Jag och min kompis gick och såg the Wolf of Wall Street på premiärdagen och frågade oss själva filmen igenom: Vad är syftet? Övriga publiken tycktes inte undra det. Varför kunde jag inte luta mig tillbaka och låta mig slukas Scorseses senaste film? Jag har själv undrat. Detta är vad jag kommit fram till.
Jag njöt inte av filmen. Är detta ett problem? Många av mina favoritfilmer är jobbiga att se, men jag njuter av dem för att de är bra. The Wolf of Wall Street äcklar mig. Jordan Belfort är dekadensen personifierad: han strör pengar kring sig, knarkar, kör sönder bilar, köper yachter och mansions och ligger med otaliga Wall Street-horor. Knappt en scen går utan att han snortar kokain från en prostituerads rumpa eller torrjuckar mot en flygvärdinna. Må så vara. Jag litar på att det var så det gick till.
Jag blir inte provocerad av att nakna kvinnokroppar är lika frekvent förekommande som ordet ”fuck”; jag blir provocerad av att Scorseses enda syfte tycks vara att provocera. För vad skulle det annars vara – att ge tittaren en inblick i Wall Street och en fördjupad förklaring till vad som drev dessa personer? Nej. Är det ett försök att porträttera Jordan Belfort? Inte heller det. Belfort är inte bara odräglig utan obegriplig som person. Vilka känslor döljer sig under den oljiga backslicken? Nabokov gav mig förståelse för pedofilen i Lolita, men Scorsese lyckas inte blåsa liv i Belfort; det är helt enkelt inte ett seriöst porträtt.
Många recensenter tar fasta på provokationen, men vänder det i de flesta fall till filmens fördel. Ett exempel är Expressens recensent Maria Brander: ”Dollarsedlarna yr som snö, kokainet pudrar världen vit. Tre timmar biotid flyger i väg. Jag tar ett djup andetag och njuter av provokationen.” (Expressen, 10/1 2014) Jag kan inte hålla med: på samma sätt som en film inte per automatik blir dålig för att den inte underhåller blir den inte per automatik bra för att den provocerar.
Det sägs att den är en satir och/eller svart komedi. Men det inte kan bli satir när manuset ligger så nära Jordan Belforts självbiografi att den riktiga Belfort var med och coachade Leonardo di Caprio under inspelningen.
Det är här det bränner till. Det framgår nämligen i filmen vilken skicklig säljare Belfort är. Filmen om hans liv blir den ultimata produkten som både han och Scorsese vet kommer sälja som smör. Den kommer att äckla åskådarna, men den kommer också att få många att drömma om ett liv i överflöd. Belfort har indirekt lyckats skapa en filmprodukt som har producerats, regisserats, skrivits och till stor del skådespelats av män, där kvinnor blivit inkvoterade på grund av sina kvinnliga kroppsdelar för att spela sexobjekt. De värderingar som Scorsese skildrar återskapas alltså i själva produktionen, och sedan ännu gång när filmen visas. Det är inte satir. Det är en klapp på axeln för Belfort och den patriarkala finanskapitalismen.
Publicerades på Ergos webb tidigare i år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar