångas förtret), utan till Sverige och Gunnar Myrdal: man sade sig vilja ha någon som kunde se på situationen i landet på ett ”objektivt” sätt. Myrdal tvekade till en början men tackade sedan ja till att leda studien som kom att ta sju år att färdigställa. Han gjorde omfattande resor i den amerikanska södern och anlitade landets mest framstående antropologer, statsvetare och rasteoretiker. För att nämna några: Ralph Bunche, Guy Johnson, Richard Sterner och Dorothy Thomas.  

   

Studien skenade iväg både gällande budget och omfattning. Myrdal insåg under arbetets gång att de svartas situation inte var ett isolerat problem utan ett som behövde ses från en mängd olika perspektiv. Boken är därför indelad i tio delar och 45 kapitel som behandlar omfattande ämnen som ekonomi, migration, kultur, historia, religion, ras och politik. Många innan mig har konstaterat det omöjliga i att sammanfatta detta arbete som i själva verket är flertalet verk, men Myrdals slutsats och studiens kärna är att ”the Negro problem” i grund och botten är ett moraliskt problem, ett moraliskt dilemma, ”in the white man’s mind”. 

Genom sina resor i landet konstaterar Myrdal att amerikanerna är ett mycket moralmedvetet folk som hyser ett förakt mot staten och till viss del även lagen: de tror på något högre, det Myrdal väljer att benämna the American Creed. The Creed utgörs av en rad idéer som kan sammanfattas i frihet, jämlikhet och lika möjligheter för alla (även känt som den amerikanska drömmen). Dilemmat är att the Creed står i konflikt med behandlingen av svarta i praktiken. The Creed, menar Myrdal, är alltså nyckeln till att lösa problemet: när amerikanen blir medveten om denna självmotsägelse kommer hen ändra sitt beteende. De lösningsförslag Myrdal presenterar handlar alltså främst om upplysning.

Många som har skrivit om verket betonar timing som en viktig faktor till dess framgång. Motståndsrörelsen hade börjat födas till liv och situationen för de svarta såg på vissa fronter ut att bli bättre (till viss del på grund av the New Deal, ett ekonomiskt reformpaket som inte särbehandlade svarta, och den framväxande fackföreningsrörelsen), men främst syftar man på andra världskriget. Kriget gjorde att USA inte längre kunde ducka för problemet med förtryck på hemmaplan. En annan faktor till studiens framgång antas vara valet av just Myrdal – med en vit, nordeuropeisk man som författare fick studien och dess slutsatser en viss auktoritet. En svart författare hade förmodligen inte givit studien samma tyngd vilket ironiskt nog sätter fingret på problemet.

Det råder inget tvivel om att Martin Luther King läste verket, frågan är snarare när och till vilken grad han inspirerades av det. Att definiera problemet som moraliskt blev ett retoriskt grepp som återfinns i viktiga tal av Johnson och Truman. 1954, tio år efter att verket släpptes, hänvisade högsta domstolen till Myrdal när man slog fast att det gick emot konstitutionen att segregera skolor. Brown vs Board of Education gick till historien som ett viktigt medborgarrättsfall och många konservativa kritiserade domstolen för att förlita sig på statskunskap som källa.    

Trots att det rådde oenigheter om verkets giltighet, både bland svarta motståndsmän och vita konservativa, så var det enormt inflytelserik och banade väg för medborgarrättsrörelsen. Oavsett om man höll med om Myrdals slutsatser eller inte så vände sig många till verket på grund av det gedigna arbete som låg bakom och inte minst insamlingen av statistik och data. Denna statistik må vara daterad i dag, men jag ser ändå anledning att damma av det sjuttio år gamla verket. Den senaste tidens polisvåld i Ferguson är bara ett exempel som vittnar om att den amerikanska rasismen tyvärr lever vidare. Hur ska vi förhålla oss till det? Ett bra första steg för att kunna utläsa situationen är att sätta in den i en kontext. Mitt förslag: bläddra fram till sida 540 i Myrdals bok och läs kapitlet ”The Policeman in the Negro Neighborhood”. 

Publicerades i det senaste numret av Uttryck

[musik] Azure Blue

Bästa höstmusiken kommer här i form av Stockholmsbaserade Tobias Isaksson och hans soloprojekt Azure Blue. Musik som smeker själen!

12 skäl att fira att Haruki Murakami inte fick Nobelpriset (i år heller)

Måste sno detta från Nöjesguiden och Liv Strömquist. Love her

Freak out deluxe

Det är lite olyckligt att jag som driver en blogg inte är först med alla coola nyheter, utan snappar upp många några dagar efter det att alla hippa människor gjort det. Men jag jobbar på det okej?! Denna gång skyller jag på att jag var i Dalarna i helgen, när det alltså avslöjades att DET KOMMER EN NY SÄSONG AV TWIN PEAKS. It IS happening again!!!

!!?¤?¤?"=!N?`¤"!"¤?=%="=(!!

Den nya miniserien kommer alltså år 2016 och ska utspela sig i nutid, med självaste David Lynch som regissör. Drömmen?? Jag höll på att börja gråta när Jonas förklarade detta för mig. Gjorde min dag. Det måste bli bra. Bara måste.

[musik] Banks

Hooked

[film] 12 Years a Slave

Det som främst slår mig när jag ser om Steve McQueens Oscarbelönade 12 Years a Slave är att McQueen har en fantastisk känsla för textur. Allt från majsbladen till leran under fötterna till de små bären som Solomon försöker använda som bläck till bomullen på fälten, allt riktigt känns genom rutan. Det gör också att filmen känns i kroppen efteråt på ett alldeles särskilt sätt: magen vänder sig, man blir illamående, skakig, gråtfärdig.

Ta till exempel scenen där Solomon hänger i en snara så att bara tårna når marken, på väg att kvävas till döds i väntan på sin ägare. I tre minuter trampar Salomon med tåspetsarna i leran för att överleva, och vi tittare tvingas bevittna hur Solomon långsamt (nästan) kvävs ihjäl till fågelkvitter i solskenet. Det är så smärtsamt. Men McQueen väljer att inte fokusera på halsen, utan på tårna i leran, de tio tårna som inte räcker ända ner, för att förmedla en känsla av smärta. Det är effektfullt berättande.

Våldet i filmen är rått och ocensurerat, men inte på ett skräckfilmsmässigt sätt, det vill säga, inte romantiserande, estetiserat och inte heller med våldet i centrum, det är inte smaskigt utan bara förnedrande. McQueen är noggrann med att ta upp alla apsekter av våldet. När Patsey blivit halv ihjälpiskad mot slutet av filmen får vi tittare, utöver den explicita tortyrscenen, också se hur hon blir vårdad, hur såren baddas, hur de långsamt läker. Men vi får också se tomheten i hennes blick. Det krävs en människokännare för att skildra denna typ av våld.

Jag inser att det är denna människokännedom i kombination med just McQueens känsla för textur som gör porträttet av slaven Solomon så mänskligt och hjärtskärande. Vissa hävdar att en film per automatik blir rörande och anses bra när det handlar om något som hemskt som slaveri. Det är inte sant. Ett så pass mänskligt porträtt som detta kommer inte bara av sig själv, det krävs en konstnär.  

Sara Granér

[musik] Robyn