[film] 2016 års bästa filmer

Man har kunnat se många fina filmer på bio i år men här är mina favoriter:

Min pappa Toni Erdmann. En mästerlig mastodontrulle av sällan skådat slag. Den tvångsmässigt spexande pappan Winifred besöker sig besvärade dotter Ines i de nya pengarnas Bukarest. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Gränslös, rörande, mänsklig – och helt unik.    

Manchester by the Sea. När Lees bror dör får han vårdnaden om sin brorson Patrick, och återvänder till den frostbitna kustorten Manchester (USA). Casey Affleck är i toppform i detta välklippta drama om sorgearbetets vardag. Kemin och dialogen mellan Lee och Pat sitter som en smäck och filmen gör helt rätt i att lämna så mycket utrymme åt stillsamhet och humor. 

Mustang. Omvälvande och pulserande drama om fem systrar i dagens Turkiet som befinner sig i gränslandet mellan den fria barndomen och inrättandet i den patriarkala ordningen (som stavas arrangerade äktenskap och hederskultur). Som en vän poängterade bygger inte filmens dramaturgi på systrarnas feministiska uppvaknande utan denna finns där som en självklarhet när filmen börjar. En kamp som stävjas men som lever vidare i periferin. 

DO NOT RESIST. Craig Atkinsons oroväckande och prisbelönta dokumentär bekräftar något vi har kunnat ana genom den senaste tidens dödsskjutningar, men som vi nu får svart på vitt: den amerikanska polisen genomgår en regelrätt militarisering. Krigsmaterial och metoder tidigare använda i krig används nu mot (och ”för”) den inhemska befolkningen. Nyktert berättad med imponerande material. (Jag såg den i samband med Stockholms filmfestival, vet dessvärre inget om svensk premiär.)

Bland män och får. Återhållsamt isländskt deadpan-drama. Två fårfarmarbröder (som för övrigt själva ser ut som får) har inte pratat på fyrtio år utan kommunicerar genom brev i yttersta nödfall. Vemodigt om en uråldrig, utdöende verksamhet förlagt i ett vackert, kargt landskap som signalerar både isolation och beroende. Bildmässiga likheter med den nästan hundra år gamla Berg-Ejvind och hans hustru (nördpoäng hundra).

Bonus – Arrival. Trots sina uppenbara brister är Arrival för visuellt tilldragande för att räkna bort. Filmen handlar om tolv mystiska rymdkapslar som landat på jorden och lingvisten Louise Banks som får i uppdrag att tyda de nyanlända utomjordingars språk. En film om språket och kommunikationens makt med en humanist (!) i hjälterollen, som kombinerar storslagenhet och minimalism på ett exemplariskt vis.

Med reservation för filmer jag inte hunnit se: Bortom Lampedusa, Skörheten, Dagen efter denna och American Honey. 

[hype] [film] Arrival

Till mänsklighetens chock landar en dag tolv stycken rymdkapslar på olika ställen på jorden. Vad i all världen vill de? Lingvisten Louise Banks (Amy Adams) får i hemlighetsstämplat uppdrag att ta reda på just det. Hon och den handplockade vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner) slussas upp i kapseln med 18-timmarsintervaller för att kartlägga de långbenta rymdvarelsernas visuella bläckvirvlar till skriftspråk. I takt med att tiden rinner iväg blir det diplomatiska läget i världen allt mer kritiskt då vissa länder väljer mer defensiva angreppssätt än andra. Och ju mer Louise omsluter sig av detta nya språk desto fler bilder av hennes döende dotter dyker upp och rubbar hennes balans.

Här har vi alltså något så ovanligt som en visuellt slående science fiction som handlar om språkets makt med en humanist i hjälterollen; detta är precis en film i min smak. Denis Villeneuve lyckas få till den perfekta kombinationen av kontemplativ storslagenhet och minimalism. Den vinner på sitt lugn och allvar. Jóhann Jóhannsson musik ligger som en dov ljudmatta över kreationen och bilderna på och i kapslarna är som mest fängslande. Jag älskar hur de är utformade, hur de svävar ovan marken som oliver hänger i ett olivträd.

Liksom i Gravity (2014), där huvudpersonen genomgår en allegorisk pånyttfödels när hon landar i vatten på jorden efter en dramatisk rymdfärd, tematiserar Arrival skapelse. Kapslarna har en ägglikande form, och de första, mörka bilderna från insidan av kapseln påminner om bilder av magens insida som man får se på ultraljudsbilder. Skapelsetemat kommer även till uttryck i idén att vi blir till genom språket och att detta formar vårt sätt att tänka, som diskuteras i filmen. Efter en tvist i berättelsen förstår vi också att titeln inte bara syftar på kapslarnas ankomst.

Filmen faller på sin tröttsamt amerikanska uppdelning mellan vilka som är världspolitikens bråkmakare och vilka som är dess fredsmäklare. I ljuset av höstens politiska utspel framstår USAs självsmicker alltmer som önsketänkande. Forrest Whitaker och Michael Stuhlbargs roller som hårdnackade militärmän är dessvärre platta och förutsägbara. Somliga dialogpartier hade kunnat klippas bort och takten i vilken Louise lär sig att kommunicera med rymdvarelserna är inte hundra procent trovärdigt (även om hon är ett proffs). Men jag kommer på mig själv med att vara väldigt förlåtande. Trots sina mindre nyskapande inslag gör Villeneuve i hög mån något eget här.

Arrival är allt jag önskade i Interstellar (2014). Den är även starkare än den besläktade Midnight Special från i år, som jag var mycket fäst vid men som lämnade lite för många lösa trådar. Arrival är gåtfull men blir aldrig otillfredsställande, och till skillnad från Interstellar gör den inte anspråk på metafysiska förklaringsmodeller vilket ger den en viss frihet. (Ja, detta må säga en del om mig själv och mina intresseområden, men vi drömmare har sällan den kommersiella filmindustrin på vår sida.) Så grattis till alla oss som önskar att rymdfilmer oftare vågade ge plats åt det poetiska framför det tekniska - detta kan vara filmen vi har väntat på!