[musik] El Perro Del Mar

Har återupptäckt denna fantastiska låt!

[tv-serie] Så bra är första åtta avsnitten ur fjärde säsongen av "Girls"

Så var Girls igång igen, serien som jag avgudar, eller framför allt: serien som jag aldrig kan hata. Jag tycker att de två första säsongerna av Girls är guld. Många tycker att andra tappade den humoristiska ådran och blev för mörk. Trean är ojämn, utdragen och inte lika vass även om den innehåller en del klockrena avsnitt. Fjärde säsongen är hittills mindre mörk och innehåller mer lättsamma twister: en spontan förlovning, en pappa som kommer ut, mud wrestling, en ny flickvän. Alla verkar älska den.

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag älskar den mörka andra säsongen. De fyra unga, urbana tjejerna och deras hippa liv skildras så nära inpå att det visar sig att alla i själva verket är på gränsen till nervsammanbrott, ensamma och trygghetssökande. I tredje säsongens bästa scen kommer det fram att de fyra huvudkaraktärerna, tjejgänget, bär på ett bubblande hat mot varandra. Inte ens varandra klarar de av.

Min generations självupptagenhet är ett centralt tema i serien. Min kompis mamma började kolla på serien men slutade för att hon inte stod ut med huvudpersonerna. Hannahs egocentrism peakar när hon i tredje säsongen åker till sin döda förläggares begravning för att (på ett ”smidigt sätt”) fråga änkan om framtiden för hennes outgivna bok. Hon framställs som socialt handikappad vilket är väldigt humoristiskt, men inte utan en allvarlig underton. Hur hanterar en egocentrisk generation nära relationer och intimitet? Jag kan också störa mig något enormt på karaktärernas beteende, men kan samtidigt inte hata det: det finns en hög igenkänningsfaktor, jag känner igen mig själv och mina vänner i (typ) allt de tänker och gör. Det kommer så nära. Det är komiskt men också tragiskt.

Fjärde säsongen är väldigt underhållande, det händer grejer hela tiden och Hannah lyckas som vanligt försätta sig i märkliga och obekväma situationer. Att Adam träffar en ny tjej och att Hannah tvingas gå vidare är en nödvändig utveckling i serien, men det finns något som skaver här. Hannah kommer hem och upptäcker att Adam efter bara en månad har en ny flickvän, Mimi-Rose Howard (”that’s not a name. That’s a woman’s name and a man’s name with a flower stuck in the middle of it”) och hon är inte vilken flickvän som helst utan den perfekta människan: hon är bländande vacker, framgångsrik konstnär, självständig, enormt social, cool och laid back.

Hannah och Adam-historien blir plötsligt ointressant för mig. Jag känner mig inte speciellt berörd när de tar farväl, kanske för att Hannah själv inte verkar speciellt berörd. Klart hon är ledsen och labil i någon scen, men i övrigt tar hon sig i kragen, byter karriärsinriktning, skaffar nya vänner, börjar dejta. Good for her! Men är det trovärdigt? När hon förklarar för Adam att hon verkligen gillar Mimi-Rose förstår jag ärligt talat inte om hon är sarkastisk eller inte. Döljer Hannah en psykos eller är hon så oberörd som hon verkar? Jag hoppas på det första, eller åtminstone på att få en nyansering av hennes känsloliv. Något annat som behöver nyanseras är Mimi-Roses karaktär. Att måla upp någon som helt perfekt känns väldigt ”o-Girls”.

Dialogen är som vanligt klockren med repliker som ”I’m falling asleep right now. I could be at a brunch with a guy who runs a micro-brewery, so let’s pep it up” och ”Why is everyone acting like tea is some sort of magic elixir that will make it so Adam doesn’t have a girlfriend anymore?” Till det bästa hör Rays hysteriska utbrott över trafiksituationen i hans kvarter, och Jessas kisscen: den sköna Jessa sätter sig och kissar på gatan i en scen och man skrattar lite (typiskt Jessa), men scenen vänder när hon börjar mucka med polisen och framstår plötsligt som patetisk, liten och ensam. Tredje säsongen tappade tittare och det är tydligt att Lena Dunham med fler lägger krut på att höja tittarsiffrorna igen. Säsong fyra har en energi som jag saknade i tredje säsongen, men jag önskar att det inte sker på bekostnad av de mörka inslagen.

[scen] Skvaller

New Yorks vice borgmästare Charley Brock och hans fru Myra ska fira sin tioåriga bröllopsdag och bjuder över ett gäng vänner för att fira. Det första paret anländer och upptäcker snart att frun är försvunnen, tjänstefolket likaså, och att Charley ligger på sitt rum med en avskjuten örsnibb. Här börjar pjäsen. Uppsala Stadsteater och Edward af Sillén sätter i vår upp Neil Simons fars Skvaller och det var länge sen jag skrattade så mycket på teater.

Frågan som direkt uppstår och som pjäsen kretsar kring är: vad är det egentligen som har hänt? Tätt efterföljt av: hur kan vi undvika att det läcker? Vi antar att det rör sig om ett misslyckat självmordsförsök men vet inte säkert, vi får aldrig möta Charley utan berättelsen byggs upp av antaganden, missförstånd och lögner. Fler gäster anländer och snart är det en enda soppa, ett trassligt nät av krampaktiga leenden och hysteriska skratt.

Vi stannar i paret Brocks vardagsrum föreställningen igenom och rummet används på ett effektivt sätt. Det smälls i dörrar, springs i trappor och rings på dörrar. Allas högsta ambition är att hålla det som skett inom dessa väggar. Det är en klassisk fars där publiken vet mer än karaktärerna (eller, tror sig veta mer åtminstone). Det är rappt rakt igenom och avslutas med ett fantastiskt klimax där berättelsen knyts ihop på ett oväntat sätt. Min enda egentliga invändning är att det skriks lite väl mycket. Att det rör sig om ett gäng medelålders människor på gränsen till nervsammanbrott blir ibland övertydligt.

Skådespelainsatserna är i övrigt klockrena, inte minst Gustav Levin som den whiplashskadade Lenny och Anna Carlson som hans järnlady till fru. Sedan är det förstås en bagatell: fyra framgångsrika, självupptagna par och deras dyra bilar, golfklubbar och tjänstefolk, är vad som avhandlas. Lite som Leif Zern beskriver den, en ”satir om ingenting.” Men det görs med sådan ironisk lätthet att är omöjligt att inte falla för den. 

[film] Därför är "Birdman" en värdig vinnare

Jag är väldigt nöjd att Iñárritus Birdman vann en Oscar för bästa film förra helgen. Inte minst för att många kommer gå och se den på bio, gå ut ur biosalongen och ba: qué?! Det är inte en storfilm i mängden, den bryter faktiskt lite ny mark i landet Hollywood.   

För vilka filmer har dominerat Oscarsgalan de senare åren? 12 Years a Slave, Argo, Lincoln, bland andra, det vill säga, filmer som är baserade på verkliga händelser. Det görs film om nästan alla kända personer som någonsin funnits, bara de senaste åren har vi kunnat se mer och mindre bra skildringar av Princess Diana, Margaret Thatcher, Abraham Lincoln, Edgar Hoover, Steve Jobs, Nelson Mandela, Mark Zuckerberg, Sarah Palin, Elizabeth Taylor, Stephen Hawking, Alan Turing… the list goes on.

Missförstå mig rätt, flera av dessa filmer är riktigt bra (inte minst 12 Years a Slave), men det går också inflation i verklighetsbaserade filmer. Det finns onekligen en törst hos biopubliken efter att lära sig något när man går på bio, i bemärkelsen lära sig om historiska händelser. Jag kan uppleva en trötthet inför den här fixeringen vid kända och historiska personer.

Man borde kanske fråga sig: vad är syftet med film? Mitt svar: det har ett egenvärde och det är poängen, filmen är sin egen. Man ska inte underskatta fiktionen. Tacka vet jag Cohen-bröderna och Wes Anderson! Och Iñárritu. Birdman är en helt koko film som i första hand är just en film, och inte en historielektion. Mer sånt. MER FIKTION, ROMANTIK OCH MAGI ÅT FOLKET!