Jag har gått på Poetry slam och Ordsprak i många år. Jag upptäckte det någon gång i gymnasiet och
sedan dess har jag upplevt många stora stunder. Den intensitet med vilken Anis
Mojgani framförde sina dikter år 2009 sitter kvar i mig än. Dikter av Sonya Renee,
Olivia Bergdahl, Laura Wihlborg, likaså. Årets (fredagens) Ordsprak var inget undantag: Agnes Török, Henry Bowers, TJ Dema och
Simon Matiwos levererade knivskarpa, träffsäkra dikter och jag kände mig hög på
livet, igen.
I år fanns det en tydlig politisk prägel hos många poeter. Flera
av poeterna talade om att kampen är
det viktiga, och att poesin och skrivandet måste vara ett medel i den kampen,
kampen att förändra samhället och världen.
Jag får en känsla av att man vill skriva en viss typ av
politisk text i syfte att förändra. Men man kan vända på det, tycker jag: all skönlitterär text och lyrik har
potential att förändra, att förändra skrivaren, och läsaren, det är en
inneboende egenskap i själva skrivandet/läsandet. Läsande möjliggör för människor att
inta andra positioner är sin egna. Texter kan därför tvinga läsare att rannsaka
sig själva och sina politiska övertygelser, och på så sätt kan skrivande och
läsande ha en politisk laddning.
Med en politisk kandidatexamen i bagaget är jag snabb att
skriva under på att det privata är politiskt. Politik är ingen isolerad bubbla.
Men allt i livet kan inte heller
skrivas om till politiska slagord. Det var det politiska tragglet jag tröttnade
på under åren med min politiska kandidat, som jag ville bort från. Istället
ville jag till filmen, konsten, litteraturen, det där… mer öppna? Jag ser
läsandet och skrivandet som ett förutsättningslöst prövande av vad det innebär
att vara människa, av idéerna som formar vårt samhälle, vår samtid, stort och
litet, allt det som inte ryms inom naturvetenskapen och samhällsvetenskapen, som
inte kan sammanfattar i för eller emot.
I det politiska samtalet måste man ständigt stå till svars, och jag ville bort från det.
Så vill jag skala bort det politiska från kulturen? Absolut
inte. Det är varken önskvärt, eller möjligt. Jag vill heller inte försumma en viktig kamp. Däremot vill jag slå ett slag för det
andra, det som är leken, drömmen, magin, den galna fantasin. Det måste också få
finnas. När man vill använda lyriken som ett medel i kampen, säger man också:
ta bort det som inte driver den här tesen. Men tesen, den kanske kan uppstå
först när skrivandet och läsandet får vara just ett förutsättningslöst prövande.
När det får vara fritt.
