[scen] Skvaller

New Yorks vice borgmästare Charley Brock och hans fru Myra ska fira sin tioåriga bröllopsdag och bjuder över ett gäng vänner för att fira. Det första paret anländer och upptäcker snart att frun är försvunnen, tjänstefolket likaså, och att Charley ligger på sitt rum med en avskjuten örsnibb. Här börjar pjäsen. Uppsala Stadsteater och Edward af Sillén sätter i vår upp Neil Simons fars Skvaller och det var länge sen jag skrattade så mycket på teater.

Frågan som direkt uppstår och som pjäsen kretsar kring är: vad är det egentligen som har hänt? Tätt efterföljt av: hur kan vi undvika att det läcker? Vi antar att det rör sig om ett misslyckat självmordsförsök men vet inte säkert, vi får aldrig möta Charley utan berättelsen byggs upp av antaganden, missförstånd och lögner. Fler gäster anländer och snart är det en enda soppa, ett trassligt nät av krampaktiga leenden och hysteriska skratt.

Vi stannar i paret Brocks vardagsrum föreställningen igenom och rummet används på ett effektivt sätt. Det smälls i dörrar, springs i trappor och rings på dörrar. Allas högsta ambition är att hålla det som skett inom dessa väggar. Det är en klassisk fars där publiken vet mer än karaktärerna (eller, tror sig veta mer åtminstone). Det är rappt rakt igenom och avslutas med ett fantastiskt klimax där berättelsen knyts ihop på ett oväntat sätt. Min enda egentliga invändning är att det skriks lite väl mycket. Att det rör sig om ett gäng medelålders människor på gränsen till nervsammanbrott blir ibland övertydligt.

Skådespelainsatserna är i övrigt klockrena, inte minst Gustav Levin som den whiplashskadade Lenny och Anna Carlson som hans järnlady till fru. Sedan är det förstås en bagatell: fyra framgångsrika, självupptagna par och deras dyra bilar, golfklubbar och tjänstefolk, är vad som avhandlas. Lite som Leif Zern beskriver den, en ”satir om ingenting.” Men det görs med sådan ironisk lätthet att är omöjligt att inte falla för den.