Rapport från björkarnas stad

Umeå är staden där man tar bort LIK från LIKSOM ("jag är som trött"), där stadsdelarna heter ”Öst på stan” och ”Väst på stan”, där typ alla håller på med musik och där mjölken heter Norris och ser ut så här:

En superhjälteko

Jag råkade tajma min vistelse nu i helgen med den helt ideellt drivna festivalen ”Kulturhusfestivalen”. Musiker, konstnärer och eldsjälar från alla håll har hjälpts åt att bygga upp de gamla lokstallarna till ett mindre festivalområde där man kan köpa tabolue- och hummusrulle för 25 kronor (alltså: 25 kronor) och lyssna på lokala band. Très bien! Mina kära, underbara vän Julia (Årets Ninja) spelade (gå in och likea hennes Facebooksida vettja! Där kan man också lyssna på några av hennes underbara låtar) och bandet Nattskärran, som påminner om the XX och Deer Tracks. I like! Här kan ni höra deras EP Talliden.

"Konsten är det som gör livet intressantare än konsten" - ja, kanske det.

Jag hann också se det nya Bildmuseet som ligger jättevackert vid älven. Just nu visas utställningen Right is Wrong: en häftig samling kinesisk konst från fyra decennier. Jag blev kär!

Bildmuseet är gratis = kulturen tillgängliggörs och öppnar upp staden. Som det ska vara!

Trevlig helg gott folk

[film] Tom à la Ferme

Hela hipstervärldens drömpojke Xavier Dolan är tillbaka med sin fjärde långfilm, den psykologiska thrillern Tom à la Ferme (Tom at the Farm). Berättelsen i korthet: Tom åker till den gård som tillhör hans döda pojkväns familj, i samband med dennes begravning. Väl på plats upptäcker han att mamman inte känner till sin son Guillaumes sexuella läggning utan svär över att den påhittade flickvännen Sarah inte dyker upp – en lögn som Guillaumes bror Francis är skyldig till och som han minsann tänker upprätthålla.

Francis håller Tom i ett järngrepp och trots (eller tack vare?) hans ilskna homofobi uppstår en homoerotisk och sadomasochistisk spänning mellan dem. Vi ser också något som liknar Stockholmssyndromet när Tom börjar acceptera och underkasta sig Francis psykologiska påtryckningar. Det är en otäck skildring av maktutövande.

Det finns vissa likheter med Polanskis The Tenant – i båda filmerna blir huvudkaraktären mer eller mindre besatt av någon som gått bort och glider långsamt in i den personens forna liv. Tom lämnar inte gården direkt efter begravningen utan stannar trots den högst fientliga stämningen. Han sover i Guillaumes säng och dras in vardagssysslorna: mjölka korna, städa ladugården, förlösa kalvar. Det blir som ett försök att hålla fast vid det förflutna, en ovilja eller oförmåga att ta farväl av pojkvännen.  

Toms agerande är inte alla gånger förutsägbart vilket ger filmen ett krypande obehag. Vad som driver brodern eller vad som ligger i det förflutna lämnas också relativt osagt. Men denna oförutsägbarhet är också filmens svaghet, det finns en viss godtycklighet över händelseförloppet. Slutscenen är jättehäftig men kapas väldigt tvärt.

Tom à la ferme är långt ifrån lika explosiv som Laurence Anyways – färgskalan är dov och musiken diskret nu när han har övergått till thrillergenren. Dolan är bildkonstnär och hans sinne för komposition är påtagligt. Landskapet speglar på många sätt Toms inre landskap, det präglas av en känsla av övergivenhet, ensamhet, död. Överlag tycker jag Dolan bemästrar thrillergenren, med undantag för några tillfällen när han blivit lite övertydlig och klämmer till med repliker som: ”Vi kan ta en tur genom majsfältet. Något du kommer minnas länge… Vi är ju i oktober och majsen är rakbladsvass nu.”

Maktspelet och personförväxlingarna är filmens styrka. I en av de starkaste scenerna tvingar Francis Tom att hitta på ett samtal med flickvännen Sarah för modern. Tom improviserar. ”Hon sa: i dag är det som om en del av mig har dött. Jag hittar inte orden för att beskriva tomrummet jag måste fylla. Du är obetydlig. Du är ingenting. Du är totalt värdelös, för du var inte kapabel att förhindra hans död .” Tom som person synliggörs således genom andra karaktärer: genom Sarah, genom Francis och genom Guillaume. Det krävs finkänslighet och talang för att skildra den typen av sociala samspel. Dolan har vad som krävs, och lite därtill.   

Publicerades på Ergos webb i dag och kommer i den tryckta tidningen i början av september

En vänlig påminnelse i tider av Paradise Hotel

Hörrni. Begreppet "white trash" är inte särskilt fräscht. Snälla, kan vi sluta använda det.

Begreppet myntades för snart tvåhundra år sedan i USA. USA för tvåhundra år sedan var ett slavsamhälle, ett samhälle med en järnhård ras- och klasshierarki, och "white trash" användes för att beskriva den vita underklass som trots sin hudfärg befann sig (typ) lika långt ner i samhällshierarkin som slavarna.

Det säger sig självt att det är ganska bedrövligt att beskriva någon grupp av människor som skräp, men det jag tror få tänker på är att beteckningen också är en rest av den rashierarki som långt in på 1900-talet rådde i USA. På samma sätt som (det förr existerande) begreppet "kvinnolitteratur" markerar att normen för litteratur är manlig så förutsätter begreppet "white trash" att normen för "trash" är svart. Annars hade man inte behövt betona vitheten utan det hade bara hetat "trash".

Alla borde se detta supermegabra avsnitt av Kobra, det säger det jag försöker säga fast mycket bättre: (bäst är delen med filmvetaren Hynek Pallas, ca 17 minuter in)

[musik] The Radio Dept.

Dagens musiktips: Lundbaserade The Radio Dept. Har bland annat två låtar med i filmen Marie Antoinette! Stämningsfullt och riktigt vackert.

Jag tror valrörelsen 2014 börjar bli lite trött

I lördags höll Åsa Romson sitt sommartal, där hon efterlyste debatt om klimatet. [till Reinfeldt]: "Säg tid och plats så kommer jag och vi tar debatten". Två dagar senare skriver Lena Ek en debattartikel i SvD som riktar sig till Margot Wallström (tydligen tippad miljöminister vid regeringsskifte. Var det bara jag som utgick från att det var utrikesministerposten som var aktuell för henne?! Vem skulle göra det bättre är Margot?!). Debattartikeln avslutas i vilket fall med "Du är välkommen att höra av dig om tid och plats för debatt om vad våra olika regeringsalternativ innebär för miljön och klimatet. Jag kommer." Did she just..?  

Nej, det är ingen blinkning till Åsa Romson då Ek inte är intresserad av Romson utan av Wallström, det är bara en pinsam retorisk stöld (eller ett sammanträffande, who knows, men det ger oavsett stöd för min tes att höger- och vänsterretorik malts ner till en enda röra). Jag gillar det här exemplet: det synliggör den retoriska "stöld" som ständigt sker mellan högern och vänstern. Skillnaden är att den här stölden är mer klumpigt genomförd än andra då den är nästintill ordagrann. Man tar så mycket av varandra att man tillslut skapat sig ett väldigt snävt retoriskt utrymme som alla partier trängs på. Resultatet är att partiledardebatter blir ett maraton i vem som flest gånger och med mest eftertyck kan säga att de vill ha MINDRE PAPPERSARBETE FÖR LÄRARNAAAA! 

Jag efterlyser lite hardcore ideologisk debatt, tack.    

Great news everyone

Jag upptäckte i dag att H&M sponsrar min blogg. Gött!

[film] Dawn of the Planet of the Apes

Vi befinner oss tio år in i framtiden och parallellt med att stora delar av mänskligheten dött av simian-viruset som utvecklades i förra filmen (som ett försök att bota Alzheimer) så har världens apor börjat utveckla hyperintelligens. Dålig timing för mänskligheten. De få som utvecklat immunitet mot viruset lever gömda i ruinerna av San Fransisco medan aporna håller till i de dimmiga skogarna. När filmen börjar lever de två grupperna åtskilt och i någon form av harmoni – tills det att en dumdristig människa beträder apornas revir och skjuter en av dem.

Konflikten i filmen utspelas inte enbart människor och apor emellan utan i första hand inom grupperna, vilket skapar en ganska intressant dynamik filmen igenom. De mer moderata krafterna kämpar mot de krigiska inom både ap- och människogruppen. Apledaren Caesar som uppfostrades så kärleksfullt av James Franco i förra filmen har utvecklat en (om än misstänksam) kärlek till mänskligheten och försöker bibehålla fred mellan de två arterna. På samma sätt försöker ingenjören Malcolm skapa broar mellan apor och människor men hindras av sina alltför vapenivriga vänner. Filmen blir en dyster påminnelse om att de försonande krafterna nästan alltid finns i skuggorna men förlorar samma stund som den andre tar till vapen.

Samtidigt hade civilisationskritiken kunnat utvecklas. Sättet på vilket Caesar tar på sig skulden för hela den våldsamma situationen mot slutet av filmen är nästan osmakligt. Trots att man som tittare hoppas på försoning råder det inget tvivel om vilken grupp som är skyldig till kriget. På typiskt Hollywood-manér vill man alltså inte stöta sig med någon alltför hårt utan avpolariserar hellre konflikten. Vad som hade kunnat bli en riktigt drabbande civilisationskritik kommer bara halvvägs.

Att konflikten sker lika mycket inom grupperna som mellan dem visar på ett av filmens centrala teman: likheten mellan apor och människor. Detta bekräftas i öppnings- och avslutningsbilderna som är närbilder på Caesars ögon; förrädiska närbilder som inte egentligen avslöjar om vi ser människa eller apa. Dessa in- och utzoomningar på Caesars ansikte visar för övrigt att krutet har lagts på animationerna – apornas ansikten är så pass uttrycksfulla att det nästan är svårt att tro att det inte är riktiga apor. Samma krut har tyvärr inte lagts på dialogen, som lämnar mycket att önska, eller könsrollerna för den delen. Jag undrar uppriktigt – kan någon se persongalleriet utan att sucka? Malcoms fru är vårdande och mild, hon påminner sin man om att äta, ber honom vara försiktig och säger att han är modig. Malcolm suckar innan han ger sig iväg för att vara hjälte.

En del scener mot slutet liknar mest en enda vapenfest och hade kunnat styrkas, men jag hade samtidigt förväntat mig fler intetsägande actionscener och blir positivt överraskad. I en av de bästa scenerna blickar Caesar och Malcolm ut över San Francisco-bukten och gläds åt den elektricitet de tillsammans lyckats frambringa – innan Caesars konkurrent Koba klättrar upp för en klippkant och skjuter Caesar. En dramatisk vändning som berättar att kriget har börjat. Och vi vet alla hur det kommer sluta, så för Malcolm är filmen en enda lång uppförsbacke. Det blir effektfullt och ger filmen en melankolisk inramning.

[must see] Inkomstskillnader i USA

Ignorera den melankoliska pianoslingan i bakgrunden och ta in vad detta klipp har att säga

Och apropå det, läs detta reportage som publicerades i DN i dag.

[artikel] Johannesburg: från splittring till splittring

Johannesburg är en knappt hundratrettio år gammal stad som varit en viktig spelplan i Sydafrikas politiska och ekonomiska utveckling. Från apartheidåren via det turbulenta 90-talet fram till i dag ser vi en skadad stad som ärrats av åtskildhet och segregering. Men hur bygger man vidare på en stad som i så hög utsträckning skapats av rasistisk stadsplanering? Finns det hopp om urban försoning?

 

Apartheidregimen höll Johannesburg i ett järngrepp. Inte bara bänkar och bussar pryddes med ”whites only”-skyltar, utan även stadsrummet som sådant var hårt uppdelat mellan svarta och vita. De svarta blev hänvisade till kåkstäder, de vita till stadens villakvarter och centrum. Ivan Vladislavić, en av Sydafrikas mest framstående Johannesburgskildrare, kan staden som sin egen ficka och berättar om hur apartheidregimen gick till väga för att separera svarta och vita.

– Regeringens främsta verktyg för att segregera städerna var the Group Areas Act, en lag som förbjöd människor av olika ras att bosätta sig i samma områden. Denna lag var anledningen till att blandade förorter som Sophiatown i Johannesburg och District Six i Kapstaden förstördes.

Den stenhårda segregering som regeringen drev ledde paradoxalt nog till att Johannesburg blev ”mer av en stad” än den är i dag, i den bemärkelsen att den centrala stadskärnan omgavs av mer och mindre välmående förorter. Christina Cullhed, som växte upp i en vit medelklassfamilj i Kensington minns staden som den var på 60- och 70-talet:

– Jag upplevde verkligen Johannesburg som en levade stad, som en storstad i klass med exempelvis Paris. När jag var tonåring tog vi ofta pendeltåget in till stan, och där levde vi livets glada dagar: vi gick på bio, åt på restauranger och gick runt i stora affärer. Jag kände mig alltid trygg i stadskärnan.

Men Cullhed tillägger sedan att hennes eget minne av den trygga segregerade staden förstås inte är någon allmängiltig sanning.

– Att Johannesburg skulle ha varit en öppen och fri stad under apartheidregimen är förstås en chimär. Hur man upplevde staden då var beroende av vilket perspektiv man hade. Den var bara öppen för mig som vit.

Sub-urbanisering

Stadskärnan i Johannesburg var, liksom i många europeiska städer, ett ytligt sett levande centrum. Konceptet med stora shoppingcentrum hade inte riktigt slagit ännu. De områden som idag är kommersiella bestar, exempelvis Rosebank och Sandton, var då relativt obetydliga.

– Rosebank var ett litet shoppingcentrum ute i en engelsk förort. Dit åkte man inte för att shoppa, den som ville handla åkte in till stan istället, berättar Cullhed.

Detta kom att förändras med tiden. Johannesburg har de senaste decennierna genomgått vad man brukar benämna en sub-urbanisering. Stadskärnan håller på att utarmas och folk rör sig ut mot olika förorter. I de norra förorterna som Sandton och Rosebank finns i dag ofattbart stora shoppingcentrum och kontorskomplex. I söder å andra sidan ligger Soweto som började som kåkstad men i dag är ett eget centrum, en dynamisk och självständig miljonmetropol. Med knivskarpa gränser är Johannesburg på sätt och vis lika segregerat som under apartheid. Då var segregeringen politisk, i dag är den ekonomisk.

Kriminaliteten i centrum tilltog kraftigt efter apartheidregimens fall på 90-talet, och är en viktig förklaring till sub-urbaniseringen. Men utvecklingen började tidigare ändå.  

– En faktor som bidrog till att fokus flyttades från det gamla finanscentrat var motorvägarna som byggdes på 70-talet. De nya vägarna gjorde det möjligt för vita medelklassmänniskor att röra sig till och från staden på ett smidigare sätt. Det blev enklare att pendla från mer avlägsna förorter in till jobben i staden. Sedan dess har Johannesburg fortsatt att utvidgas.

Cullhed återvände till Johannesburg 2001, 25 år efter hon flyttat därifrån. Jag frågar henne om och hur staden hade förändrats.  

– Det såg egentligen sig väldigt likt ut. Det som chockade mig var säkerhetstänket, den här rädslan. Den höga kriminaliteten hade gjort Johannesburg otillgängligt. Det var bara svarta som rörde sig i Johannesburgs centrala delar och gick man där som vit så lyste man pengar.

Istället fick hon söka sig till Rosebank. Barndomshemmet i Kensington var sig inte heller likt. Cullhed förklarar hur märkligt det kändes att åka igenom kvarteren där hon hade sprungit runt som barn, och denna gång mötas av meterhöga murar.

Nytt blod

Att stadskärnans förfall beror på att de vita flydde norrut, och därmed också pengarna, är en förklaring som ligger nära till hands. Det svaret ger dock en förenklad bild av verkligheten. Dels finns det en växande svart medelklass som sakta men säkert börjar få in foten i den ekonomiska eliten, dels ägs fortfarande en stor del av fastigheterna i centrum av samma ekonomiska elit som innan den vita medelklassens utflytt till förorterna.

– Trots att många etablerade företag flydde från innerstan på 90-talet, så stannade en del mycket framstående företag. The Johannesburg Stock Exchange, symbolen för den ekonomiska makten, flyttade från Diagonal Street i innerstan till Maud Street i Sandton. Men Chamber of Mines och några andra viktiga gruvföretag stannade kvar i stan, liksom vissa finansiella institutioner som Standard Bank och First National Bank. Detta visar på att det alltid funnits välmående områden i innerstan, berättar Vladislavić.

Och enligt Vladislavić finns det hopp. I dag finns många typer av projekt och initiativ, av individer såväl som av lokalt beslutande organ, som syftar till att rusta upp stadskärnan. Ett av dessa projekt är ett försök att införa lånecykelsystem som finns i många städer i dag. Huruvida detta projekt kommer bli framgångsrikt eller inte i bilismens förlovade stad återstår att se, men försöket klingar ändå hoppfullt i mångmiljonmetropolen. 

– På senare tid har olika typer av entreprenörer återvänt till innerstan. Det är en utveckling som går att finna i städer världen runt: entreprenörer dras till områden med relativt låg hyra och attraktiva byggnader. Dessa är ofta unga, äventyrliga entreprenörer som inte låter sig skrämmas av ”the edginess” i slitna innerstadsmiljöer. Det främsta exemplet på denna typ av utveckling i Johannesburg är ”the Maboneng Precinct” i den östra delen av innerstan. Den drivande kraften bakom detta restaureringsprojekt är en ung entreprenör som heter Jonathan Liebmann, och en av de första magneterna var konstprojektet ”Arts on Main”. Från en småskalig start 2009 har projektet i dag spridit sig flera kvarter och omfattar kontor, loftlägenheter, caféer och en biograf. 

Som södra Afrikas ekonomiska motor är Johannesburg en enormt viktig mötesplats för människor från hela världen, inte minst från andra afrikanska länder. Stora grupper nigerianer, etiopier, zimbabwier och moçambikaner har sökt sig till staden, och skapat nya sammanhang och kulturutbyten. Inte ostraffat förstås – den sydafrikanska xenofobin gentemot andra afrikaner är utbredd och utgör ett stort samhällsproblem. Men in- och utflödet av människor är samtidigt det som gör Johannesburg till pulserande storstad den faktiskt är. Å ena sidan segregerad och stängd, men å andra sidan också en öppning till resten av världen. 

Publicerades i Uttryck maj 2013 

[hype] [film] Blue Valentine

Filmens sinnesstämning slås an redan i första scenen. Pappa Dean och dottern Frankie går runt i trädgården en tidig morgon för att leta efter hunden som sprungit bort. Det är vackert och stillsamt – vi ser trädgården i gryningsljus, den lilla flickan som traskrar runt, pappa Dean som busar med henne. De går sedan in för att överraska mamma Cindy som sover och idyllen spricker: Cindy blir inte glad, bara arg.  

Blue Valentine är en fragmentariskt berättad film med återkommande tillbakablickar, gjord på ett sätt som verkligen fungerar. Vi slipper en påklistrad ramberättelse och/eller berättarröst, sekvenserna läggs istället odramatiskt på varandra i ett pusselmönster, allt förklaras inte med pekpinnespedagogik som så ofta nuförtiden. Dean och Cindys passionerade kärleksberättelse berättas således parallellt med berättelsen om den dystra vardagen några år senare.

Inte sedan Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Laurence Anyways har jag sett en så trovärdig skildring av en kärleksrelation. Både dialog, skådespeleri och upplägg sitter som en smäck. Det slår gnistor om duon Ryan Gosling och Michelle Williams och flera gånger skakar jag på huvudet i igenkänning.

Filmen är en studie i avtagande passion och ställer djupt mänskliga frågor som: hur är det möjligt att något som en gång var så vackert plötsligt kan ta slut? I kärleksberättelsen kysser Dean och Cindy varandra som om varje gång var ett avsked, Dean sjunger kärlekssånger för Cindy, de ramlar runt på gatorna, gör en låt till sin, håller om varandra så ömsint som bara nykära kan göra och byter ringar med tårar i ögonen. Hur kärleken kommer som ett slag i magen och hur de faller handlöst inför den.

Och sedan baksidan: irritationsmoment i vardagen, att plötsligt börja tänka i termer av gamla ex, samtal som slår knut på sig själv, att sexet bara blir en ansträngd kopia av hur det en gång var, det är argare nu, en akut känsla av att behöva vara själv, och hela tiden: minnena som ligger och skaver, man famlar efter dem, man vill återskapa men hamnar bara längre och längre bort.     

Det är rakt, rent, ärligt och explosivt i sin enkelhet. Det går inte att hålla tillbaka tårarna. Blue Valentine krossade mitt hjärta.

Polisvåldet i Ferguson + Myrdal = hur långt har USA kommit?

För drygt sjuttio år sedan skrev Gunnar Myrdal så här om den amerikanska polisen: ”This weak man with his strong weapons – backed by all the authority of white society – is now sent to be the white law in the Negro neighborhood. There he is away from home.” Det hade kunnat skrivas i dag om den militariserade polisen i Ferguson, St Louis, en av USAs mest segregerade städer.

När Myrdal på 30-talet påbörjade sitt mastodontprojekt som resulterade i den drygt tusen sidor långa An American Dilemma: Modern Democracy and the Negro Problem blev han förfärad över vad han såg. Speciellt i södern men överallt i landet fann han en djup, utbredd rasism som genomsyrade samhället på alla plan.

Den grövsta rasismen, menade han, frodades inom just poliskåren, en genomvit yrkesgrupp med låg social och ekonomisk status men med rätten att använda vapen. ”His social heritage has taught him to despise the Negroes, and he has had little education which could have changed him […] The result is that probably no group of whites in America have a lower opinion of the Negro people and are more fixed in their views than Southern policemen.” (Myrdal granskande främst rasismen i södern men den rasism han skrev om nådde tyvärr längre än så.)

Och sjuttio år senare? I Ferguson är enbart 3 av 53 polismän svarta. Detta vittnar om en vithetsnorm som präglar den amerikanska poliskåren, vilken i sin tur både ger upphov till och förstärks av en svart ”fuck-the-police”-attityd.

På trettiotalet var lynchningar vanligt förekommande och rasblandning ansågs onaturligt. I dag blir en svart, obeväpnad ungdom ihjälskjuten av vit polis och lämnas liggande i fyra timmar. Jag citerar Myrdal igen: ”It is part of the policeman’s philosophy that Negro criminals or suspects, or any Negro who shows any sign of insubordination, should be punished bodily, and that this is a device for preventing crime and keeping the ”Negro in his place” generally.”

Hur långt har USA egentligen kommit?

[film] The Wolf of Wall Street

Jag och min kompis gick och såg the Wolf of Wall Street på premiärdagen och frågade oss själva filmen igenom: Vad är syftet? Övriga publiken tycktes inte undra det. Varför kunde jag inte luta mig tillbaka och låta mig slukas Scorseses senaste film? Jag har själv undrat. Detta är vad jag kommit fram till.

Jag njöt inte av filmen. Är detta ett problem? Många av mina favoritfilmer är jobbiga att se, men jag njuter av dem för att de är bra. The Wolf of Wall Street äcklar mig. Jordan Belfort är dekadensen personifierad: han strör pengar kring sig, knarkar, kör sönder bilar, köper yachter och mansions och ligger med otaliga Wall Street-horor. Knappt en scen går utan att han snortar kokain från en prostituerads rumpa eller torrjuckar mot en flygvärdinna. Må så vara. Jag litar på att det var så det gick till.

Jag blir inte provocerad av att nakna kvinnokroppar är lika frekvent förekommande som ordet ”fuck”; jag blir provocerad av att Scorseses enda syfte tycks vara att provocera. För vad skulle det annars vara – att ge tittaren en inblick i Wall Street och en fördjupad förklaring till vad som drev dessa personer? Nej. Är det ett försök att porträttera Jordan Belfort? Inte heller det. Belfort är inte bara odräglig utan obegriplig som person. Vilka känslor döljer sig under den oljiga backslicken? Nabokov gav mig förståelse för pedofilen i Lolita, men Scorsese lyckas inte blåsa liv i Belfort; det är helt enkelt inte ett seriöst porträtt.

Många recensenter tar fasta på provokationen, men vänder det i de flesta fall till filmens fördel. Ett exempel är Expressens recensent Maria Brander: ”Dollarsedlarna yr som snö, kokainet pudrar världen vit. Tre timmar biotid flyger i väg. Jag tar ett djup andetag och njuter av provokationen.” (Expressen, 10/1 2014) Jag kan inte hålla med: på samma sätt som en film inte per automatik blir dålig för att den inte underhåller blir den inte per automatik bra för att den provocerar.

Det sägs att den är en satir och/eller svart komedi. Men det inte kan bli satir när manuset ligger så nära Jordan Belforts självbiografi att den riktiga Belfort var med och coachade Leonardo di Caprio under inspelningen.

Det är här det bränner till. Det framgår nämligen i filmen vilken skicklig säljare Belfort är. Filmen om hans liv blir den ultimata produkten som både han och Scorsese vet kommer sälja som smör. Den kommer att äckla åskådarna, men den kommer också att få många att drömma om ett liv i överflöd. Belfort har indirekt lyckats skapa en filmprodukt som har producerats, regisserats, skrivits och till stor del skådespelats av män, där kvinnor blivit inkvoterade på grund av sina kvinnliga kroppsdelar för att spela sexobjekt. De värderingar som Scorsese skildrar återskapas alltså i själva produktionen, och sedan ännu gång när filmen visas. Det är inte satir. Det är en klapp på axeln för Belfort och den patriarkala finanskapitalismen.

Publicerades på Ergos webb tidigare i år

Tom à la ferme

Dags att börja tagga Xavier Dolans nya film

Ursäkta språksnobberiet, men -

- vi måste prata om den sjunkande kvalitén på våra dagstidningar. Låt oss ta DN som exempel (obs: dn.se, medveten om skillnaden i innehåll). Är det bara jag som tycker att man ser lite för många rubriker av detta slag nuförtiden?

DN börjar alltmer likna Aftonbladet med sina sensationsnyheter, gullighetsnyheter (för övrigt: WHATSUP med pandanyheterna? Två på en dag = oproportionerligt) och "nyheter" som rör privatekonomi och hälsa. Inte för att tala om allas vår Magdalena Ribbing som tycks vara den enda som tillåts blomma ut på DN. Från att bara ha haft en spalt då och då har hon nu en egen sida och kanal, "Ribbings etikettskola", som av någon outgrundlig anledning verkar gå hem hos folk. Ribbing tycks se det som sitt kall att banka lite vett i skallen på den ociviliserade svensken. I hennes program får vi lära oss bra saker som t.ex. att man aldrig får komma oinbjuden till en sommarstuga, att man inte får lukta illa på jobbet och att man inte får ha frack på sig som kvinna. Själv tror jag att Ribbing gjort läsarna så i grunden osäker på minsta social situation att hon byggt upp en efterfrågan på just den typ av tips som hon ger.

Men även textkvalitén är sjunkande vilket är ett resultat av dålig/ingen korrekturläsning (man kan inte nog betona vikten av korrekturläsning). Den här artikeln som publicerades i DN för några månader sedan tar nog priset. See for yourselves:

Läs hela artikeln här

Som Harry Potter-nörd ser man direkt två faktafel: det står sju istället för åtta filmer, och "horrocrux" skrivs i singularis vilket antyder att det bara finns en. Att hävda att "det handlar om frigörelse" är väldigt märkligt att kasta in; det blir lite högtravande i en annars väldigt konkret text och skulle behöva utvecklas. (Jag är för övrigt inte helt beredd på att skriva under på själva påståendet - frigörelse, okej, men how about ondska vs godhet?) Språkligt är texten riktigt trött: de och dem sitter inte som det ska, tempus blandas hejvilt och meningar binds inte ihop utan lämnas ofullständiga.

Måhända jag är skadad av förra årets redaktörsskap och måhända jag överdriver, men ärligt - hur lång tid innan DN, SvD, Aftonbladet och Expressen slås ihop till en enda kvällstidningssoppa?

[film] Gravity

Filmskapare har länge förstått att det finns något existentiellt över rymden. I filmer som Gravity (2013) och 2001: a Space Odyssey (1968) ställs oändlighet mot mänsklig dödlighet. Kontrasten leder in på de yttersta frågorna. Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vad är själva livets förutsättningar?

Båda filmerna innehåller en intressant motsättning: människans litenhet, å ena sidan, och hennes storhet, å andra sidan. Visst är människan mer eller mindre chanslös när en storm av rymdskräp blåser förbi och förstör det mesta vad rymdskepp heter på vägen, men hennes vilja att överleva förstärks också av den människofientliga miljön.

Slutscenen i 2001 är en bild av ett foster som läggs intill en vacker jordskära. Ur detta kan man utläsa (minst) två saker. För det första att liv kopplas till jorden, att jorden är det mänskliga livets vagga, och för det andra att fostret är lika stort som jorden, vilket pekar mot livets storhet: varje liv är en värld. I Gravity finns en direkt referens till denna scen, nämligen när Bullocks karaktär Ryan Stone lyckas ta sig in på en rymdbas, klär av sig sin rymddräkt och utmattad börjar sväva runt i fosterställning. En luftslang ser ut som hennes navelsträng.

Även i den helt jordbundna filmen 127 Hours (2010) kan man utläsa denna motsättning mellan individens storhet och begränsning. Den urbana, äventyrslystne huvudpersonen fastnar med sin arm under ett stenblock och kommer inte loss. Han är van att kunna bemästra naturen, att med sin mountainbike kunna ta sig fram i de mest svåråtkomna miljöer och att bara resa sig upp när han ramlat omkull. Till slut sätter naturen stopp för det. I Gravity är Stone expert på sitt område och handlar med en otrolig precision även i de mest kritiska stunder, men även hon är (nästan) fullkomligt maktlös när rymdens krafter frigörs. Alla tre ovan nämnda filmer mynnar ut i en ödmjukhet gentemot det mänskliga livets villkor.

Med människans storhet menar jag just detta: hennes paradoxala vilja att överleva. Jag menar inte: hennes överlägsenhet. Människan kan inte vinna över naturen. Än mindre mot rymden.

När Stone äntligen (obs spoiler) lyckas tas sig ner på jorden är det vatten som möter henne och som nästan blir hennes död. En fin balans mellan det som räddar och förgör. Hon simmar i land och känner sanden, jorden, mellan sina fingrar och andas in liv. Sedan samlar hon alla sina krafter för att kunna resa sig upp på sina svaga ben och tar sina första steg. Pånyttfödd.

Pretty much everywhere, it's gonna be hot

Kan vi inte alla bara försöka bli lite mer som Arthur

Trendspaning på Way Out West

Festivalen Way Out West, aka Sveriges årliga hipstersammandrabbning, förvånade en del med sina bokningar i år. Jag syftar främst på Mötorhead och Tinariwen. Metalbandet Mötorhead, å ena sidan, möttes av högst dämpad entusiasm och fungerade sådär som dragplåster, medan ökenbluesbandet Tinariwen slog underifrån.

Hipsterfolket, med sitt inneboende behov av ständig förnyelse, har gått från att lyssna på elektronisk musik och indiepop till hiphop, och där står vi i dag (källa: personlig upplevelse. Av torsdagens konserter var det helt klart bäst drag på Joey Bada$$). Vad kommer härnäst?

Även om Mötorhead kanske var före hipsterns tid representerar de något väldigt vitt och europeiskt. Min spaning är att hiphoplyssnandet har fått hipstern att lämna den vita, västerländska musikscenen (på Mötorheadkonserten: bokstavligt talat) för att genom hiphopen öppna upp sig för så kallad "världsmusik" – och varför inte ökenblues? Dessa kaftanklädda maliska män kommer ta världen med storm. Try it, you might like it.