[hype] [litteratur] Vill ha dig så illa

”Nyårsafton närmar sig. Det har gått ett år. Det är underligt. Gymnasiet varade en evighet. En eftermiddag kunde pågå i veckor. Jag gjorde streck i matteboken, ett för varje minut som var kvar, för att sen stryka över dem. Tiden var trög som sirap. Bänken borta på Bellmansgatan där Lea, Beate, du och jag, Roozbeh och Olof jämt satt och rökte. Vi fick på något konstigt vis alltid plats. Ingen trillade av. Jag var övertygad om att jag skulle vara ihop med dig, bästa vän med Beate och bosatt i Stockholm för evigt. Gymnasiet är över. Att bli vuxen är att slitas i stycken.”   

Aj mitt hjärta.

I centrum för Gunnars nya roman Vill ha dig så illa står sex stycken vilsna postgymnasister: Channa, Beate, Lea, Jeppe, Olof och Roozbeh. Relationerna dem emellan prövas av något som hände en nyårsnatt och de famlar efter något som kan hålla dem samman när skolan tar slut. Men allas livskriser kommer i vägen.

Det är en skildring av den vilsenhet som utmärker sig för tiden efter studenten. Det svåra i att plötsligt bli vuxen och ha en egen tvättmaskin att ta hand om, att bjuda på lammstek och dricka vin i dyra vinglas som om inget hade hänt, när hela ens värld i själva verket har rasat samman. En panik inför livet som resulterar i en nästan desperat vilja att känna sig trygg i en annan person.

I den vardagliga träffsäkerheten finns stor humor. I en episod har kompisgänget Twin Peaks-maraton (bara en sån sak. Detta sätt att umgås som är så speciellt för gymnasietiden). Olof tröttnar. ”Själv hade han klätt ut sig till Bob med en grå och vansinnigt ful peruk, blå jeansjacka. Så fort någon såg på honom höll han ögonen och munnen så där sjukligt uppspärrade. Han hoppade runt lite och dök upp bakom soffan med ett vrål. Han tröttnade, fick ont i käkarna. Orkade inte sitta och glo på teve hela natten”.  

Vill ha dig så illa är en väldigt kompakt roman med fantastiska porträtt. Gunnar har en alldeles särskild förmåga att skildra relationer. Det känns som att jag känner och är alla sex personer på samma gång. Killarna som känner så mycket men håller det inne tills de nästan exploderar, tjejerna som jämför sig med varandra och försöker styra förhållandena med sin känslomässiga mognad. Men bakom ytan finns också sex stycken helt olika personer, effektfullt uppmålade med ett språk som rinner som vatten.

Jag är övertygad om att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig i denna roman. Om man inte fortfarande befinner sig i den postgymnasiala stressbubblan finns nog känslan av den kvar i kroppen för de flesta, någonstans där inne. Åtminstone gör den det för mig. Vill ha dig så illa är Gunnars starkaste roman hittills och känns i hela kroppen. Tack käre hyresvärd.