Vår fixering vid kändisfeminism

Jag skulle vilja utveckla några saker angående mitt senaste inlägg om Nicki Minaj.

Jag har fått kommentaren att jag inte förstår slagkraften i en "big booty"-låt som "Anaconda", historiskt sett: hur den vackra kroppen alltid ansetts vara den vita, hur svarta kvinnokroppar har objektifierats och sexualiserats, hur stora rumpor kopplats samman med lös moral och "översexualitet", och hur artister som Nicki Minaj och Beyoncé erbjuder alternativa kropps- och skönhetsideal. Att svarta kvinnokroppar historiskt sett och än i dag är föremål för ständig diskussion, och ofta skambeläggs, är sant. Och sett till kroppsideal kan jag se att det är mer hälsosamt med ett större ideal framför ett pinnsmalt. Det har även ett värde att svarta kvinnor tar/får mer plats i skönhets- och nöjesindustrin. En symboliskt viktig händelse var när Lupita Nyong'o blev företrädare för Lancôme som den första svarta kvinnan att bli det.

Men. Det jag i grund och botten reagerar emot är detta: att vi (folk i min generation åtminstone) har en så stark vilja att koppla samman feminism och kändisar. Vari ligger vårt behov av att hänga upp vår feminism vid kvinnliga stjärnor? Varför behövs en Emma Watson eller en Beyoncé för att vi ska förstå, och vilja kalla oss feminister? 

Föreställ er Miley Cyrus, Iggy Azaelia, Beyoncé och Nicki Minaj, uppradade bredvid varandra. Man hävdar att Nicki och Beyoncé står för en helt annan kroppstyp än vanliga vita artister. Men när jag ser dessa fyra stjärnor i mitt huvud, ser jag många fler likheter än olikheter. De två senare har mörkare hud (dock inte jättemycket mörkare) och lite kurvigare former, men de har alla "perfekta kroppar": blankt hår med perfekt fall, perfekt raka och vita tänder, precis rätt tan, rak näsa, markerade käkben, de är slimmade, har inga celluliter utan långa ben, slät hy, välformade bröst, de är stylade, målade och vaxade. 

Idén om att de två första skulle representera vita kvinnor och de två senare svarta kvinnor blir därför väldigt skev. Nicki Minajs kropp är inte lika med alla svarta kvinnors, eller ens en majoritets. Alla fyra representerar en väldigt snäv kroppstyp: de är fyra undantag, snarare än regler.

Vår fixering vid kändisfeminism gör oss okritiska. Att Lupita Nyong'o blev företrädare för Lancôme är bra, men låt oss för den sakens skulle inte inte kritisera skönhetsindustrin. Att Nicki Minaj gör det mer allmänt accepterat med stora rumpor är bra, men låt oss bli medvetna om att hon samtidigt ger uttryck för ett väldigt snävt kroppsideal. Jag önskar att vi kunde sluta leta efter feminism och icke-feminism i kvinnliga stjärnor och vända oss åt andra håll för feministiska förebilder och för att föra en feministisk debatt. Jag önskar att vi oftare kunde fråga oss vad som är grejen med Miley Cyrus, Emma Watsons och Nicki Minajs feminism; det är inte en antifeministisk fråga.