Jag är väldigt nöjd att Iñárritus
Birdman vann en Oscar för bästa film förra
helgen. Inte minst för att många kommer gå och se den på bio, gå ut ur biosalongen
och ba: qué?! Det är inte en storfilm i mängden, den bryter faktiskt lite ny
mark i landet Hollywood.
För vilka filmer har dominerat
Oscarsgalan de senare åren? 12 Years a
Slave, Argo, Lincoln, bland andra, det vill säga, filmer som är baserade på
verkliga händelser. Det görs film om nästan alla kända personer som någonsin
funnits, bara de senaste åren har vi kunnat se mer och mindre bra skildringar
av Princess Diana, Margaret Thatcher, Abraham Lincoln, Edgar Hoover, Steve
Jobs, Nelson Mandela, Mark Zuckerberg, Sarah Palin, Elizabeth Taylor, Stephen
Hawking, Alan Turing… the list goes on.
Missförstå mig rätt, flera av dessa
filmer är riktigt bra (inte minst 12
Years a Slave), men det går också inflation i verklighetsbaserade filmer.
Det finns onekligen en törst hos biopubliken efter att lära sig något när man går på bio, i bemärkelsen lära sig om
historiska händelser. Jag kan uppleva en trötthet inför den här fixeringen vid
kända och historiska personer.
Man borde kanske fråga sig: vad
är syftet med film? Mitt svar: det har ett egenvärde och det är poängen, filmen är sin egen. Man ska inte underskatta
fiktionen. Tacka vet jag Cohen-bröderna och Wes Anderson! Och Iñárritu. Birdman är en helt koko film som i
första hand är just en film, och inte
en historielektion. Mer sånt. MER FIKTION, ROMANTIK OCH MAGI ÅT FOLKET!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar