Du behöver väl luft för att andas? Om att bli betraktad och att bli sedd
i Laurence Anyways
Laurence Alia är 30 år, har en
passionerad flickvän, har vunnit ett skrivarpris och får trånande blickar av
tjejerna i sin klass. Vi förstår snart att detta liv är en lögn; en sekund till
och Laurences lungor exploderar. Identitet handlar om existensberättigande. Får
Laurence finnas till?
Laurence
Anyways (2012) skildrar Laurences brokiga väg från man till kvinna i 80-
och 90-talets Quebec. Hen möts av förakt, och alla Laurences relationer prövas:
den till föräldrarna, den till kollegorna och inte minst, den till flickvännen
Fred. Man uppfattar Fred som bipolär och hon kastas mellan viljan att bryta sig
loss och att stanna kvar i relationen. Laurence slits itu av en liknande
konflikt, men könskorrigeringen målas inte upp som ett val, utan som en fråga
om överlevnad. Det framkommer tydligt i slutet när Laurence ser tillbaka på de
tio år som gått sen hen kom ut, och menar att hen inte ångrar något, trots de
konsekvenser det inneburit.
Temat överlevnad utkristalliseras i
filmens betoning på närbilder och blickar.
Det sägs att vi blir till i mötet med den andre. Utan detta möte tillintetgörs
vi. Jag menar att detta är filmens kärna: blickens dubbeltydighet, spännvidden mellan
å ena sidan blicken som stänger ute och å andra sidan den som släpper in.
Filmen är en uppvisning i alla blickar som ryms i detta spektrum: blicken som
stirrar, blicken som avvaktar, blicken som fryser till, blicken som viker,
blicken som blir tvungen att titta upp igen, blicken som uttrycker äckel,
förvåning, förvirring och gillande. Alla finns representerade här. Den blick
Laurence främst möts av – den betraktande, stirrade – stänger ute genom sitt
tysta fördömande, medan Laurences universella längtan i filmen är motsatsen
till att bli betraktad, nämligen sedd.
Det krävs skicklighet för att
skildra de där exakta muskelrörelserna vi så väl känner till från verkligheten.
Den franska impressionisten Jean Epstein hyllade för nästan hundra år sedan vad
som då var känt som ”den amerikanska närbilden”: ”Ett huvud dyker plötsligt upp
på duken och dramat som nu är ansikte mot ansikte tycks rikta sig till mig
personligen, och stegras med utomordentlig intensitet. Jag är trollbunden. Nu
är tragedin anatomisk. Dekoren i den femte akten utgörs av ett käkparti som
spricker upp i ett leende. Väntan på det ögonblick då 1000 meter intrig löper
samman i en muskel som löses upp tillfredsställer mig mer än resten av filmen.”
Jag kan inte låta bli att tänka på denna text när jag ser Laurence Anyways.
Närbilden är idag norm och
förekommer i de flesta filmer, men Xavier Dolan ger mycket plats åt det
anatomiska drama som närbilder är. I den svagare The Danish Girl (2015), som
berör ett likartat ämne, skildras huvudpersonens transformation från man till
kvinnan genom en stor betoning på det yttre; skor, sminkprocedurer, inövade
rörelsemönster. I Laurence Anyways tvingas
vi gå i Laurences skor snarare än att
se dem. Den inledande sekvensen är ett bra exempel. Här får vi över huvud taget
inte se Laurence, istället får vi genom rena närbilder se de personer som
Laurence passerar, och deras blickar. Blickarna vänds rakt mot kameran, mot
oss, och vi känner oss uttittade. På så sätt lyckas Dolan med konststycket att
låta tittaren uppleva sig betraktad samtidigt som vi själva fråntas möjligheten
att betrakta.
Över huvud taget är fokus på ögon,
blickar eller ansikten kanske filmens främsta visuella verktyg för att betona likheter
mellan individer. Isolera någons ögon i en bild och det är svårt att säga något
om dennes kön, etnicitet och ålder. Riktigt så nära kommer inte närbilderna i Laurence Anyways, men de har en effekt
av att tvinga tittaren konfronteras med den andre. Den andre, som någon som
liknar en själv. När Epstein skrev sin text för hundra år sedan ansågs
närbilden vara vulgär – kanske just på grund av detta mötande som den framtvingar.
”Är blickar viktiga för dig?”
Laurence får frågan av en journalist. Efter år av undvikande och dömande
blickar kan man anta att han har ledsnat, och konfronterar nämnda journalist;
hon har inte mött hens blick en enda gång under en trettio minuter lång
intervju. ”Och för dig?” kontrar Laurence, ”du behöver väl luft för att andas?”
Publicerad i Tidningen Kulturen
11/5 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar