Veckans kanske minst otippade,
men icke desto mindre goda tips, kommer här: HBO-serien The Jinx. För er som inte vet är The Jinx en så kallad true crime-serie i sex avsnitt, det vill säga
en dokumentär serie, som handlar om mångmiljonären Robert Durst och
mordmisstankarna som kretsar kring honom. Som många innan mig har konstaterat
finns det likheter med den uppmärksammade podcasten Serial, som också den nystar i ett olöst mord.
Här behövs ingen fiktion,
scenariot och Robert Durst som karaktär är så skruvade att det räcker till och
blir över. Snabb sammanfattning: på 80-talet försvann Dursts fru och Durst
misstänktes tidigt för mordet men dömdes aldrig. Frun Kathy har aldrig hittats.
I samband med att fallet togs upp igen år 2000 mördades Durst bästa vän (som
antogs sitta inne på viktig information), och några år senare även Dursts
granne.
För några år sedan gjordes en
film om försvinnandet av frun Kathy, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i
huvudrollerna (All Good Things).
Durst själv kontaktade regissören Andrew Jarecki efter att ha sett filmen och föreslog
att han skulle låta intervjuas. Jarecki tackade ja och resultatet blev HBO-serien. Hela upplägget är därför bisarrt: här
har vi en serie om en potentiell seriemördare – skapad på den potentiella
seriemördarens initiativ. The Jinx
liknar ingenting annat.
(OBS nu kommer spoilers)
För vem i helvete vill efter
massa år vara initiativtagare till en serie som kan få en fälld? Vem i helvete
vill att massa filmnissar och jurister ska vända på varje sten i en rad olösta mordfall där du är huvudmisstänkt? Durst är en diva utan
dess like, hela han känns som ett konstprojekt, och oavsett om han har mördat
alla dem han misstänks ha mördat eller inte så är han en galen man. Han liksom
skriker efter att bli upptäckt (för vad är ännu inte helt klart). Divan Durst tar dock en enormt komplicerad omväg runt (vad av
många antas vara) sanningen: han anlitar landets dyraste advokater samtidigt
som han är så dum (?) att han snattar en kycklingmacka – och blir upptäckt –
när han lever under dold identitet. Han låter en hel serie skapas om honom och
nekar till mord varje gång, men erkänner av misstag (?) i slutet – istället för
att bara erkänna direkt. Det är en himla cirkus.
Men här kommer en fråga: har inte
Durst redan vunnit? Jag får en obehaglig känsla av att Durst håller tyglarna
här, att det i själva verket är han som regisserar. Jag får en obehaglig känsla
av att dom eller ingen dom egentligen gör detsamma för honom, det enda Durst är
ute efter är erkännande, det erkännande som han i hela sitt liv jagat efter sen han
blev kickad från det framgångsrika familjeföretaget till förmån för
lillbrorsan. (Ni vet det klassiska citatet: ”man vill bli älskad, i brist därpå
beundrad, i brist därpå fruktad..”) Och erkännande har han fått. The Jinx har blivit en oerhört
uppmärksammad serie med miljontals tittare, och Robert Dursts ansikte och namn
är numera ett som många utanför USA känner till. Hans mörka, blanka, med eftertryck
blinkande ögon borrar sig in en.
Serien väcker även många andra
etiska frågor: är det okej att skapa nagelbitande underhållning av verkliga
människors livsöden? Eller för den delen, att iscensätta dem? Det är svåra
frågor och jag har inga bra svar. Samtidigt är jag väldigt tacksam att serien
skapades – den är förtrollande, skickligt berättad och oerhört spännande. Frågorna
fortsätter mala i mitt huvud. Serien lär oss också något om USA idag; hur man
med rätt summa pengar kan omvandla vilken lögn som helst till en sanning. En
sak är säker: hade Durst varit en svart, fattig man hade han redan varit död.