[film] Wonderstruck

Wonderstruck är en passande titel på en film med så många storögda reaktionstagningar som i Todd Haynes senaste. När huvudpersonerna Rose och Ben (stjärnskotten Millicent Simmonds och Oakes Fegely) inte ser förundrade ut ser de bekymrade ut. De är nämligen båda på jakt efter något i New York, Rose år 1927 och Ben femtio år senare. Det är inte en slump att muséet, ett slags länk mellan olika tider, är en viktig plats i filmen. Alla längtar tillbaka eller bort, inte minst Haynes själv. Wonderstruck blickar bakåt på en svunnen tid av analoga medel då man med ett fotografi i handen hoppade på en slumpmässig båt och gick åt det håll någon vänlig främling pekade.

Rose och Bens liv bär på vissa likheter, bland annat att de båda är döva, och filmen korsklipper flitigt mellan dem båda. Estetiskt skiljer sig delarna däremot avsevärt. Rose berättelse är en regelrätt stumfilm i svartvitt, medan Bens är mer konventionellt berättad i färg med en rejäl 70-talsvibe. Det är med andra ord inga subtila epokskildringar – allt från typsnitt i tidningen till luggens kamning signalerar var i tiden vi befinner oss. Och precis som i Selznicks Hugo, som utspelar sig i Paris, blir staden som kuliss lite av en klyscha.

Å ena sidan gör detta att filmen blir aningen klumpig i sin övertydlighet. Å andra sidan är övertydligheten i mångt och mycket motiverad då filmen är en visuell berättelse snarare än en dialogdriven sådan. Alltför många reaktionstagningar vägs upp av narrativ komplexitet – det är en berättelse som öppnar upp sig tämligen långsamt utan att underskatta tittarens intelligens och där bitarna prydligt faller på plats under resans gång. Men bäst hade delarna fungerat på egen hand. Inte minst Rose berättelse är uppfriskande – när senast gjordes en stumfilm för en yngre publik, liksom? Den är lekfull och originell på ett sätt som skvallrar om genuin skaparglädje, och är svår att värja sig för.

Publicerad i Nöjesguiden 26/1 2018

[film] Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Ingen kan lyfta på ögonbrynet med så mycket eftertryck som den nyligen Golden Globe-belönade Frances McDormand. Hon är helt enkelt förträfflig i rollen som Mildred, en hårdnackad upprorsmakare som har fått nog av den misogyni som präglat hennes liv och som inneburit slutet för hennes dotter. När mordet på hennes dotter Angela sju månader senare fortfarande står olöst bestämmer sig Mildred för att ta saken i egna händer: hon låter trycka tre syrligt formulerade jätteplanscher som ställer den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) mot väggen. Willoughby är dock allmänt omtyckt i det sömniga samhället Ebbing till skillnad från Mildred, vilket gör att hennes PR-kupp inte landar i god jord. Mindre övertygande är Sam Rockwell, en något överspelad, rasistisk pajasgestalt till polis, som dock har en del starka stunder.

Överlag kan Three Billboards beskrivas som en svart komedi som fungerar bättre i svärtan än i komiken. Jag uppskattar särskilt hur ömsinthet förmedlas genom små gester: en insekt som vänds tillrätta, ett glas apelsinjuice som delas ut. Mildred må vara en nagel i ögat på poliskåren men är inte illasinnad. Tvärtom har hon, precis som sina meningsmotståndare, ett stort behov av att få tillvaron att kännas meningsfull. Denna insikt öppnar upp för en intressant och tillräckligt motiverad vändning i berättelsen.

Samtidigt finns det något självbelåtet över filmen som hindrar den från att riktigt lyfta. Även om den delvis är riktigt rolig finns det en trotsighet i humorn och som gör att vissa skämt faller platt. Det ligger i den svarta komedins natur att kalibrera tonlägen, vilket kräver fingertoppskänsla – och i Three Billboards känns vissa växlingar förvirrade. Jag tänker till exempel på en höst oklar användning av en ABBA-låt. I scener som den där Mildred har ett stilla samtal med ett rådjur är filmen däremot perfekt balanserad, och som allra bäst.

Publicerad i Nöjesguiden 12/1 2018