Emma Watson: kommentar

Kanske är passade att kommentera hela Emma Watson-cirkusen då jag faktiskt delade hennes tal förra veckan.  För det har blivit lite av en cirkus. Speciellt pr-kuppen är ett stort frågetecken. Hanna Fahl skriver bra: ”Man hotar alltså en människa med att sprida privata bilder, för att visa det vidriga med att hota någon med att sprida privata bilder, vilket måste vara den mest korkade och missriktade ”social media marketing” någon utfört sedan den sorgliga och ödesdigra dag då konceptet ”social media marketing” uppfanns/knackade sig ut ur det osande infekterade drakägg som Satan ruvat på i helvetet.” Haha.

Anyhow. Kritik mot talet har kommit från alla möjliga håll och den mest relevanta aspekt är väl denna: att Emma Watson säger det uppenbara, det feminister har vetat sedan kampen inleddes, det vill säga, att feminism inte är synonymt med manshat. Detta är förstås sant och jag kan förstå frustrationen. Feminister har jobbat med frågan längre än vad Emma har vandrat på jorden, samtidigt som Emma i egenskap av kändis kan gå upp på en scen, "state the obvious" och höjas till skyarna.

Men så länge det Emma säger inte är felaktigt utan bara uppenbart (vilket jag anser), så menar jag också att det finns ett värde i att ena den stora massan människor, vilket talet tycks ha gjort. För oss feminister må det Emma säger vara uppenbart, för andra mindre uppenbart. Men i tider av ökad högerextremism och kvinnofientlighet är det viktigt att begreppet feminism får en positiv laddning. Och för att detta ska ske måste man arbeta på flera fronter samtidigt. Emma Watson och den stora scenen fyller trots allt en viktig funktion här. Förhoppningsvis leder det till fördjupad debatt. Over and out. 

Ord/uttryck man borde använda oftare

Livet blir så mycket roligare om man använder härliga ord och uttryck som t.ex:

*Rajtantajtan
*Fanskap
*Krackelera
*Putt
*Bjebb
*Flärd
*Kalufs
*Happy camper
*Makabert
*Fart och fläng

R.I.P. True Detective

Vaknade upp till denna nyhet i morse:

VADAN DETTA?

Har True Detective blivit någon form av välgörenhetsprojekt för gamla b-skådisar? Vince Vaughn som alltså är känd för klassiker som:

.. ska nu medverka i den hyllade serien True Detective. Och inte nog med det, The Fast and the Furious-regissören ska tydligen regissera de två första avsnitten. Man ba QUE??

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att serien har blivit ett vattenhål för gamla b-skådisar och b-regissörer som törstar efter att skapa något med mening så här på sina äldre dar. Man råkade bara bortse från det fundamentala faktum att MATTHEW MCCONAUGHEYS FRAMGÅNG ÄR INTE ETT BEVIS PÅ ATT ALLA GAMLA B-SKÅDISAR KAN.  Det enda som hade varit värre hade varit om Adam Sandler fått en roll.

Childish Gambino, also known as Troy

Cool kille, cool video, cool låt.

Ever think about that?

8 anledningar att älska Gbg

#1 Eriksberg

Bostadsområde på Hisingen precis vid vattnet. Ganska nybyggt, på ett sjukt snyggt sätt.

#2 Man åker spårvagn

#3 da Matteo

Bästa kaffestället

#4 Burgersson och the Barn

Två grymma hamburgehak

#5 Majorna

I Majorna har FI 27% och vissa hus ser ut så här

#6 Dirty Records och Andra Långgatan

#7 Havet

#8 Clara och Marcus

Min syster och hennes pojkvän. Kanske inte ett allmängiltigt argument men ändå.

[hype] [litteratur] Vill ha dig så illa

”Nyårsafton närmar sig. Det har gått ett år. Det är underligt. Gymnasiet varade en evighet. En eftermiddag kunde pågå i veckor. Jag gjorde streck i matteboken, ett för varje minut som var kvar, för att sen stryka över dem. Tiden var trög som sirap. Bänken borta på Bellmansgatan där Lea, Beate, du och jag, Roozbeh och Olof jämt satt och rökte. Vi fick på något konstigt vis alltid plats. Ingen trillade av. Jag var övertygad om att jag skulle vara ihop med dig, bästa vän med Beate och bosatt i Stockholm för evigt. Gymnasiet är över. Att bli vuxen är att slitas i stycken.”   

Aj mitt hjärta.

I centrum för Gunnars nya roman Vill ha dig så illa står sex stycken vilsna postgymnasister: Channa, Beate, Lea, Jeppe, Olof och Roozbeh. Relationerna dem emellan prövas av något som hände en nyårsnatt och de famlar efter något som kan hålla dem samman när skolan tar slut. Men allas livskriser kommer i vägen.

Det är en skildring av den vilsenhet som utmärker sig för tiden efter studenten. Det svåra i att plötsligt bli vuxen och ha en egen tvättmaskin att ta hand om, att bjuda på lammstek och dricka vin i dyra vinglas som om inget hade hänt, när hela ens värld i själva verket har rasat samman. En panik inför livet som resulterar i en nästan desperat vilja att känna sig trygg i en annan person.

I den vardagliga träffsäkerheten finns stor humor. I en episod har kompisgänget Twin Peaks-maraton (bara en sån sak. Detta sätt att umgås som är så speciellt för gymnasietiden). Olof tröttnar. ”Själv hade han klätt ut sig till Bob med en grå och vansinnigt ful peruk, blå jeansjacka. Så fort någon såg på honom höll han ögonen och munnen så där sjukligt uppspärrade. Han hoppade runt lite och dök upp bakom soffan med ett vrål. Han tröttnade, fick ont i käkarna. Orkade inte sitta och glo på teve hela natten”.  

Vill ha dig så illa är en väldigt kompakt roman med fantastiska porträtt. Gunnar har en alldeles särskild förmåga att skildra relationer. Det känns som att jag känner och är alla sex personer på samma gång. Killarna som känner så mycket men håller det inne tills de nästan exploderar, tjejerna som jämför sig med varandra och försöker styra förhållandena med sin känslomässiga mognad. Men bakom ytan finns också sex stycken helt olika personer, effektfullt uppmålade med ett språk som rinner som vatten.

Jag är övertygad om att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig i denna roman. Om man inte fortfarande befinner sig i den postgymnasiala stressbubblan finns nog känslan av den kvar i kroppen för de flesta, någonstans där inne. Åtminstone gör den det för mig. Vill ha dig så illa är Gunnars starkaste roman hittills och känns i hela kroppen. Tack käre hyresvärd.   

He For She

Känner mig lite stolt på något sätt. Go Emma!

Dagens wtf

Joey Bada$$

Svart måndag

Kan man kommentera SDs framgång på annat sätt än att bara skrika i ren ångest? 780 000 människor. Hur ska man hantera det. Vad ska man göra.

De senaste veckorna har stora delar av mitt Facebooknyhetsflöde totalt bombarderats av antirasistiska budskap. Det har spridits klipp där SD-politiker fullständigt gör bort sig, det har länkats till artiklar om fruktansvärda avslöjanden, folk har erbjudit sig att vara ”digital valstuga” och ta debatten med alla som övervägt SD, in i det sista. Det har fyllt mig med hopp. Enligt mitt nyhetsflöde har det rått total konsensus i denna fråga: fuck SD. And yet, var åttonde väljare sympatiserar med dem. 780 000 människor. Vilka är de??? Jag ser dem i alla fall inte bland mina 600 Facebookvänner. 

Jag hade en gammal klasskompis som sympatiserade med SD och som använde Facebook som plattform för att lägga upp väldigt osköna grejer som t.ex. ett ”skämt” om hur det borde vara okej att köra på svarta människor när det är mörkt eftersom ”afrikaner våldtar svenska tjejer och skyller på att de är lätt klädda”. Där gick min gräns – jag skrev till personen i fråga och förklarade hur illa berörd jag blev av skämtet, och att jag tänkte ta bort hen på Facebook. Jag fick som svar 1) det inte var något skämt och 2) att alla har rätt till sin åsikt. Jag orkade inte svara.

Handlade jag rätt? Kanske inte. Jag antar att jag borde ha tagit debatten, men å andra sidan, hur hög nivå hade den kunnat hålla? Jag tycker egentligen inte att det är min skyldighet att på min Facebooksida stå ut med grov rasism för att undvika att stänga någon grupp ute, men faktum kvarstår – denna gamla klasskompis utanförskap förstärktes, om än marginellt, av att jag tog bort hen på Facebook.

Att bo i studentstaden Uppsala och plugga statskunskap är också att inte vara i kontakt med Sverigedemokraterna. De är ett nästan abstrakt hot, en grupp människor som vi vet finns och som vi kämpar emot men som vi ärligt talat aldrig ser eller möter. Och detta illustrerar så väl själva kärnan i problemet: hur splittrat det svenska samhället är. Var åttonde väljare är SD-sympatisör. Hur många känner du? Just det. Det är ett problem.

Partiledardebatt

Till er som inte redan sett:

#blockajimmie

Tack alla artister och offentliga personer som utnyttjar sin makt som opinionsbildare och på konserter, Facebooksidor, event och debattsidor tar ställning mot SD. Dagar som dessa vill man till och med omfamna Björn Ranelid i kampen mot rasismen.

[tips] C-print

Se hit alla konstälskare! My main man Azmi och hans kusiner har startat en fantastisk nättidning om samtida konst: C-print. Gå in på deras webbsida (www.c-print.se) och följ dem för allt i världen på Instagram (cprintjournal) där de är väldigt aktiva. Fyndiga citat och utdrag ut låtar kombineras med jättehäftiga bilder. Gör min dag många dagar!

Mer lyrik!

Jag frågade en gång min svensklärare om vi inte skulle läsa poesi som ett moment på svenskan. Läraren frågade då eleverna: hur många av er elever har egentligen köpt en diktsamling senaste året? Nej just det, ingen. Bättre att vi ägnar oss åt låttexter.

Ett märkligt sätt att resonera tycker jag, men icke desto mindre ett vanligt tankemönster: ta ner allt till elevernas nivå, tala deras språk, nå ut till dem. I grund och botten är detta självklart något jag stödjer som en del i en demokratisk skola. Men elevanpassningen går ibland överstyr. Och drabbar främst de humanistiska ämnena. Hur ska vi någonsin kunna läsa poesi om vi aldrig börjar?

Ja, hur kommer det sig egentligen att jag och många av mina vänner aldrig under hela vår skoltid läst Stiernhielm? Varför står vi handfallna inför såväl 1600-talssvenska som modern poesi?

Missförstå mig rätt; jag vill inte peka ut specifika lärare, tvärtom har jag haft turen att ha mycket duktiga och drivande svensklärare. Men när jag i våras läste litteraturvetenskap på universitetet fann jag att vi var många som var frågande inför lyrikanalys. Vi saknade förmågan att analysera dikter då vi inte fått träna: det finns ett tydligt kunskapsglapp. Det jag förstod då var värdet i att läsa lyrik, inte minst för att kunna ta till sig texter som man vid en första anblick inte förstår.

Detta tycker jag visar på hur vi värderar olika ämnen. Ingen matematiklärare skulle komma på tanken att hoppa över ett moment i matten för att eleverna inte förstår. Eller för att det inte ”tilltalar dem”. Att göra detta är i själva verket att underskatta eleverna. Så varför tillåter vi att detta sker inom de humanistiska ämnena?

Publicerades på UNT debatt (webbversionen) för typ ett år sen

[hype] [litteratur] En av oss sover

Jag önskar att jag kunde skriva om denna bok så att alla kunde förstå. Jag tror inte jag kan. Den måste på något sätt få tala för sig själv.

En av oss sover kan vara det vackraste jag någonsin läst. Jag sträckläste den två gånger i somras och vill tapetsera väggarna med Josefine Klougarts formuleringar. Boken handlar om en ung kvinnas uppbrott med den stora kärleken: hur allt plötsligt kan ta slut och ändå fortsätta, och hur man ständigt försöker bosätta sig, hitta hem.

Jag måste citera den. Läs och smält:

--

"Kom tillbaka, jag behöver dig, säger hon och också det blir verkligt. Också det är verkligt. Precis som det är verkligt att: hon kommer glömma honom varje dag, hon har redan glömt honom. Han är i henne oavsett hur långt bort han reser för hennes pengar, för sina egna, det är så det är. Kan man sakna något som sitter i köttet på en. Det kan man kanske, tänker hon. Eller så är det meningslöst att prata om saknad eller ingen saknad, kanske är det mer en fråga om att vilja hem. Vad det sedan är; mest av allt en blick, hans blick på henne, framkallad på det sättet, i hans ögon."

--

"Det är som om våra kroppar har vuxit samman i den ställningen, alla andra kroppar, de om tillkommer senare, är ofullständiga avgjutningar av: detta. För mycket eller för lite kropp. Jag minns inte när vi blev fler än två i sängen. Men vi blev fler och jag blev en annan. Sover du, säger jag."

--

"Vad är det egentligen med dig och Berlin, frågade jag honom.
     Han tittade ner för att inte ramla eller han tittade ner för att undvika att se på mig; jag bor där, sa han sedan. Min sons mor bor där, min son bor där.
     Och det var min tur att titta ner.
     Han bodde i Berlin.
     Det var inte främst avståndet som skrämde mig, det var snarare detta: han bor verkligen någonstans. Han har ett liv; och jag vet ingenting om det. Och så detta att bo, som lockade med idén om ett hem. Hur en kropp kan tillhöra en plats; och hur man kan bo på en plats som man inte kan kalla sitt hem. Det perspektivet, att man kan bli hemlös på det sättet, lurad till att tro att det ena utlöser det andra, att det att bo utlöser ett hem."

--

"Det är märkligt hur kroppens minne växelvis vill och inte vill. Att plocka svarta vinbär i platsbunkar, kladdiga fingrar runt klasar, enstaka punkterade bär, enstaka glömda av solen och fortfarande gröna, de flesta bara mogna, dessa svarta pärlor som hoppar från kvisten och landar i en hand som både fångar och plockar, kan allt, och samtidigt: jag har glömt hur din kropp känns."

Suck

Snälla DN sluta uppmuntra folk att rösta med plånboken

[film] Turist

Mamma, pappa, son och dotter är på semester i franska alperna. Familjen sitter på en uteservering när en lavin plötsligt störtar ner för berget bredvid och mot uteserveringen. Fascination byts mot panik och pappa Tomas flyr med sin telefon i högsta hugg och lämnar en skräckslagen fru och två barn. Det visar sig snart att det endast var snörök som träffade uteserveringen, och Tomas kommer tillbaka med svansen mellan benen. Jag vrider mig i biostolen. Turist är en jobbig skildring av kvävande mansideal.

I denna filmens mest centrala scen lär vi oss några fundamentala saker om svensk manlighet. Det uppstår ett glapp mellan verkligheten och förväntningarna på familjefadern när han inte instinktivt skyddar sin familj. Ett glapp som vännen i efterhand försöker fylla: du sprang därifrån för att du tänkte att du skulle komma tillbaka och gräva ut din familj, eller hur? Det blir bara löjligt. Den patriarkala idén om den beskyddande mannen visar sig vara en kuliss.

Och det är väl egentligen lika väl. Denna idé är någonstans också omöjlig. Vad hade han kunnat göra för att skydda familjen om en riktig lavin hade drabbat dem? Ingenting.

Men vi ser också något annat hos Tomas: bristande medmänsklighet. Även om han inte hade kunnat göra något för att rädda någon annan kan man tycka att det borde finnas en vilja att stanna med dem han älskar. Men icke. Den postmoderna familjefadern tillåts nämligen odla en annan grad av egocentrism än modern när uppdelningen blir sådan att fadern ska skydda och försörja sin familj och modern stå för det relationella och vårdande.

Vi känner alla igen denna svenska man. Han är snygg, snäll och konflikträdd. Han förmår inte skydda sin familj, men ännu viktigare: han förmår inte prata om något som anses obekvämt. Han kan helt enkelt inte. Istället tiger han. Tiger och skriker ut sin frustration i naturen. Och när han inte gör det ljuger han, slingrar sig, tillintetgör varje möjlighet till samtal och trycker ner kvinnan på köpet (”du har rätt till din bild av vad som hände, men jag delar inte den”.)

Tomas biter ihop tills han fullständigt flippar. Resultatet? Kärnfamiljen faller sönder. I filmen illustrerars detta i en scen mot slutet av filmen där alla ramlar ihop i en hög, pappan längst ner, hulkandes. 

De Ofrivilliga (2008) är naken och avskalad filmkonst, Turist är mer stiliserad. Vi bjuds på estetiska kameravyer över ett ödesmättat landskap som kombineras med dramatisk musik. Även karaktärerna är mer stiliserade. Det uppstår en märklig blandning av total igenkänning och trovärdighet med en känsla av överdrift - karaktärerna är på sätt och vis dragna till sin spets. Vissa menar att detta gör porträtten problematiskt platta och statiska. Jag ser det stundtals som satir.

Filmen ställer svåra och viktiga frågor om vår samtid och om manlighet. Ruben Östlund är en mästare på att skildra svenskhet och obekväm stämning, så även denna gång. Kanske är filmen just för svensk för att fungera utomlands, men man kan alltid hoppas på en Oscar.