[samhälle] Ingen har dött precis här

Jag och en kompis var på ljusmanifestation för de nigerianska offren i Boko Harams senaste massaker för en dryg vecka sedan. En tjej kom fram och frågade lågmält vad det var som hade hänt. Vi förklarade att det var minnesstund för offren i Boko Harams senaste massaker, 2000 människor dog. ”Jaha,” sa tjejen, ”för det står en ambulans där borta, och så alla ljusen här, jag trodde.. jaha, så en minnesstund alltså. Då är jag med.” ”Jaha!” Utbrast jag. ”Du trodde.. nej ambulansen är orelaterad. Det är ingen som har dött!”

Det tog cirka en sekund innan jag hörde hur det lät. Ingen som har dött? Eh, jo, typ TVÅTUSEN människor bara. ”Ingen har dött precis här,” försökte jag rädda situationen och skrattade lite. (Skrattade? Skrattade!) Det blev så fel. Men tjejen pustade ut. ”Då släppte klumpen i magen” sa hon, ”eller ja, men ni fattar.” Och så gick hon.

Ja, jag fattar. En lättnadens suck: ingen familjemedlem som dött, ingen klasskompis. Men ändå: skevt. Ingen Uppsalabo, men 2000 nigerianer. En lättnad?

Inget ont mot den här tjejen. Hennes reaktion på många sätt är den mest naturliga; klart att man en blöt torsdagkväll på väg hem från, säg, träningen, i första hand vill försäkra sig om att inga nära och kära omkommit på stora torget i Uppsala. Problemet blir när hela nyhetsrapporteringen rättar sig efter samma tankemönster, när hela nyhetsapparaten tänker precis som jag sa: det är ingen som har dött, i alla fall inte här.

För i samma veva som terrorattentaten i Frankrike pågick kom det fram att upp emot 2000 nigerianer omkommit i vad som antas vara Boko Harams hittills värsta massaker. Nigerias president Goodluck Jonathan fördömde tidigt Parisdåden i ett offentligt uttalande – anmärkningsvärt med tanke på att han sällan (läs: i princip aldrig) gör offentliga uttalanden när Boko Haram kidnappar eller massakrerar nigerianer. Istället fumlar han med siffor, 150 menar han, uppemot 2000, säger alla andra. Inte bara västvärldens nyhetsrapportering tycks vara lite skev – tanken om att terroroffer i Frankrike är viktigare att skriva och tala om än terroroffer i Nigeria tycks vara en idé som självaste Nigerias president anammar. 

Nyhetsrapporteringen är inte obefintlig men går inte att jämföra med den som rådde under Parisdåden. Av delvis förklarliga skäl: Paris är lättåtkomligt och kryllar av reportrar, Nigeria är ett mer svåråtkomligt land. Men jag efterlyser ändå samma blödande helsidesrubriker som trycktes upp under Parisdåden. TVÅTUSEN. Kan vi ta en stund och känna in den siffran. Offren i Paris, och de i Nigeria, är trots allt människor av samma kött och blod. Konstigt att det är något man ska behöva konstatera.  

Bildreportage: Indien

Jag var på en två veckor lång resa i Kerala, södra Indien, under julledigheten med familjen. Vilken drömresa! Jag blev Indienfrälst! 

Resan var uppdelad i tre delar: först reste vi till bergen, sedan bodde i några dagar i Keralas huvudstad Kochi, och avslutningsvis spenderade vi några dagar vid kusten. Kerala är en gammal kommunistisk delstat, en av Indiens rikaste och folktätaste. Speciellt för Kerala är den religiösa mångfalden: 20% muslimer, 20% kristna, 60% hinduer. 

Bergen i Kerala. Så vackert att man får svindel!

Kakaobönor! 

Spexig familjebild

Älskar att åka riksha. Vi fick dock veta att 2,3 MILJONER indier dör i trafiken varje år. Insane.

Nyårskarneval! 

Kalyan Silks, ett sju våningar högt sidenvaruhus i Kochi. 

Jag köpte en underbar sari

Kommunistsymbolen överallt

Kinesiska fiskenät

[film] The Imitation Game

Winston Churchill menade att Alan Turing gjorde den enskilt mest avgörande insatsen för England under andra världskriget. Han (med flera) utvecklade ett system för att knäcka det oknäckbara tyska krypteringssystemet Enigma och kunde därmed förkorta kriget med flera år. Landstigningen i Normandie, till exempel, hade inte varit möjligt utan Turings insats.

Den flerfaldigt Oscarsominerade The Imitation Game ger oss en bild av andra världskriget vi mer sällan ser: kriget bakom kulisserna, i kodknäckarverkstaden. Tittarna blir ibland påminda om kriget som pågick parallellt i en rad överflödiga dokumentära krigsbilder, men överlag sitter vi som tittare med Turing och besättning framför en brummande krypteringsmaskin. ”För oss handlade inte kriget om bomber och flygattacker, vi var ett gäng nördar som satt i en liten by i södra England och försökte knäcka koder,” förklarar Turing i filmen. Det är en effektfull skildring av en man som lyckas överlista ett krypteringssystem men som står handfallen inför det mänskliga samspelet. ”På vilket sätt är kryptering annorlunda från att prata?” undrar han. Det autistiska geniet må vara en klyscha, men är ändå slående, speciellt i en film som handlar om att läsa mellan raderna.

Benedict Cumberbatch gör en strålande insats som den introverta Turing, och det blir hans hittills starkaste rollprestation. Rollen liknar på sätt och vis rollen Cumberbatch spelar i Sherlock i sin arrogans (som jag hade så svårt för), men ändå inte: Cumberbatch är här mer sårbar, naken och mänsklig. Keira Knightleys roll kommer dessvärre att falla i glömska. Ironiskt nog sätter hennes rollfigur Joan Clarke ord på den kvinnliga begränsningen: ”Kvinnor tillåts inte vara idioter”, alltså idioter, nördar, allmänt udda. Nej. Knightleys insats är inte dålig men hennes roll är ointressant. Cumberbatch söker sig som bekant till udda rollfigurer och lyckas rätt bra med att hitta dem; om det ändå vore så väl för kvinnliga skådespelare också.

Kriget blir inte någon klimax för Turing vilket jag gillar rent dramaturgiskt. Hans arbete i skuggorna erkänns först många år efter hans död och måste hållas hemligt under kriget och efter dess slut. När kriget är över bränns alla papper och istället för upprättelse döms Turing några år senare för sin homosexualitet och påtvingas en hormonbehandling som driver honom till vansinne. Det är en mäktig, märklig berättelse.

The Imitation Game är Oscarsmaterial rakt igenom: välproducerad, historiskt intressant, spännande och välspelad, men faller som så ofta på dialogen (ett annat exempel är filmen jag senast recenserade, Interstellar) där manusförfattarna försöker klämma in för många tveksamma oneliners och där dramaturgin ibland blir förutsägbar. Mycket av den tematik som jag tagit fasta på i den här texten skrivs tittaren på näsan på ett irriterande sätt. Jag önskar att filmen hade lämnat mer åt tittare att fundera på, som, säg, ett pussel.   

Vår fixering vid kändisfeminism

Jag skulle vilja utveckla några saker angående mitt senaste inlägg om Nicki Minaj.

Jag har fått kommentaren att jag inte förstår slagkraften i en "big booty"-låt som "Anaconda", historiskt sett: hur den vackra kroppen alltid ansetts vara den vita, hur svarta kvinnokroppar har objektifierats och sexualiserats, hur stora rumpor kopplats samman med lös moral och "översexualitet", och hur artister som Nicki Minaj och Beyoncé erbjuder alternativa kropps- och skönhetsideal. Att svarta kvinnokroppar historiskt sett och än i dag är föremål för ständig diskussion, och ofta skambeläggs, är sant. Och sett till kroppsideal kan jag se att det är mer hälsosamt med ett större ideal framför ett pinnsmalt. Det har även ett värde att svarta kvinnor tar/får mer plats i skönhets- och nöjesindustrin. En symboliskt viktig händelse var när Lupita Nyong'o blev företrädare för Lancôme som den första svarta kvinnan att bli det.

Men. Det jag i grund och botten reagerar emot är detta: att vi (folk i min generation åtminstone) har en så stark vilja att koppla samman feminism och kändisar. Vari ligger vårt behov av att hänga upp vår feminism vid kvinnliga stjärnor? Varför behövs en Emma Watson eller en Beyoncé för att vi ska förstå, och vilja kalla oss feminister? 

Föreställ er Miley Cyrus, Iggy Azaelia, Beyoncé och Nicki Minaj, uppradade bredvid varandra. Man hävdar att Nicki och Beyoncé står för en helt annan kroppstyp än vanliga vita artister. Men när jag ser dessa fyra stjärnor i mitt huvud, ser jag många fler likheter än olikheter. De två senare har mörkare hud (dock inte jättemycket mörkare) och lite kurvigare former, men de har alla "perfekta kroppar": blankt hår med perfekt fall, perfekt raka och vita tänder, precis rätt tan, rak näsa, markerade käkben, de är slimmade, har inga celluliter utan långa ben, slät hy, välformade bröst, de är stylade, målade och vaxade. 

Idén om att de två första skulle representera vita kvinnor och de två senare svarta kvinnor blir därför väldigt skev. Nicki Minajs kropp är inte lika med alla svarta kvinnors, eller ens en majoritets. Alla fyra representerar en väldigt snäv kroppstyp: de är fyra undantag, snarare än regler.

Vår fixering vid kändisfeminism gör oss okritiska. Att Lupita Nyong'o blev företrädare för Lancôme är bra, men låt oss för den sakens skulle inte inte kritisera skönhetsindustrin. Att Nicki Minaj gör det mer allmänt accepterat med stora rumpor är bra, men låt oss bli medvetna om att hon samtidigt ger uttryck för ett väldigt snävt kroppsideal. Jag önskar att vi kunde sluta leta efter feminism och icke-feminism i kvinnliga stjärnor och vända oss åt andra håll för feministiska förebilder och för att föra en feministisk debatt. Jag önskar att vi oftare kunde fråga oss vad som är grejen med Miley Cyrus, Emma Watsons och Nicki Minajs feminism; det är inte en antifeministisk fråga. 

Det är inte min feministiska skyldighet att hylla Nicki Minaj

Jag vet inte speciellt mycket om Nicki Minaj. Det jag vet är: att hon har gjort en och annan hit som jag har dansat till, att videon till "Anaconda" är vulgär men lite kul (ja, jag har låten på min Spotifyspellista), och att hon äger Kanye West och Jay-Z i låten "Monster".

Men nu när det börjar bli snack om att hon är en feministisk förebild måste jag bryta mitt semesterbloggstopp och lägga mig i. Den feministiska bloggerskan Hej Blekk hyllar henne i ett uppmärksammat blogginlägg. Som svart kvinna är Nicki Minaj orättvist behandlad, menar Blekk, i själva verket är hon (Nicki) en förebild. "Nicki Minaj jobbar, enligt mig, med självdistans och analys. Jag är ganska säker på att Nicki Minaj är medveten om de sexistiska strukturer som finns i musikbranschen. Hon vet också att det är svårt att som svart kvinna och artist ta för sig utan att vara det minsta ursäktande".

Blekk säger att Nicki döms extra hårt för sina misstag och ogenomtänkta uttalanden på grund av att hon är en svart kvinna, att hon "aldrig kan göra rätt". Här måste vi skilja på kritik och kritik: kritik av sak (sak som i sakförhållande, fenomen, ej att förväxla med objekt) och kritik av person. För av vem är det som Nicki döms extra hårt för att hon är en svart kvinna? Inte av musikrecensenterna skulle jag tro. Inte av kulturskribenterna. Nej, snarare av (skräp)media och av allmänheten (det första leder till det andra). Ingen kan göra rätt om skvallerpressen får bestämma, det är hela skvallerindustrins idè: att gräva fram skit, förnedra, smutskasta och trycka ner. Man kritiserar personen Nicki Minaj. Om man vill undvika den här typen av personlig kritik kan man till exempel sluta läsa skvallerpress och därmed sluta göda en förjävlig bransch.

Det finns ett konstigt feltänk här. Feminister som avfärdar kritik av exempelvis Nicki Minaj med att kvinnor "aldrig tillåts göra rätt" och menar att kritiken därmed inte är legitim tycks istället vända på steken och hävda att dessa kvinnor alltid gör rätt. För att de... är kvinnor? Låt mig påminna er om en text Nina Björk skrev för några år sedan. I den problematiserar hon en typ av feminism som helt okritiskt hyllar nästan all form av kvinnlig frigörelse oavsett på vems bekostnad det sker. Ett av hennes exempel är överkonsumtion (frigörelse) versus global uppvärmning. "Att vara feminist," skriver hon, "blir att gilla det kvinnor gör - oavsett vad de gör". Nej, Blekk och andra feminister hyllar inte okritiskt all form av kvinnlig frigörelse, men jag ser en tendens här. En tendens att låta tanken om systerskapet gå före.

"I ett sexistiskt samhälle finns naturligtvis en tendens att slentrianmässigt se kvinnors handlingar, böcker, livsval och argumentationssätt som sämre än mäns. Men hur bör vi feminister gå till motangrepp mot det slentrianmässiga seendet? Inte genom att bara vända uppochner på det, utan genom något mycket mer besvärligt: genom att försöka bygga upp andra värderingar än de gängse." (Björk, 2007) Nej, det är inte min feministiska skyldighet att hylla Nicki Minaj som feministisk förebild. Jag vill hävda min rätt att kritisera konceptet Nicki Minaj (hennes feminism) utan att kritisera personen. "Vad är grejen med Nicki Minajs feminism?" tycker jag fortfarande är en högst giltig fråga.

Att hon sedan är verksam i en sexistisk och i viss mån rasistisk musikbransch är sant som Blekk säger. Som jag nämnde ovan är hon grym som rappare i låten "Monster", vassare än både Kanye West och Jay-Z (källa: jag). Men i den patriarkala hiphopvärlden finns inte samma rum för en Nicki som för en Kanye, istället hänvisas hon till pop-r'n'bn. Den kommersiella musikbranschen är nämligen, som väl bekant, ordnad på så sätt att kvinnors spelutrymme är väldigt begränsat och att kroppsfixeringen är total. Det är där hon befinner sig, Nicki, i kroppsfixeringens epicentrum.

Att Nicki har ett kompromisslöst sätt som annars kan saknas hos kvinnliga artister, är också sant. Däremot köper jag inte att videon till "Anaconda" visar på Nickis sexuella frisläppthet. Jag har ärligt talat svårt att förstå vad folk tycker är så befriande med en Nicki Minaj som gör en hel låt och musikvideo som bara handlar om stora rumpor, eller en Miley Cyrus som är helnaken i en musikvideo. De gör precis vad som förväntas av kvinnliga stjärnor: att de objektifierar sig själva.

"Anaconda"-videon är ironisk och medvetet överdriven - ja, men icke desto mindre är den med och spär på den redan rådande kroppshysterin. Som om vi behövde det. Kan vi sluta låtsas som att den har en djup, analytisk bakgrund. Analysen är denna: sex säljer. Jag efterlyser friheten att slippa tänka i termer av kropp morgon eftermiddag kväll. Nöjesbranschen osar av sexism, låt oss kritisera det istället. Låt oss kritisera de strukturer som gör att Nicki Minaj inte kommer bli ihågkommen för sin vers i "Monster", utan för sin rumpa.