Kaninen
Hopps kommer från en familj av morotsbönder men bestämmer sig redan som kaninunge
för att göra revolt genom att flytta till staden Zootopia och bli världens
första poliskanin. I Zootopia lever rovdjur och däggdjur sida vid sida, sina drifter
har de för länge sedan lagt bakom sig – ända tills vissa djur börjar förvildas
igen. Hopps och rävkumpanen Wilde får något på spåren, och tar sig runt hela
Zootopia för att lösa mysteriet med de förvildade djuren.
En
läsning av Zootopia som ligger nära
tillhands är att den är en allegori över rasism och bör ses i ljuset av vår tids
allt mer intensifierade rasmotsättningar, inte minst i USA. Och det är ett
smart inlägg i debatten. På samma sätt som Disneys Robin Hood (1973) både talar till en vänster som förespråkar
ekonomisk fördelning och en höger som föraktar skatter, gör Zootopia upp med rasismen och biologiska
förklaringsmodeller samtidigt som den ger poliskåren en klapp på axeln. Två
flugor i en smäll – slugt.
Så
är Zootopia en uddlös barnfilm om en
liberal utopi där alla kan förverkliga sig själva till max? Inte riktigt. Även
om Zootopia i viss mån är som vilken
annan Disneyfabel som helst så är budskapen ovanligt komplexa, stundvis rentav djärva.
Ett exempel är när Hopps vänligt förklarar för en gepard att det är okej när
kaniner kallar andra kaniner ”söta”, men inte när andra djur gör det. Ett
annat är när Wilde tar sig frihet att känna på ett fårs ull men blir tillsagd av
Hopps – en klockren metafor för hur många tycks tro att afrohår är allmän
egendom.
Hopps
har en inre drivkraft som heter duga och när hon mot alla odds lyckas bli den
första poliskaninen får Disney till det obligatoriska budskapet att ”allt är
möjligt om man bara vill”. Men filmen nyanserar också då den utforskar
stereotypiseringens mekanismer, inte minst i karaktären Wilde; det kanske finns
faktorer utöver den inre drivkraften som påverkar var man hamnar i livet. Man får
som tittare tänka flera varv när Hopps först stoppar en fördomsfull elefant från
att sälja glass till räven i fråga, för att sedan inse att elefantens fördomar
stämde och att det är vi som blivit lurade,
för att sedan förstå att Wilde har fallit offer för rävstereotypen och hänvisats
till den oärliga svarta glasspinnemarknaden fast han egentligen är en schysst
räv, och att både vi, Hopps och elefanten blivit lurade.
Fördomen
står i centrum i Zootopia. En scen
visar hur en däggdjursmamma flyttar sig och sitt barn lite längre ifrån ett
rovdjur som de sitter bredvid på tunnelbanan, då det har spridits rykten om att
förvildningarna har en biologisk förklaring, och att alla rovdjur därför är
potentiellt farliga. Scenen varar bara några sekunder men är enormt träffande.
Det man eventuellt kan fundera över är det faktum att minoriteten (som alltså kan
ses som den afroamerikanska samhällsgruppen i en rasanalys) representeras av
rovdjur. Lite passé?
Men
vilka rovdjuren egentligen representerar går förstås att diskutera. I en
genusanalys menar jag att filmen snarare porträtterar ett samhälle som genomgår
en feministisk utveckling, ett samhälle som går från att vara patriarkalt till
att bli jämställt. När alla djur fortfarande var vilda förväntades de veta sin
plats, och en liten kanin som vägrar ”veta sin plats” blir ett hot mot den
patriarkala samhällsordningen. I den analysen representerar de förvildade rovdjuren
således snarare ett förlegat manlighetsideal än en förtryckt minoritet. Att
polisen är den yrkesgrupp som skildras är smart även i denna aspekt, då den förknippas
med ett visst mansideal och blir en bra projektionsyta för filmens
budskap.
Förutom
att livet i Zootopia tillåter de traditionella männen att utveckla sina mjuka
sidor (jag tänker särskilt på scenen där polischefen dansar på sitt kontor),
så luckras roller upp och man slipper definieras av vad man är: win-win för
alla (där har ni feminismen i ett nötskal). Till och med budskapet att ”allt går
om man bara vill” känns därför ovanligt rimlig i denna analys, om man ser Hopps
som en feministisk pionjär. Och även om Hopps som karaktär är en aning blek så
är det uppiggande med en smart, modig och drivande kvinna. Den enda stereotypen
de tycks ha glömt bort att problematisera är popstjärnan som (förstås!) är smal
som ett sugrör. Men det är en liten detalj i sammanhanget. En recensent
påpekade att Zootopia är det närmaste
Disney kommit att göra en Pixarfilm, och även om den är aningen uppläxande, så
har han rätt i att den är mogen och välgjord på ett sätt som ofta varit
kännetecknande för Pixar. Och för den delen – om fler barn kunde rätta sina generaliserande
föräldrar och säga ”bara för att hen råkade
vara en [infoga valfri förtryckt grupp]”, som Hopps gör i en scen – så får
filmen gärna vara uppläxande för min del.
