15-åriga Mia (Katie Jarvis) för ett krig mot sig själv och alla i sin närhet, hon talar i svordomar och kommunicerar i aggressionsutbrott och
sparkar. Mamman förklarar att Mia varit jobbig sedan hon föddes, ”hon skrek i tre
dagar”. Hon hade tänkt låta henne aborteras, hade till och med bokat en tid.
Mia är ensam, vilsen och till synes oälskad, och likt många
tonåringar slåss hon med känslor hon inte förstår. I början av filmen förlorar
hon sina vänner, och gör sig ovän med ytterligare ett gäng när hon försöker
stjäla en häst. Man förstår snart att mamman, lillasyster Tyler och Mia knappt
har något band till varandra, och att den frånvarande mamman är mer intresserad av
alkohol och den nya pojkvännen än av döttrarna. Denne nye pojkvän Connor
(Michael Fassbender) glider på kort tid in i deras liv som en generös, sexig
och stabil mittpunkt. Någon som tar med alla tre på en utflykt och för första
och sista gången i filmen skapar en vi-känsla karaktärerna emellan.
Mias längtan efter trygghet projiceras på Connor. Hon utvecklar
känslor för honom och det uppstår en sexuell laddning. Men det rör sig inte
bara om sexuell bekräftelse; Mia upplever att Connor ser henne, något man kan anta att hon inte blivit bortskämd med. Han
uppmuntrar det enda Mia tycker om att göra – att dansa. Hon får låna hans kamera
och skapar en egen koreografi som hon kan använda som arbetsprov för ett dansjobb.
Som låt väljer hon den Bobby Womack-låt som Connor spelade i bilen på deras
utflykt. Ett tecken på hans betydelse för henne. Hon är inte dålig på
att dansa, men i Connors blick lyfts hon och blir fantastisk.
Scenen när Mia ska göra sin audition är lika hjärtskärande
som karaokescenen i Mommy. I den
sjunger den stökige sonen Steve en italiensk ballad på en karaokebar för sin
mamma, men hennes uppmärksamhet sviktar från honom till mannen hon dejtar, och
han blir utskrattad av de andra i baren. I Fish
Tank ålar sig tjejen före Mia på tur runt på scenen i en sexig dans, varpå Mia
äntrar dansgolvet heltäckt i mjukiskläder. ”Har du några hotpants?” frågar juryn.
Steves och Mias bultande längtan efter att bli bekräftade och älskade syns så
tydligt genom den hårda ytan i dessa scener.
Regissören Andrea Arnold har lyckats skapa en perfekt
socialrealistisk film om en tonårings vilsenhet. Det finns paralleller att
dra till fjolårets Bande de Filles om
man ser till tematiken och miljön; båda skildrar unga tjejer som tvingas tuffa
till sig i ett hårt arbetarklassklimat. Utan att försköna deras utsatthet skildras
tjejerna inte heller som offer, de är huvudpersoner i sina egna liv. Men Fish Tank ger i högre utsträckning än Bande de Filles en känsla av instängdhet. Kameran är handhållen och skakig, lägenheten hon bor i är trång, själva huset
är trångt:en bild av hur begränsad hennes sociala rörlighet är. Men Mias rörelseyta är också begränsad på ett psykologiskt plan.
Hon sätter ingen gång under filmen ord på sina känslor och upplevelser, hon
förmår inte uttrycka kärlek, det är som att hon saknar det språket. Istället bär hon allt inom
sig som en tryckkokare. Mia kippar efter andan inuti den glasskål som är hennes
liv.
Vi hittar ett undantag: i en scen mot slutet av filmen kan
inte tryckkokaren som är Mias inre hålla allt inne längre. Hästen som hon försökte
stjäla har blivit skjuten och Mia börjar gråta. Den före detta hästägaren och
numera vännen till Mia tröstar henne och säger: ”She was 16. It was her
time”. Orden klingar hårt. På det följer slutsekvensen där Mia packar sin väska
för att åka till Wales med hästkillen. En låt av rapparen Nas ljuder genom
huset. När hon ska säga hejdå till mamman finner Mia henne dansande i vardagsrummet.
Som ett slags farväl enas alla tre i en sista utmattad men ändå
livsbejakande dansscen till de klassiska raderna som ekar långt efter att
filmen slutat:
”Life’s a bitch and then you die.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar