Sextonåriga
Jesse har flyttat till Los Angeles för att bli modell. Fotografer, sminköser
och modeller fullkomligt dreglar över hennes ungdom och naturliga skönhet, och
hon får snart fotas av stjärnfotografer och avsluta modevisningar. Men med
framgång kommer ett pris: alla tycks vara ute efter henne, motellföreståndaren
och ett djur inräknat. Alla vill dricka ur ungdomens källa.
Dansken
Nicolas Winding Refn, känd för Drive (2011) och Only God Forgives (2013), måste vara den
överdrivna estetiseringens okrönte konung. The Neon Demon är slow motion, tystnad, stadsvyer, blinkade ljus, guldglitter,
åttiotalssynt och haute couture. Varenda scen är som tagen ur en
reklamkampanj för Gucci.
Filmen
kretsar kring kontrasterna ungdom/åldrande och dödlighet/odödlighet. En del av filmen utspelar sig vid en bassäng som för tankarna till Sunset Boulevard (1950). Jesses ungdom och framgång ställs mot Norma Desmonds åldrande och desillusionerade självbild i filmen från 1950. En äldre och en
yngre version av samma person? Jag noterar också att speglar är
återkommande i filmen, vilket får mig att tänka på berättelsen om Narcissus. Alla karaktärer är döda på insidan, de har liksom Narcissus förälskat sig i sin egen spegelbild. Den karaktär som är mest nyanserad är sminkösen Ruby som jobbar med att sminka lik på ett bårhus, vid sidan
av att sminka modeller. Liken blir ett memento mori, en påminnelse om döden, något som förträngs i en bransch där ungdomen konserveras.
The Neon Demon
är en svårbedömd film som har splittrat kritikerkåren. Själv har jag gått från
att hata till att vara ambivalent. Ju mer tid som har rymts mellan mig och filmen desto tydligare framstår det jag ändå uppskattar med den. Refns estetiska och rytmiska talang
kommer helt till sin rätt i somliga scener, till exempel denna,
som är oerhört suggestiv. (Det ironiska med den här scenen är att den trots den
mycket skymda sikten är en av de där man får se som mest av Jesse, bildligt
talat.) Den rituella tematiken gör sig också bra, de något magiska inslagen
likaså, inte minst vad vi kan kalla djurincidenten. Att berätta om en industri
som törstar efter ungt blod genom göra det bokstavligt är en bra idé,
åtminstone på pappret.
Men
filmen estetiserar precis allt och det är problematiskt. Delvis är det en fråga
om smak, men inte bara. Refns stilisering har djupare implikationer: den
överskuggar det som händer. Blod flödar i perfekta formationer,
mardrömmar tar sig uttryck i våldspornografi, kvinnokroppar i underkläder blir del av filmens mise-en-scène. På motellet där Jesse bor, bor
också en ännu yngre tjej som föreståndaren dreglar över, och i en scen förgriper han sig på henne i rummet bredvid. Detta skildras genom ljudet av plågade
skrik, och genom att fånga en blänkande tår i Jesses öga för att sedan
zooma ut och med en ljusstråle fokusera på henne där hon trycker sitt huvud mot
den vackra tapeten, i övrigt omringad av mörker. Detta är det primära, det
faktum att en ung tjej antagligen våldtas och mördas i rummet bredvid sekundärt. Kalla det satir, kalla det konst – jag tycker det är olustigt.
Jag
har alltså inget problem med filmens idé eller de magstarka våldsscenerna, som
somliga kritiker tycks anta om man inte gillar filmen (fråga dock: sexscenen. Finns det något annat syfte med den än att chockera?). Mitt problem är sättet
på vilket det skildras, hur den vältrar sig i kvinnokroppar, estetiserar utnyttjandet av unga tjejer. Berätta för allt i världen om sexism, rasism, förtryck - men låt det inte återspeglas i produktionen. Filmen har så höga ambitioner, det är som att den vill vara Black Swan (2010) eller Mulholland Drive (2001), men landar snarare i den gubbsjuka Sleeping Beauty (2011). Problemet är helt enkelt detta: vi får noll inblick i
Jesses bakgrund, tankar, känslor, vilja. Skildringen av henne blir lika ytlig som världen filmen
vill skildra. Och jag bryr mig inte om det var intentionen, det finns liksom inget
egenvärde i att ha en intention och sedan genomföra den. Det var en dålig intention.