[hype] [film] Moonlight

Måtte Barry Jenkins förtrollande drama vinna Oscar för bästa film framför Damien Chazelles favorittippade La La Land. Moonlight spelar i en helt annan liga och det var länge sedan en så konstnärligt frisinnad film syntes i Oscarsammanhang. Det var också länge sedan jag grät så mycket på bio.

Moonlight är baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue och är uppdelad i tre akter som alla är namngivna efter huvudpersonen. Under 16 års tid får vi följa Chiron, en tystlåten, ensam pojke som växer upp med sin crackberoende mamma i Miamis förorter. Den lokala knarkkungen Juan och hans flickvän Teresa tar Chiron under sina vingar och erbjuder honom mat och vänlighet när ingen annan i världen tycks finnas där för honom. Han stämplas som bög av skolans mobbare långt innan han har upptäckt sin egen (köns)identitet och i en scen frågar han Juan och Teresa vad en bög egentligen är, och hur han vet om han är en. Teresa svarar att han vet när han vet. Men det finns ingen tid och plats för Chiron att upptäcka sig själv när det inte finns varmvatten i huset, det postmateriella identitetsbyggandet finns inte på kartan. Istället får han bita ihop, doppa huvudet i isvatten eller ta bubbelbad med diskmedel. Famlandet efter identitet löper som en röd tråd genom filmen och när han i tredje akten försöker ta kontroll över denna genom att pumpa upp kroppen till max och gå runt med fåniga guldtänder, möts han av den kritiska frågan ”Who is you, Chiron?” från barndomsvännen Kevin.  

Stranden och havet blir hans fristad. Det är platsen där Juan lär honom att simma, och platsen för ett annat betydelsefullt möte. Vid havet fläktar vinden. Där finns ingen mamma som kräver pengar till knark och inga mobbare som hotar med stryk. "I cry so much sometimes, I feel like I'ma turn to drops” säger Chiron i en av filmens vackraste scener. I havet kan han upplösas, blir ett med sin sorg.

Det är modigt att sätta en så tystlåten karaktär i huvudrollen. I en konventionell film hade Chiron haft några scener där han skrek och gormade eller grät som ett barn för att kontrastera mot den tystlåtna Chiron, men Jenkins låter honom förbli lika introvert filmen igenom. De gånger han öppnar upp sig är det subtilt och med väldigt små medel, både skådespelarmässigt och manusmässigt. Jenkins har förklarat att han främst lade vikt på ögonen när han valde ut de tre olika skådespelarna. Där Boyhood (2014) fokuserade mycket på själva inspelningsprocessen (den spelades in under tolv års tid) för att gestalta ett tidsförlopp och en uppväxt förhåller sig Moonlight mer teatraliskt till det; de tre Chiron-skådespelarna har inte självklara likheter i yttre attribut men har samma genomborrande, uttrycksfulla ögon och sammanbitna ansikte. Vidare berättas filmen nästan helt kronologiskt och vi slipper flashbacks, ramberättelser och andra överanvända narrativa medel. Det stora hoppet i tiden mellan den andra och tredje akten sys skickligt samman med två, tre dödande meningar – filmens sista – som kommer som ett slag i magen. De förklarar vad Chiron har gjort och inte gjort under åren som har passerat och är det enda vi behöver.

Samtidigt som filmen har en tydlig teatralisk prägel är den i allra högsta grad är en cineastisk upplevelse. Moonlight är en fröjd för ögat bland annat för sitt sätt att så mjukt fånga upp de mörka hudtonerna i filmen (vilket hudtonerna uteslutande är), även i mörka miljöer. Historiskt sett har det varit svårt att fånga mörka hudtoner på film på grund av den kemiska sammansättningen i filmrullen – Kodak utgick nämligen från ljusa hudtoner när man skapade sin filmrulle, personifierad i den så kallade Shirley-bilden som användes som referensbild för att reglera färgsammansättningen. Problemet uppmärksammades på 70-talet, deprimerande nog på grund av att möbelförsäljare och chokladförsäljare upptäckte att deras reklambilder inte kunde skilja på mörka och ljusa toner i träet respektive chokladen som de försökte sälja (se video). Som tur är har det hänt en del sedan dess.

Förorten som filmisk miljö är symboltung och riskerar att resultera i filmer som fjolårets mindre lyckade The Land (2016). Och hur mycket jag än älskar (alltså verkligen älskar) The Wire är jag tacksam över att den socialrealistiska stilen inte tar patent på förortsskildringar. Moonlight undgår klyschorna tack vare sin poetiska realism, en idé som Jenkins inte tar lika långt som Beasts of the Southern Wild (2012) med sitt konsekventa barnperspektiv, men som inte är mindre övertygande för det. Hiphop blandas med klassiska stråkar, färgerna blir självlysande i vissa scener och Jenkins leker med ljud, tystnad och osynkroniserad dialog. Allt sammantaget skapar det en impressionistisk helhet, en berättelse där allt inte förklaras, där somliga händelser förstoras och där knarkbossen får förbli en god figur. Och lika befriande som det är att se en afroamerikans uppväxt på film som inte är en generaliserbar berättelse om livet i förorten utan är en berättelse om specifikt Chiron, så är det ur representationssynpunkt lika mycket en viktig film som gör en svart, homosexuell erfarenhet till en angelägenhet för alla.   

Lyssna även på podcasten Hall/Kjellén som jag gästar och där vi pratar om just Moonlight: http://hallkjellen.blubrry.com/2017/02/25/tema-barndom-moonlight/

[topp 5] vinjetter

I vår tid av tv-serieinflation måste serieskaparna hela tiden ta till nya medel för att fånga tittaren. Vinjetten är det första (eller bland det första) som möter tittaren, och blir en ”portal till andra världar”, som Kerstin Gezelius skrev i DN för några år sedan. Vinjetten sätter stämningen, speglar ämnen, teman, miljö eller karaktärer, och ger efter några avsnitt en känsla av igenkänning och kontinuitet. Och somliga gör det förbannat bra! Här är mina fem favoriter.

 

5. True Detective
Vinjetten till (obs! Den första säsongen av) True Detective är mycket estetiskt tilltalande. Den är på många sätt som serien, finstämd och blygsam. Den kastar sig inte i ansiktet på tittaren utan har självförtroendet att låta tittaren komma till den och långsamt sugas in. Sättet som bilderna går in i varandra är klockrent, det är ett enkelt koncept som också fångar lite av seriens essens: upplösandet av gränser, till exempel mellan godhet och ondska, kriminalitet och laglydighet.

4. True Blood 
Få vinjetter har gjort mig så taggade som denna. Den är på många sätt motsatsen till True Detective-vinjetten, den försöker just fånga tittaren från den första rutan, och lyckas. Låten är catchy, bilderna är intresseväckande. De är inte tagna från serien utan är frånkopplade bilder på religiösa grupper, träskmarker, Ku Kux Klan, nakna kroppar, förruttnelse. Det stärker den allegoriska läsning av serien som jag alltid tycker gjort de första två säsongerna intressanta – i vilken man kan förstå den som en serie om religion, drogmissbruk, sexmissbruk, masspsykos, segregering och radikalisering, där den utstötta gruppen vampyrer kan läsas som en marginaliserad grupp som vilken annan.

3. Westworld 
Denna vinjett gör pastisch på en skapelseberättelse. Det första vi ser är vad som ser ut som en sol som stiger, men vi inser snart att det är en lampa i ett labb. Westworld är en artificiell värld, liksom de som bebor den, och skaparen leker Gud. Vi får se en människorobot konstrueras, steg för steg, på samma sätt som ett piano strängas. Flera gånger ser vi närbilder på ett öga, själens spegel. Finns det någon själ bakom detta öga? I ögat avspeglas parken, och parken ses i slutet av vinjetten som en ögonglob. Maktbalans som en av seriens grundkonflikter etableras här. Vem granskar vem, och i förlängningen, vem styr vem? Vi finner också en ledtråd om vad som komma skall: den robot som sitter och spelar piano lyfter plötsligt sina händer från pianot men det fortsätter att spela (vink till Club Silencio-scenen i Mulholland Drive?). Skvaller om annalkande autonomi. Mer säger jag inte.

2. Twin Peaks
Jag tror att en anledning till att så många människor har en positiv upplevelse av Twin Peaks är att man tvingas in i ett mikromeditationspass av att se seriens vinjett. Den är nästan dubbelt eller tre gånger så lång som de andra vinjetterna här i listan, den är ganska händelselös, väldigt långsam med repetitiv musik, men å så hypnotisk. Jag vet ingen annan vinjett som är så stämningsskapande. Så vad är det vi ser? Vi får inte se några människor, bara bilder på natur och den lokala industrin. Det har sin poäng. Twin Peaks, både som samhälle och geografisk plats, kan sägas vara seriens huvudperson. Det är som bekant en småstadsromantisk skildring av ett samhälle där det bara finns ett hotell, ett café och en pub, där alla känner alla, och där alla invånare tillsammans är större än summan av delarna. Det är detta som till slut kväver Laura Palmer, men också detta som gör mordet så personligt för alla. Den omgivande naturen får symbolisera mörka krafter - många talar om att det finns ondska i skogen, ugglorna sägs bära på en hemlighet och Log Lady kan se in i framtiden med sitt vedträ - men den kommer också att stå för frihet och spiritualitet med Agent Coopers underbart naiva förkärlek till barrträd och hajker.

1. Mad Men 
Serien handlar om den moderna kapitalismens framväxt och den kreativa revolutionen inom reklamvärlden, och vinjetten är lika stilren som reklamen som produceras för Sterling Cooper. Den är kort och koncis, och följer en cirkelkomposition: en man kliver in på ett kontor, allt faller samman, han faller nerför skyskrapan med reklambilder som fladdrar förbi, och det hela avslutas med att han är på kontoret igen. Så även i serien - i sju säsonger återvänder vi till ett rökigt kontor, det är en konstant. Vem är denna man som faller? Å ena sidan representerar han de flesta kontorsnissarna, många på bristningsgränsen, och med olika metoder för att hantera sina tomma liv (LSD, otrohet, dyr konst, Hare Krishna). Samtidigt är det just Don Draper som står i fokus, och mysteriet kring hans förflutna är en av seriens drivkrafter. Byggnaden han faller från signalerar en vertikal maktordning, en tydlig hierarki, där den vita mannen står högst upp. Jag tänker på en scen specifikt, där några på kontoret kastar vattenballonger på demonstrerande afroamerikaner. Men den fallande mannen kan också tänkas illustrera en delvis förändrad maktordning, något som utvecklas i serien ju längre in på 60-talet den kommer.