Det har pratats mycket om den duktiga flickan på sistone.
Jag vill skifta fokus i debatten och slå ett slag för den nördiga tjejen!
För
visst måste den nördiga killen vara den duktiga flickans motpart? Ni vet, han
som kan skolka och missa inlämningar men kan briljera till synes
improvisatoriskt och naila högskoleprov. Som till skillnad från den duktiga
flickan inte är flitig och plikttrogen men lyckas ändå och drivs av något annat
– ett genuint intresse.
Den
nördiga killen kan lära av den duktiga flickan, och
den duktiga flickan kan lära av den nördiga killen. Duktigheten är inte oviktig
men otillräcklig. Den är instrumentell, då den kommer från att någon berättar
vad som ska göras – alltså, utifrån. Ramarna är givna. För något är knasigt när
det i en högpresterande gymnasieklass med en majoritet tjejer fortfarande är
killarna som hörs när det ska diskuteras. Här är det nämligen svårare för den
duktiga flickan att orientera sig – ramarna är inte givna.
Som Elin Cullhed skriver
så bra i UNT förra veckan: ”ordet ’duktig’ fyller en patriarkal funktion i
fallet med duktiga flickor: jag tänker på exempelvis underbetald kvinnlig
sjukvårdspersonal vars arbetsstruktur gynnas av idealet att man ska vara
duktig, lojal, inte gnälla eller kräva bättre villkor. Eller på flickor i
skolan, som premieras om de är duktiga eftersom det underlättar för lärarna
ifall de åtminstone har några runt sig som inte ligger och skriker på
klassrumsgolven.” Duktig är ett knepigt ord. Det kan översättas till att
"vara till lags".
Eftersom duktigheten kommer ”utifrån” och nördigheten
(tänk passionen) ”inifrån” tar duktigheten dig bara halvvägs. Dels
professionellt – i många branscher, till exempel inom frilansjournalistiken
krävs det att personen i fråga är idérik, driven och intresserad av vad den
gör för att ha en chans, men också på ett personligt plan – i ambitionen att
alltid vara någon annan till lags riskerar man att tappa bort sin inre
drivkraft på vägen. Malin Ullgren skriver fint om just detta i onsdagens DN, och menar att den duktiga flickan lär sig att ”enbart finnas till i andras
blickar, eller framför allt i sin egen föreställning om andras blickar.”
Jag menar inte att nördighet och duktighet är varandras
motpoler. Samtidigt tror jag det kan vara nödvändigt att tumma på duktigheten
till förmån för den inre drivkraften. Och framför allt bör vi se duktigheten
för vad den är – ett medel, och inte ett mål. Tacka vet jag hederlig nördighet,
odlandet av specialintressen för den egna njutningens skull. Det unnar jag oss
som ibland har gått vilse i
duktigheten.
