Att
begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär
Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade
filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för
snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen har tagit fasta på
Kiarostamis sparsmakade berättarstil: musik är utesluten, dialogen stillsam,
och som tittare får man veta ytterst lite om huvudpersonen.
Badii, som han heter, kör runt i ett
ökenliknande landskap i utkanten av Teheran, och det är först en ganska bra bit
in i filmen får vi veta att han vill ta sitt liv, och är i jakt på någon som
kan täcka hans kropp med jord. I ett samtal med Kiarostami konstaterar den
iranske poeten Geranaz Moussaiv att: "Both the anonymity of space and
character convey the key idea of the narrative [...]". Jag menar i den här
texten att mycket av det som inte uttrycks explicit i dialog och dylikt
istället uttrycks i filmens bildspråk; cinematografin (specifikt inramningen)
blir en nyckel till att förstå filmen.
Smak av körsbär består i hög
utsträckning av närbilder på Badii och hans medresenär i bilen, samt helbilder
på bilen som kör runt på sandvägar. Bildens inramning består ofta av sand, bil,
sand – vi får sällan se himlen. Steve Erickson påpekar i en artikel att
landskapet i filmen blir en projektion av Badiis inre landskap, och Alberto
Elena skriver i sin bok om Kiarostami:
As
Kiarostami explains, the location finally chosen for the film, that 'desert',
as it is called by the taxidermist, a real no-man's-land despite occasional
visits by strangers such as Badii, is 'the hills on the outskirts of Teheran,
because the man is moving away from his life (which is centered in the city);
he is leaving his life at the same time as he is leaving the city'
Landskapet bär med andra ord en stark
sybolisk laddning. Filmens titel anspelar på en av resenärernas, herr Bagheris,
berättelse om hur han "räddades" av smaken av körsbär när han skulle
ta sitt liv genom att hänga sig i ett körsbärsträd som ung. Detta står i
kontrast till det landskap Badii befinner sig i. I Badiis landskap finns inget
körsbärsträd som kan rädda honom, för inget växer där.
Låt oss stanna vid horisonten och
frånvaron av himmel. Som nämndes i tidigare stycke är bildrutorna ofta
komponerade av sand, bil, sand, med en mycket hög horisontlinje. En hög
horisontlinje skapar en känsla av tyngd som läggs på subjektets axlar, och i
förlängningen, på tittarens. Motsatsen är en bild med mycket himmel som ger en
känsla av lätthet. Alberto Elena skriver att "[...] Taste of Cherry
creates a strong feeling of claustrophobia, of a complete lack of open horizon".
Bilen med Badii är som fast mellan lager av sand – som i en grav.
Detta att täckas av jord, att begravas,
är centralt i filmens bildspråk. I en scen besöker herr Badii en vakt i hans
vakttorn. I området sker utgrävningar av något slag. Badii tittar ut från
vakttornet, mot utgrävningarna, och ser en grävskopa som släpper ner ett lass
sand. Bilden är komponerad så att grävmaskinen endast syns i bildens översta
del, och resten utgörs av den fallande sanden. Liknande scener är återkommande.
I en annan projiceras en bild av Badiis skugga på en bild av fallande sand –
som att det faller på honom.
I en sekvens mot slutet söker Badii upp
Bagheri, mannen som har gått med på att begrava Badii, och ber honom försäkra
sig om att Badii verkligen är död innan han täcker honom med jord. Det är som
att Badii själv uttrycker en önskan om att Bagheri ska hitta honom vid liv.
Hur kan vi förstå den här scenen? Att
Badii har något vädjande i blicken i denna scen kan framstå som märkligt – det
är ju Badiis egna beslut att ta sitt liv – men med begravningstematiken som
genomsyrar hela filmen kan vi förstå det som att beslutet redan är fattat och
inte går att göra ogjort. Att han så att säga redan befinner sig i graven,
mentalt.
Denna läsning av filmens bildspråk ger
oss kött på benen i vår förståelse av filmen. Inramningen med den höga eller
icke befintliga horisonten ger oss en känsla av instängdhet, och gravtematiken
förstärks av de återkommande scenerna med fallande sand. Smak av körsbär är
just exempel på en sådan film där man som tittare får leta i detaljer och
bildspråk för att få en mer omfattande förståelse av vad filmen vill säga.
Publicerades i Tidningen Kulturen 4/3
2016