[kultur] All skönlitterär text har potential att förändra

Jag har gått på Poetry slam och Ordsprak i många år. Jag upptäckte det någon gång i gymnasiet och sedan dess har jag upplevt många stora stunder. Den intensitet med vilken Anis Mojgani framförde sina dikter år 2009 sitter kvar i mig än. Dikter av Sonya Renee, Olivia Bergdahl, Laura Wihlborg, likaså. Årets (fredagens) Ordsprak var inget undantag: Agnes Török, Henry Bowers, TJ Dema och Simon Matiwos levererade knivskarpa, träffsäkra dikter och jag kände mig hög på livet, igen. 

I år fanns det en tydlig politisk prägel hos många poeter. Flera av poeterna talade om att kampen är det viktiga, och att poesin och skrivandet måste vara ett medel i den kampen, kampen att förändra samhället och världen.

Jag får en känsla av att man vill skriva en viss typ av politisk text i syfte att förändra. Men man kan vända på det, tycker jag: all skönlitterär text och lyrik har potential att förändra, att förändra skrivaren, och läsaren, det är en inneboende egenskap i själva skrivandet/läsandet. Läsande möjliggör för människor att inta andra positioner är sin egna. Texter kan därför tvinga läsare att rannsaka sig själva och sina politiska övertygelser, och på så sätt kan skrivande och läsande ha en politisk laddning.

Med en politisk kandidatexamen i bagaget är jag snabb att skriva under på att det privata är politiskt. Politik är ingen isolerad bubbla. Men allt i livet kan inte heller skrivas om till politiska slagord. Det var det politiska tragglet jag tröttnade på under åren med min politiska kandidat, som jag ville bort från. Istället ville jag till filmen, konsten, litteraturen, det där… mer öppna? Jag ser läsandet och skrivandet som ett förutsättningslöst prövande av vad det innebär att vara människa, av idéerna som formar vårt samhälle, vår samtid, stort och litet, allt det som inte ryms inom naturvetenskapen och samhällsvetenskapen, som inte kan sammanfattar i för eller emot.

I det politiska samtalet måste man ständigt stå till svars, och jag ville bort från det.   

Så vill jag skala bort det politiska från kulturen? Absolut inte. Det är varken önskvärt, eller möjligt. Jag vill heller inte försumma en viktig kamp. Däremot vill jag slå ett slag för det andra, det som är leken, drömmen, magin, den galna fantasin. Det måste också få finnas. När man vill använda lyriken som ett medel i kampen, säger man också: ta bort det som inte driver den här tesen. Men tesen, den kanske kan uppstå först när skrivandet och läsandet får vara just ett förutsättningslöst prövande. När det får vara fritt.

[hype] [film] Whiplash

Jag älskar en film som vågar snöa in sig på en specifik kontext. Whiplash (2014) utspelar sig till 75 procent i orkestersalen (alternativt på scen). Kameran stannar vid instrumentväskorna, vid notbladen, munstyckena, musiklärarens hand och de tecken han ger, karaktärerna kastar sig med termer som för en icke insatt låter som ett främmande språk, och långa passager består av olika stycken jazzmusik som orkestern tränar in eller framför. Whiplash är kompromisslös på det sättet, helt sin egen.  

19-årige Andrew Neiman (Miles Teller) går på USAs bästa musikskola och lyckas komma med i skolans mest prestigefulla jazzband. På köpet får han historiens mest sadistiske musiklärare, Terence Fletcher (spelad av en lysande J.K. Simmons). Fletcher tycker att ”good job” är det värsta man kan säga till någon, och berättar att Charlie Parker blev den legend han blev för att Jo Jones kastade en cymbal i huvudet på honom. Med detta som ledord ser Fletcher det som sin uppgift att pressa och provocera sina elever till perfektion. Neiman tränar bokstavligt talat tills händerna blöder.

Filmen är en mästerlig duell mellan lärare och elev. Berättartekniken är lite lik den som man inom litteraturen kallar ”isbergsteknik”, det vill säga, att allt inte uttrycks explicit. Vi besparas återblickar på barndomen och förklaringar på vem som egentligen är vem runt middagsbordet. Fletcher är skräckinjagande och som tittare håller man på Neiman, men det är inte någon svartvit duell mellan ondska och godhet som utspelar sig här. Neiman målas upp som självupptagen och reserverad och Fletcher har sina goda stunder.  

I en träffande scen hyllar Neimans föräldrar sin andra sons framgångar inom amerikansk fotboll vid middagsbordet. När Neiman sedan berättar om sina framgångar inom musiken frågar brodern: ”men hur kan man tävla i musik? Är inte det typ subjektivt?” och det enda Neiman svarar är: ”Nej”. Det är så mycket som uttrycks i det nej:et, i Neimans ovilja att diskutera och förklara, och man kan läsa mellan raderna: ingen skulle lyssna, eller: de skulle ändå inte förstå. Familjedynamiken och Neimans roll som outsider målas upp för tittaren.

Whiplash har mitt fullständiga engagemang från första takten. Det är imponerande hur långa musikstycken kan vibrera av intensitet på sättet de gör. Den långa, men mäktiga slutscenen sitter som pricken över i:et med sina många vändningar. Jag och mina kompisar var tvungna att spola tillbaka, och se igen. 

[tv-serie] "The Jinx": Har inte Robert Durst redan vunnit?

Veckans kanske minst otippade, men icke desto mindre goda tips, kommer här: HBO-serien The Jinx. För er som inte vet är The Jinx en så kallad true crime-serie i sex avsnitt, det vill säga en dokumentär serie, som handlar om mångmiljonären Robert Durst och mordmisstankarna som kretsar kring honom. Som många innan mig har konstaterat finns det likheter med den uppmärksammade podcasten Serial, som också den nystar i ett olöst mord.

Här behövs ingen fiktion, scenariot och Robert Durst som karaktär är så skruvade att det räcker till och blir över. Snabb sammanfattning: på 80-talet försvann Dursts fru och Durst misstänktes tidigt för mordet men dömdes aldrig. Frun Kathy har aldrig hittats. I samband med att fallet togs upp igen år 2000 mördades Durst bästa vän (som antogs sitta inne på viktig information), och några år senare även Dursts granne.

För några år sedan gjordes en film om försvinnandet av frun Kathy, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna (All Good Things). Durst själv kontaktade regissören Andrew Jarecki efter att ha sett filmen och föreslog att han skulle låta intervjuas. Jarecki tackade ja och resultatet blev HBO-serien. Hela upplägget är därför bisarrt: här har vi en serie om en potentiell seriemördare – skapad på den potentiella seriemördarens initiativ. The Jinx liknar ingenting annat.

(OBS nu kommer spoilers)

För vem i helvete vill efter massa år vara initiativtagare till en serie som kan få en fälld? Vem i helvete vill att massa filmnissar och jurister ska vända på varje sten i en rad olösta mordfall där du är huvudmisstänkt? Durst är en diva utan dess like, hela han känns som ett konstprojekt, och oavsett om han har mördat alla dem han misstänks ha mördat eller inte så är han en galen man. Han liksom skriker efter att bli upptäckt (för vad är ännu inte helt klart). Divan Durst tar dock en enormt komplicerad omväg runt (vad av många antas vara) sanningen: han anlitar landets dyraste advokater samtidigt som han är så dum (?) att han snattar en kycklingmacka – och blir upptäckt – när han lever under dold identitet. Han låter en hel serie skapas om honom och nekar till mord varje gång, men erkänner av misstag (?) i slutet – istället för att bara erkänna direkt. Det är en himla cirkus.

Men här kommer en fråga: har inte Durst redan vunnit? Jag får en obehaglig känsla av att Durst håller tyglarna här, att det i själva verket är han som regisserar. Jag får en obehaglig känsla av att dom eller ingen dom egentligen gör detsamma för honom, det enda Durst är ute efter är erkännande, det erkännande som han i hela sitt liv jagat efter sen han blev kickad från det framgångsrika familjeföretaget till förmån för lillbrorsan. (Ni vet det klassiska citatet: ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad..”) Och erkännande har han fått. The Jinx har blivit en oerhört uppmärksammad serie med miljontals tittare, och Robert Dursts ansikte och namn är numera ett som många utanför USA känner till. Hans mörka, blanka, med eftertryck blinkande ögon borrar sig in en.

Serien väcker även många andra etiska frågor: är det okej att skapa nagelbitande underhållning av verkliga människors livsöden? Eller för den delen, att iscensätta dem? Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Samtidigt är jag väldigt tacksam att serien skapades – den är förtrollande, skickligt berättad och oerhört spännande. Frågorna fortsätter mala i mitt huvud. Serien lär oss också något om USA idag; hur man med rätt summa pengar kan omvandla vilken lögn som helst till en sanning. En sak är säker: hade Durst varit en svart, fattig man hade han redan varit död. 

[musik] El Perro Del Mar

Har återupptäckt denna fantastiska låt!

[tv-serie] Så bra är första åtta avsnitten ur fjärde säsongen av "Girls"

Så var Girls igång igen, serien som jag avgudar, eller framför allt: serien som jag aldrig kan hata. Jag tycker att de två första säsongerna av Girls är guld. Många tycker att andra tappade den humoristiska ådran och blev för mörk. Trean är ojämn, utdragen och inte lika vass även om den innehåller en del klockrena avsnitt. Fjärde säsongen är hittills mindre mörk och innehåller mer lättsamma twister: en spontan förlovning, en pappa som kommer ut, mud wrestling, en ny flickvän. Alla verkar älska den.

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag älskar den mörka andra säsongen. De fyra unga, urbana tjejerna och deras hippa liv skildras så nära inpå att det visar sig att alla i själva verket är på gränsen till nervsammanbrott, ensamma och trygghetssökande. I tredje säsongens bästa scen kommer det fram att de fyra huvudkaraktärerna, tjejgänget, bär på ett bubblande hat mot varandra. Inte ens varandra klarar de av.

Min generations självupptagenhet är ett centralt tema i serien. Min kompis mamma började kolla på serien men slutade för att hon inte stod ut med huvudpersonerna. Hannahs egocentrism peakar när hon i tredje säsongen åker till sin döda förläggares begravning för att (på ett ”smidigt sätt”) fråga änkan om framtiden för hennes outgivna bok. Hon framställs som socialt handikappad vilket är väldigt humoristiskt, men inte utan en allvarlig underton. Hur hanterar en egocentrisk generation nära relationer och intimitet? Jag kan också störa mig något enormt på karaktärernas beteende, men kan samtidigt inte hata det: det finns en hög igenkänningsfaktor, jag känner igen mig själv och mina vänner i (typ) allt de tänker och gör. Det kommer så nära. Det är komiskt men också tragiskt.

Fjärde säsongen är väldigt underhållande, det händer grejer hela tiden och Hannah lyckas som vanligt försätta sig i märkliga och obekväma situationer. Att Adam träffar en ny tjej och att Hannah tvingas gå vidare är en nödvändig utveckling i serien, men det finns något som skaver här. Hannah kommer hem och upptäcker att Adam efter bara en månad har en ny flickvän, Mimi-Rose Howard (”that’s not a name. That’s a woman’s name and a man’s name with a flower stuck in the middle of it”) och hon är inte vilken flickvän som helst utan den perfekta människan: hon är bländande vacker, framgångsrik konstnär, självständig, enormt social, cool och laid back.

Hannah och Adam-historien blir plötsligt ointressant för mig. Jag känner mig inte speciellt berörd när de tar farväl, kanske för att Hannah själv inte verkar speciellt berörd. Klart hon är ledsen och labil i någon scen, men i övrigt tar hon sig i kragen, byter karriärsinriktning, skaffar nya vänner, börjar dejta. Good for her! Men är det trovärdigt? När hon förklarar för Adam att hon verkligen gillar Mimi-Rose förstår jag ärligt talat inte om hon är sarkastisk eller inte. Döljer Hannah en psykos eller är hon så oberörd som hon verkar? Jag hoppas på det första, eller åtminstone på att få en nyansering av hennes känsloliv. Något annat som behöver nyanseras är Mimi-Roses karaktär. Att måla upp någon som helt perfekt känns väldigt ”o-Girls”.

Dialogen är som vanligt klockren med repliker som ”I’m falling asleep right now. I could be at a brunch with a guy who runs a micro-brewery, so let’s pep it up” och ”Why is everyone acting like tea is some sort of magic elixir that will make it so Adam doesn’t have a girlfriend anymore?” Till det bästa hör Rays hysteriska utbrott över trafiksituationen i hans kvarter, och Jessas kisscen: den sköna Jessa sätter sig och kissar på gatan i en scen och man skrattar lite (typiskt Jessa), men scenen vänder när hon börjar mucka med polisen och framstår plötsligt som patetisk, liten och ensam. Tredje säsongen tappade tittare och det är tydligt att Lena Dunham med fler lägger krut på att höja tittarsiffrorna igen. Säsong fyra har en energi som jag saknade i tredje säsongen, men jag önskar att det inte sker på bekostnad av de mörka inslagen.

[scen] Skvaller

New Yorks vice borgmästare Charley Brock och hans fru Myra ska fira sin tioåriga bröllopsdag och bjuder över ett gäng vänner för att fira. Det första paret anländer och upptäcker snart att frun är försvunnen, tjänstefolket likaså, och att Charley ligger på sitt rum med en avskjuten örsnibb. Här börjar pjäsen. Uppsala Stadsteater och Edward af Sillén sätter i vår upp Neil Simons fars Skvaller och det var länge sen jag skrattade så mycket på teater.

Frågan som direkt uppstår och som pjäsen kretsar kring är: vad är det egentligen som har hänt? Tätt efterföljt av: hur kan vi undvika att det läcker? Vi antar att det rör sig om ett misslyckat självmordsförsök men vet inte säkert, vi får aldrig möta Charley utan berättelsen byggs upp av antaganden, missförstånd och lögner. Fler gäster anländer och snart är det en enda soppa, ett trassligt nät av krampaktiga leenden och hysteriska skratt.

Vi stannar i paret Brocks vardagsrum föreställningen igenom och rummet används på ett effektivt sätt. Det smälls i dörrar, springs i trappor och rings på dörrar. Allas högsta ambition är att hålla det som skett inom dessa väggar. Det är en klassisk fars där publiken vet mer än karaktärerna (eller, tror sig veta mer åtminstone). Det är rappt rakt igenom och avslutas med ett fantastiskt klimax där berättelsen knyts ihop på ett oväntat sätt. Min enda egentliga invändning är att det skriks lite väl mycket. Att det rör sig om ett gäng medelålders människor på gränsen till nervsammanbrott blir ibland övertydligt.

Skådespelainsatserna är i övrigt klockrena, inte minst Gustav Levin som den whiplashskadade Lenny och Anna Carlson som hans järnlady till fru. Sedan är det förstås en bagatell: fyra framgångsrika, självupptagna par och deras dyra bilar, golfklubbar och tjänstefolk, är vad som avhandlas. Lite som Leif Zern beskriver den, en ”satir om ingenting.” Men det görs med sådan ironisk lätthet att är omöjligt att inte falla för den. 

[film] Därför är "Birdman" en värdig vinnare

Jag är väldigt nöjd att Iñárritus Birdman vann en Oscar för bästa film förra helgen. Inte minst för att många kommer gå och se den på bio, gå ut ur biosalongen och ba: qué?! Det är inte en storfilm i mängden, den bryter faktiskt lite ny mark i landet Hollywood.   

För vilka filmer har dominerat Oscarsgalan de senare åren? 12 Years a Slave, Argo, Lincoln, bland andra, det vill säga, filmer som är baserade på verkliga händelser. Det görs film om nästan alla kända personer som någonsin funnits, bara de senaste åren har vi kunnat se mer och mindre bra skildringar av Princess Diana, Margaret Thatcher, Abraham Lincoln, Edgar Hoover, Steve Jobs, Nelson Mandela, Mark Zuckerberg, Sarah Palin, Elizabeth Taylor, Stephen Hawking, Alan Turing… the list goes on.

Missförstå mig rätt, flera av dessa filmer är riktigt bra (inte minst 12 Years a Slave), men det går också inflation i verklighetsbaserade filmer. Det finns onekligen en törst hos biopubliken efter att lära sig något när man går på bio, i bemärkelsen lära sig om historiska händelser. Jag kan uppleva en trötthet inför den här fixeringen vid kända och historiska personer.

Man borde kanske fråga sig: vad är syftet med film? Mitt svar: det har ett egenvärde och det är poängen, filmen är sin egen. Man ska inte underskatta fiktionen. Tacka vet jag Cohen-bröderna och Wes Anderson! Och Iñárritu. Birdman är en helt koko film som i första hand är just en film, och inte en historielektion. Mer sånt. MER FIKTION, ROMANTIK OCH MAGI ÅT FOLKET!

Svenska musikhopp

Spana in Hey lo och Årets Ninja! De är inte bara mina vänner utan också lovande musiker. Årets Ninja är en singer/songwriter vars låtar träffar mitt i hjärtat, och Hey lo gör indiepop med en fantastisk röst som påminner om Regina Spektor. Börja med en Facebooklike för info om spelningar och nya låtar! Trevlig söndag.

Årets Ninja, foto: Hanna Landberg

Hey lo, foto: Fredrik Jonsson

Veckans tips: True Detective

Här kommer ett hett tips till alla som inte redan sett HBOs hyllade tv-serie True Detective - se den nu, passa på när den visas i SVT! Jag såg om första avsnittet igår med mina päron och påmindes om vilken ovanlig serie det är. Vid första anblick kan man missta True Detective för en vanlig polisserie, men under ytan döljer sig något annat: det är en genreutvecklande serie där morden inte står i fokus, snarare poliserna och deras personutveckling. Skiljelinjen mellan rätt och fel, onska och godhet suddas ut, och ramas in av Rust Cohles cyniska monologer. I vinjetten sätts tonen; det är stilrent och långsamt. True Detective är just en långsam serie, dialogen är intensiv men berättande dämpat; man sugs in långsamt som i en hypnos. Och serier som vågar dra ner på tempot och istället lägga krut på foto, miljö och karaktärer är faktiskt ovanliga. Tisdagar kl 22 på SVT eller i SVT Play!

[samhälle] Näthaters gonna hate

Jag spenderade förmiddagen men att scrolla genom olika kommentarsfält i studiesyfte och *surprise*: det finns en sjuhelvetes massa hat därute på internet, helt orimliga mängder (tänkte först infoga lite kommentarer som jag stötte på men inser att det helt går emot det jag säger i den här texten). Inte en helt fräsch spaning kanske. Men jag insåg också att detta hat, det kommer faktiskt från alla håll.

Ja, hur ska man egentligen reagera på hat. Inte vet jag. Om man får utstå kränkande kommentarer, aggressivitet och hot varje dag är det förståeligt att man till slut lackar. Men när man gör det bemöter man hatet med mer hat. Det finns många aktuella exempel. Den antirasistiska sajten ”Inte rasist, men” gör ofta ett fantastiskt jobb men tenderar också att polarisera debatten om rasism och antirasism. Någon Sverigedemokrats tweet delas och skrattas åt, hånas, kommentarsfältet svämmar över av kommentarer som ”jag tappar hoppet om mänskligheten” och ”hur j*vla dum i huvudet får man vara?”

Så ofta ser jag dem, kommentarer som ”jag orkar inte mer”, ”jag blir äcklad” och ”vart är världen på väg?”, hela tiden alltså, någon som på Facebook gräver fram vad något troll har sagt i ett kommentarsfält och fullständigt lackar ur. Jag är själv en passionerad debattör och har gjort mig skyldig till liknande kommentarer, så på ett känslomässigt plan är jag helt med. Men att argumentera när man är som argast är inget framgångsrecept. Mycket av det jag läste i förmiddags är totalt antiintellektuellt. Sajter som Nyheter24 häller bara bensin på elden: vad som helst tycks släppas igenom och det mesta är ointelligent, okunnigt och dåligt skrivet. Sensationsjournalistisk, javisst.

Ambitionen är god (typ): man vill ta debatten. Men på internet blir det sällan en debatt i verklig mening, det blir sällan ett konstruktivt utbyte av idéer utan oftast en skrikfest. Det tycks finnas någon bakomliggande ”demokratisk idé” om att alla har rätt att tycka till om precis vad som helst. För all del, gör det. Men jag tänker inte lyssna.

Och varför, jo: för att den skadliga polarisering som blir en följd av den hetsiga stämningen på sociala medier ger en skev avspegling av verkligheten. Låt oss påminna oss om en debattartikel som publicerades i DN för en tid sedan. Den säger just att sociala medier inte avspeglar en allmän opinion utan ger luft åt extremer. ”Åskådare förleds att tro att en opinion satts i rörelse eller att ett ’drev’ pågår, trots att det i själva verket kanske bara rör sig om ett fåtal uttalanden.”

Jag menar inte att förminska eller ignorera näthatet, det måste förstås som fenomen, analyseras, bekämpas (anmäl!) och hanteras (skrik i en kudde!), men det görs inte bäst genom att angripa varje enskild kommentar. Även ni tappra själar som lägger ner tid på att formulera mer pedagogiska kommentarer – räkna inte med att någon lyssnar. Så, en uppmaning till alla: ge inte hatarna luft. Sprid inte hatkommentarer, skriv inte hatsvar (och alltså, lika mycket för er egen skull. Det hat som cirkulerar på nätet kan knäcka vem som helst – näthaters gonna hate.) Anamma inte idén om att den som skriker högst vinner. Jag försöker lära mina förskolebarn att man inte har rätt att slå någon trots att den andra slog först. Debatter måste oftast tas, men de måste inte tas i Nyheter24s kommentarsfält.

[musik] Caribou

Jag är väldigt glad att Caribou kommer till Way Out West!

[hype] [film] Pride

Året är 1984 och vi befinner oss i Thatchers England. Thatcher, som är känd för sin kompromisslöshet (”one isn’t here to be a softie”) vill krossa facket och vägrar förhandla med de då strejkande gruvarbetarna. I den verklighetsbaserade filmen Pride bestämmer sig ett gäng gayaktivister för att starta en insamling till förmån för gruvarbetarna. Den karismatiske ledaren Mark Ashton förklarar att gruvarbetarna, liksom de, blir trakasserade av polisen, politikerna och kvällspressen. Lesbians and Gays Support the Miners (LGSM) blir resultatet.

De bestämmer sig för att resa till det enda samhälle som är villiga att ta emot dem: Onllwyn, Wales. De flärdfulla Londonborna och de tystlåtna gruvarbetarna verkar först vara en omöjlig matchning: LGSM möts av skepsis, dömande blickar och glåpord. ”Vi blir uppbackade av en grupp perversa typer”, argumenteras det. ”Det får oss att framstå som desperata.”

Men så småningom tinar stämningen upp och det uppstår ett oväntat, varmt vänskapsband, inte minst när det visar sig att LGSM är den stödgrupp som samlat in mest pengar, och att de sitter inne med viktig juridisk kunskap. Det är just detta som är så fantastiskt: att filmen visar på en situation där två svaga grupper inte trycker ner varandra i syfte att hävda sig själva, som annars är en vanlig föreställning. Den visar istället att samarbete vinner i längden.

Pride är en riktig feel good-film, en solskenshistoria. Jag såg om filmen för några dagar sedan och visst, jag kan se att berättelsen givet sina egna premisser har förutsägbara drag. Vad som berättas är unikt, hur det berättas mindre unikt. Men. Man ska inte underskatta en film som får en att vilja dansa, som får en att vilja stå med ett plakat och en sparbössa och samla ihop pengar i ett solidariskt syfte.

Inte minst är Pride något så ovanligt som en politiskt tung film. Det finns ett överflöd av filmer som behandlar politik men inte riktigt vågar ta ställning: Pride är, liksom Thatchers ledarstil, kompromisslös. Det är rätt och slätt en film om det av liberalerna bortglömda ordet SOLIDARITET. Se den därför, eller bara för att få se McNulty från the Wire (Dominic West) i en episk dansscen. Den kommer gå till historien.  

[samhälle] Ingen har dött precis här

Jag och en kompis var på ljusmanifestation för de nigerianska offren i Boko Harams senaste massaker för en dryg vecka sedan. En tjej kom fram och frågade lågmält vad det var som hade hänt. Vi förklarade att det var minnesstund för offren i Boko Harams senaste massaker, 2000 människor dog. ”Jaha,” sa tjejen, ”för det står en ambulans där borta, och så alla ljusen här, jag trodde.. jaha, så en minnesstund alltså. Då är jag med.” ”Jaha!” Utbrast jag. ”Du trodde.. nej ambulansen är orelaterad. Det är ingen som har dött!”

Det tog cirka en sekund innan jag hörde hur det lät. Ingen som har dött? Eh, jo, typ TVÅTUSEN människor bara. ”Ingen har dött precis här,” försökte jag rädda situationen och skrattade lite. (Skrattade? Skrattade!) Det blev så fel. Men tjejen pustade ut. ”Då släppte klumpen i magen” sa hon, ”eller ja, men ni fattar.” Och så gick hon.

Ja, jag fattar. En lättnadens suck: ingen familjemedlem som dött, ingen klasskompis. Men ändå: skevt. Ingen Uppsalabo, men 2000 nigerianer. En lättnad?

Inget ont mot den här tjejen. Hennes reaktion på många sätt är den mest naturliga; klart att man en blöt torsdagkväll på väg hem från, säg, träningen, i första hand vill försäkra sig om att inga nära och kära omkommit på stora torget i Uppsala. Problemet blir när hela nyhetsrapporteringen rättar sig efter samma tankemönster, när hela nyhetsapparaten tänker precis som jag sa: det är ingen som har dött, i alla fall inte här.

För i samma veva som terrorattentaten i Frankrike pågick kom det fram att upp emot 2000 nigerianer omkommit i vad som antas vara Boko Harams hittills värsta massaker. Nigerias president Goodluck Jonathan fördömde tidigt Parisdåden i ett offentligt uttalande – anmärkningsvärt med tanke på att han sällan (läs: i princip aldrig) gör offentliga uttalanden när Boko Haram kidnappar eller massakrerar nigerianer. Istället fumlar han med siffor, 150 menar han, uppemot 2000, säger alla andra. Inte bara västvärldens nyhetsrapportering tycks vara lite skev – tanken om att terroroffer i Frankrike är viktigare att skriva och tala om än terroroffer i Nigeria tycks vara en idé som självaste Nigerias president anammar. 

Nyhetsrapporteringen är inte obefintlig men går inte att jämföra med den som rådde under Parisdåden. Av delvis förklarliga skäl: Paris är lättåtkomligt och kryllar av reportrar, Nigeria är ett mer svåråtkomligt land. Men jag efterlyser ändå samma blödande helsidesrubriker som trycktes upp under Parisdåden. TVÅTUSEN. Kan vi ta en stund och känna in den siffran. Offren i Paris, och de i Nigeria, är trots allt människor av samma kött och blod. Konstigt att det är något man ska behöva konstatera.  

Bildreportage: Indien

Jag var på en två veckor lång resa i Kerala, södra Indien, under julledigheten med familjen. Vilken drömresa! Jag blev Indienfrälst! 

Resan var uppdelad i tre delar: först reste vi till bergen, sedan bodde i några dagar i Keralas huvudstad Kochi, och avslutningsvis spenderade vi några dagar vid kusten. Kerala är en gammal kommunistisk delstat, en av Indiens rikaste och folktätaste. Speciellt för Kerala är den religiösa mångfalden: 20% muslimer, 20% kristna, 60% hinduer. 

Bergen i Kerala. Så vackert att man får svindel!

Kakaobönor! 

Spexig familjebild

Älskar att åka riksha. Vi fick dock veta att 2,3 MILJONER indier dör i trafiken varje år. Insane.

Nyårskarneval! 

Kalyan Silks, ett sju våningar högt sidenvaruhus i Kochi. 

Jag köpte en underbar sari

Kommunistsymbolen överallt

Kinesiska fiskenät

[film] The Imitation Game

Winston Churchill menade att Alan Turing gjorde den enskilt mest avgörande insatsen för England under andra världskriget. Han (med flera) utvecklade ett system för att knäcka det oknäckbara tyska krypteringssystemet Enigma och kunde därmed förkorta kriget med flera år. Landstigningen i Normandie, till exempel, hade inte varit möjligt utan Turings insats.

Den flerfaldigt Oscarsominerade The Imitation Game ger oss en bild av andra världskriget vi mer sällan ser: kriget bakom kulisserna, i kodknäckarverkstaden. Tittarna blir ibland påminda om kriget som pågick parallellt i en rad överflödiga dokumentära krigsbilder, men överlag sitter vi som tittare med Turing och besättning framför en brummande krypteringsmaskin. ”För oss handlade inte kriget om bomber och flygattacker, vi var ett gäng nördar som satt i en liten by i södra England och försökte knäcka koder,” förklarar Turing i filmen. Det är en effektfull skildring av en man som lyckas överlista ett krypteringssystem men som står handfallen inför det mänskliga samspelet. ”På vilket sätt är kryptering annorlunda från att prata?” undrar han. Det autistiska geniet må vara en klyscha, men är ändå slående, speciellt i en film som handlar om att läsa mellan raderna.

Benedict Cumberbatch gör en strålande insats som den introverta Turing, och det blir hans hittills starkaste rollprestation. Rollen liknar på sätt och vis rollen Cumberbatch spelar i Sherlock i sin arrogans (som jag hade så svårt för), men ändå inte: Cumberbatch är här mer sårbar, naken och mänsklig. Keira Knightleys roll kommer dessvärre att falla i glömska. Ironiskt nog sätter hennes rollfigur Joan Clarke ord på den kvinnliga begränsningen: ”Kvinnor tillåts inte vara idioter”, alltså idioter, nördar, allmänt udda. Nej. Knightleys insats är inte dålig men hennes roll är ointressant. Cumberbatch söker sig som bekant till udda rollfigurer och lyckas rätt bra med att hitta dem; om det ändå vore så väl för kvinnliga skådespelare också.

Kriget blir inte någon klimax för Turing vilket jag gillar rent dramaturgiskt. Hans arbete i skuggorna erkänns först många år efter hans död och måste hållas hemligt under kriget och efter dess slut. När kriget är över bränns alla papper och istället för upprättelse döms Turing några år senare för sin homosexualitet och påtvingas en hormonbehandling som driver honom till vansinne. Det är en mäktig, märklig berättelse.

The Imitation Game är Oscarsmaterial rakt igenom: välproducerad, historiskt intressant, spännande och välspelad, men faller som så ofta på dialogen (ett annat exempel är filmen jag senast recenserade, Interstellar) där manusförfattarna försöker klämma in för många tveksamma oneliners och där dramaturgin ibland blir förutsägbar. Mycket av den tematik som jag tagit fasta på i den här texten skrivs tittaren på näsan på ett irriterande sätt. Jag önskar att filmen hade lämnat mer åt tittare att fundera på, som, säg, ett pussel.   

Vår fixering vid kändisfeminism

Jag skulle vilja utveckla några saker angående mitt senaste inlägg om Nicki Minaj.

Jag har fått kommentaren att jag inte förstår slagkraften i en "big booty"-låt som "Anaconda", historiskt sett: hur den vackra kroppen alltid ansetts vara den vita, hur svarta kvinnokroppar har objektifierats och sexualiserats, hur stora rumpor kopplats samman med lös moral och "översexualitet", och hur artister som Nicki Minaj och Beyoncé erbjuder alternativa kropps- och skönhetsideal. Att svarta kvinnokroppar historiskt sett och än i dag är föremål för ständig diskussion, och ofta skambeläggs, är sant. Och sett till kroppsideal kan jag se att det är mer hälsosamt med ett större ideal framför ett pinnsmalt. Det har även ett värde att svarta kvinnor tar/får mer plats i skönhets- och nöjesindustrin. En symboliskt viktig händelse var när Lupita Nyong'o blev företrädare för Lancôme som den första svarta kvinnan att bli det.

Men. Det jag i grund och botten reagerar emot är detta: att vi (folk i min generation åtminstone) har en så stark vilja att koppla samman feminism och kändisar. Vari ligger vårt behov av att hänga upp vår feminism vid kvinnliga stjärnor? Varför behövs en Emma Watson eller en Beyoncé för att vi ska förstå, och vilja kalla oss feminister? 

Föreställ er Miley Cyrus, Iggy Azaelia, Beyoncé och Nicki Minaj, uppradade bredvid varandra. Man hävdar att Nicki och Beyoncé står för en helt annan kroppstyp än vanliga vita artister. Men när jag ser dessa fyra stjärnor i mitt huvud, ser jag många fler likheter än olikheter. De två senare har mörkare hud (dock inte jättemycket mörkare) och lite kurvigare former, men de har alla "perfekta kroppar": blankt hår med perfekt fall, perfekt raka och vita tänder, precis rätt tan, rak näsa, markerade käkben, de är slimmade, har inga celluliter utan långa ben, slät hy, välformade bröst, de är stylade, målade och vaxade. 

Idén om att de två första skulle representera vita kvinnor och de två senare svarta kvinnor blir därför väldigt skev. Nicki Minajs kropp är inte lika med alla svarta kvinnors, eller ens en majoritets. Alla fyra representerar en väldigt snäv kroppstyp: de är fyra undantag, snarare än regler.

Vår fixering vid kändisfeminism gör oss okritiska. Att Lupita Nyong'o blev företrädare för Lancôme är bra, men låt oss för den sakens skulle inte inte kritisera skönhetsindustrin. Att Nicki Minaj gör det mer allmänt accepterat med stora rumpor är bra, men låt oss bli medvetna om att hon samtidigt ger uttryck för ett väldigt snävt kroppsideal. Jag önskar att vi kunde sluta leta efter feminism och icke-feminism i kvinnliga stjärnor och vända oss åt andra håll för feministiska förebilder och för att föra en feministisk debatt. Jag önskar att vi oftare kunde fråga oss vad som är grejen med Miley Cyrus, Emma Watsons och Nicki Minajs feminism; det är inte en antifeministisk fråga. 

Det är inte min feministiska skyldighet att hylla Nicki Minaj

Jag vet inte speciellt mycket om Nicki Minaj. Det jag vet är: att hon har gjort en och annan hit som jag har dansat till, att videon till "Anaconda" är vulgär men lite kul (ja, jag har låten på min Spotifyspellista), och att hon äger Kanye West och Jay-Z i låten "Monster".

Men nu när det börjar bli snack om att hon är en feministisk förebild måste jag bryta mitt semesterbloggstopp och lägga mig i. Den feministiska bloggerskan Hej Blekk hyllar henne i ett uppmärksammat blogginlägg. Som svart kvinna är Nicki Minaj orättvist behandlad, menar Blekk, i själva verket är hon (Nicki) en förebild. "Nicki Minaj jobbar, enligt mig, med självdistans och analys. Jag är ganska säker på att Nicki Minaj är medveten om de sexistiska strukturer som finns i musikbranschen. Hon vet också att det är svårt att som svart kvinna och artist ta för sig utan att vara det minsta ursäktande".

Blekk säger att Nicki döms extra hårt för sina misstag och ogenomtänkta uttalanden på grund av att hon är en svart kvinna, att hon "aldrig kan göra rätt". Här måste vi skilja på kritik och kritik: kritik av sak (sak som i sakförhållande, fenomen, ej att förväxla med objekt) och kritik av person. För av vem är det som Nicki döms extra hårt för att hon är en svart kvinna? Inte av musikrecensenterna skulle jag tro. Inte av kulturskribenterna. Nej, snarare av (skräp)media och av allmänheten (det första leder till det andra). Ingen kan göra rätt om skvallerpressen får bestämma, det är hela skvallerindustrins idè: att gräva fram skit, förnedra, smutskasta och trycka ner. Man kritiserar personen Nicki Minaj. Om man vill undvika den här typen av personlig kritik kan man till exempel sluta läsa skvallerpress och därmed sluta göda en förjävlig bransch.

Det finns ett konstigt feltänk här. Feminister som avfärdar kritik av exempelvis Nicki Minaj med att kvinnor "aldrig tillåts göra rätt" och menar att kritiken därmed inte är legitim tycks istället vända på steken och hävda att dessa kvinnor alltid gör rätt. För att de... är kvinnor? Låt mig påminna er om en text Nina Björk skrev för några år sedan. I den problematiserar hon en typ av feminism som helt okritiskt hyllar nästan all form av kvinnlig frigörelse oavsett på vems bekostnad det sker. Ett av hennes exempel är överkonsumtion (frigörelse) versus global uppvärmning. "Att vara feminist," skriver hon, "blir att gilla det kvinnor gör - oavsett vad de gör". Nej, Blekk och andra feminister hyllar inte okritiskt all form av kvinnlig frigörelse, men jag ser en tendens här. En tendens att låta tanken om systerskapet gå före.

"I ett sexistiskt samhälle finns naturligtvis en tendens att slentrianmässigt se kvinnors handlingar, böcker, livsval och argumentationssätt som sämre än mäns. Men hur bör vi feminister gå till motangrepp mot det slentrianmässiga seendet? Inte genom att bara vända uppochner på det, utan genom något mycket mer besvärligt: genom att försöka bygga upp andra värderingar än de gängse." (Björk, 2007) Nej, det är inte min feministiska skyldighet att hylla Nicki Minaj som feministisk förebild. Jag vill hävda min rätt att kritisera konceptet Nicki Minaj (hennes feminism) utan att kritisera personen. "Vad är grejen med Nicki Minajs feminism?" tycker jag fortfarande är en högst giltig fråga.

Att hon sedan är verksam i en sexistisk och i viss mån rasistisk musikbransch är sant som Blekk säger. Som jag nämnde ovan är hon grym som rappare i låten "Monster", vassare än både Kanye West och Jay-Z (källa: jag). Men i den patriarkala hiphopvärlden finns inte samma rum för en Nicki som för en Kanye, istället hänvisas hon till pop-r'n'bn. Den kommersiella musikbranschen är nämligen, som väl bekant, ordnad på så sätt att kvinnors spelutrymme är väldigt begränsat och att kroppsfixeringen är total. Det är där hon befinner sig, Nicki, i kroppsfixeringens epicentrum.

Att Nicki har ett kompromisslöst sätt som annars kan saknas hos kvinnliga artister, är också sant. Däremot köper jag inte att videon till "Anaconda" visar på Nickis sexuella frisläppthet. Jag har ärligt talat svårt att förstå vad folk tycker är så befriande med en Nicki Minaj som gör en hel låt och musikvideo som bara handlar om stora rumpor, eller en Miley Cyrus som är helnaken i en musikvideo. De gör precis vad som förväntas av kvinnliga stjärnor: att de objektifierar sig själva.

"Anaconda"-videon är ironisk och medvetet överdriven - ja, men icke desto mindre är den med och spär på den redan rådande kroppshysterin. Som om vi behövde det. Kan vi sluta låtsas som att den har en djup, analytisk bakgrund. Analysen är denna: sex säljer. Jag efterlyser friheten att slippa tänka i termer av kropp morgon eftermiddag kväll. Nöjesbranschen osar av sexism, låt oss kritisera det istället. Låt oss kritisera de strukturer som gör att Nicki Minaj inte kommer bli ihågkommen för sin vers i "Monster", utan för sin rumpa.