[hype] [film] Fish Tank

15-åriga Mia (Katie Jarvis) för ett krig mot sig själv och alla i sin närhet, hon talar i svordomar och kommunicerar i aggressionsutbrott och sparkar. Mamman förklarar att Mia varit jobbig sedan hon föddes, ”hon skrek i tre dagar”. Hon hade tänkt låta henne aborteras, hade till och med bokat en tid.

Mia är ensam, vilsen och till synes oälskad, och likt många tonåringar slåss hon med känslor hon inte förstår. I början av filmen förlorar hon sina vänner, och gör sig ovän med ytterligare ett gäng när hon försöker stjäla en häst. Man förstår snart att mamman, lillasyster Tyler och Mia knappt har något band till varandra, och att den frånvarande mamman är mer intresserad av alkohol och den nya pojkvännen än av döttrarna. Denne nye pojkvän Connor (Michael Fassbender) glider på kort tid in i deras liv som en generös, sexig och stabil mittpunkt. Någon som tar med alla tre på en utflykt och för första och sista gången i filmen skapar en vi-känsla karaktärerna emellan.    

Mias längtan efter trygghet projiceras på Connor. Hon utvecklar känslor för honom och det uppstår en sexuell laddning. Men det rör sig inte bara om sexuell bekräftelse; Mia upplever att Connor ser henne, något man kan anta att hon inte blivit bortskämd med. Han uppmuntrar det enda Mia tycker om att göra – att dansa. Hon får låna hans kamera och skapar en egen koreografi som hon kan använda som arbetsprov för ett dansjobb. Som låt väljer hon den Bobby Womack-låt som Connor spelade i bilen på deras utflykt. Ett tecken på hans betydelse för henne. Hon är inte dålig på att dansa, men i Connors blick lyfts hon och blir fantastisk.  

Scenen när Mia ska göra sin audition är lika hjärtskärande som karaokescenen i Mommy. I den sjunger den stökige sonen Steve en italiensk ballad på en karaokebar för sin mamma, men hennes uppmärksamhet sviktar från honom till mannen hon dejtar, och han blir utskrattad av de andra i baren. I Fish Tank ålar sig tjejen före Mia på tur runt på scenen i en sexig dans, varpå Mia äntrar dansgolvet heltäckt i mjukiskläder. ”Har du några hotpants?” frågar juryn. Steves och Mias bultande längtan efter att bli bekräftade och älskade syns så tydligt genom den hårda ytan i dessa scener.

Regissören Andrea Arnold har lyckats skapa en perfekt socialrealistisk film om en tonårings vilsenhet. Det finns paralleller att dra till fjolårets Bande de Filles om man ser till tematiken och miljön; båda skildrar unga tjejer som tvingas tuffa till sig i ett hårt arbetarklassklimat. Utan att försköna deras utsatthet skildras tjejerna inte heller som offer, de är huvudpersoner i sina egna liv. Men Fish Tank ger i högre utsträckning än Bande de Filles en känsla av instängdhet. Kameran är handhållen och skakig, lägenheten hon bor i är trång, själva huset är trångt:en bild av hur begränsad hennes sociala rörlighet är. Men Mias rörelseyta är också begränsad på ett psykologiskt plan. Hon sätter ingen gång under filmen ord på sina känslor och upplevelser, hon förmår inte uttrycka kärlek, det är som att hon saknar det språket. Istället bär hon allt inom sig som en tryckkokare. Mia kippar efter andan inuti den glasskål som är hennes liv.    

Vi hittar ett undantag: i en scen mot slutet av filmen kan inte tryckkokaren som är Mias inre hålla allt inne längre. Hästen som hon försökte stjäla har blivit skjuten och Mia börjar gråta. Den före detta hästägaren och numera vännen till Mia tröstar henne och säger: ”She was 16. It was her time”. Orden klingar hårt. På det följer slutsekvensen där Mia packar sin väska för att åka till Wales med hästkillen. En låt av rapparen Nas ljuder genom huset. När hon ska säga hejdå till mamman finner Mia henne dansande i vardagsrummet.  Som ett slags farväl enas alla tre i en sista utmattad men ändå livsbejakande dansscen till de klassiska raderna som ekar långt efter att filmen slutat:

”Life’s a bitch and then you die.”

[hype] [film] Take Shelter

Curtis är en sammanbiten man som muttrar att han är ”fine” i nästan alla lägen. Men han är – skräll – inte helt ”fine”. Under nätterna plågas han av fruktansvärda mardrömmar. De börjar alltid med en storm, och slutar med att någon ger sig på honom eller hans döva dotter Hannah. Ibland är det främlingar som attackerar, ibland närstående. Drömmarna sitter kvar i honom på dagarna och han får vanföreställningar, och skräcken för den stora stormen bryter ner honom så till den grad att han bestämmer sig för att bygga ett stormskydd bakom huset för lånade pengar.

Titeln och temat kan läsas som en anspelning på apokalypstematik i amerikansk film. Det har producerats mängder av filmer om naturkatastrofer, bara under 2000-talet har vi kunnat se The Day After Tomorrow, 2012 och San Andreas, för att nämna några. Take Shelter (2011) psykologiserar den klassiska katastroffilmen. Istället för att lägga krutet på maxade stormscener tar den fasta på det katastroffilmen i gemen ger uttryck för: en rädsla för omvälvande förändring, inte minst hos den vita mannen som i ett snävt mansideal förväntas visa sin duglighet genom att agera räddaren i nöden. Take Shelter är en film om mycket – om amerikansk arbetarklass, om den ekonomiska krisen – men i första hand en film om en mansroll i kris och en krisande man.

Ruben Östlunds film Turist (2014) behandlar ett liknande tema. En svensk familj befinner sig på skidsemester i alperna när en lavin brakar ner från en närliggande bergstopp – och pappa Tomas flyr för sitt liv och lämnar familjen bakom sig. Curtis i Take Shelter hallucinerar istället fram ett scenario där han kan träda in och rädda sin familj. Båda är exempel på den postmoderna mannen som inte, i kontrast till valfri katastroffilm, är förmögen att agera hjälte.

I en scen i Take Shelter ger Curtis sin äldre bror Kyle en stel kram och säger: ”Take care of yourself”, och Kyle svarar: ”Take care of your family”. Familjens välmående blir lika med Curtis välmående och det finns inget utrymme för psykisk ohälsa. Curtis berättar i en annan scen för sin fru Samantha att han gör allt i sin makt för att inte lämna familjen – som hans mamma gjorde då hon blev inlagd för paranoid schizofreni när Curtis var tio år. Hans vilja att skydda och ta hand om sin familj går honom fullkomligt över huvudet och han och familjen stupar nästan på kuppen innan stormskyddet står färdigt.

Under filmens gång misslyckas Curtis allt mer med att leva upp till rollen som familjefar och Samantha får istället kliva in och styra upp familjelivet, ekonomin och sin mans hälsa på samma sätt som mamman i Turist får bära upp sin man när han fullkomligt flippar och skrikgråter ut all sin smärta i en av slutscenerna. I Curtis drömmar är det han och ibland dottern som är hotade, men aldrig Samantha. Däremot utgör hon hotet i en av drömmarna. Det är en nedmontering av stereotypa mansideal som gestaltas: ett rollskifte, eller snarare, en upplösning av rollerna.

Stormarna i filmen utspelar sig på en dramatisk himmel där blixtarna breder ut sig som blodådror över himlen, men lika mycket i Curtis ansikte. Och nästan alltid i hans huvud. Med effektiv klippning tvingas vi in i Curtis psyke och skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir inte alltid solklar. En ”verklig” storm kommer dock tillslut. Likt Filifjonkan i Sent i november blir Curtis lugn, ja, så bekväm att han inte förmår släppa ut familjen när stormen väl är över. Så länge stormen pågår, och så länge familjen stannar i stormskyddet, så förkroppligas den gode familjefadern i honom. Stormskyddet blir den mycket begränsade yta där han kan vara hjälte. När han kommer ut i solskenet framstår han istället som en galning.  

Slutscenen är uppbyggd mer som en scen i en mainstream-katastroffilm. Familjen har kommit iväg på semester och far och dotter bygger sandslott när dottern tittar mot horisonten och tecknar ”storm”. Och så kommer den, superstormen, den han har drömt om. Han samlar familjen, Samantha okejar – och så tar filmen slut. Jag förstår detta som en dröm av något slag, som en upprättelse för Curtis. Säcken knyts prydligt ihop: stormen som han aldrig fick chans att skydda dem från har äntligen kommit och han är inte ensam i sin upplevelse av den. Regissören Jeff Nichols har förstått att det ibland är mer intressant att skildra en person för vad den inte är. Det blir en mäktig slutscen i en drabbande film.