Det är inte min feministiska skyldighet att hylla Nicki Minaj

Jag vet inte speciellt mycket om Nicki Minaj. Det jag vet är: att hon har gjort en och annan hit som jag har dansat till, att videon till "Anaconda" är vulgär men lite kul (ja, jag har låten på min Spotifyspellista), och att hon äger Kanye West och Jay-Z i låten "Monster".

Men nu när det börjar bli snack om att hon är en feministisk förebild måste jag bryta mitt semesterbloggstopp och lägga mig i. Den feministiska bloggerskan Hej Blekk hyllar henne i ett uppmärksammat blogginlägg. Som svart kvinna är Nicki Minaj orättvist behandlad, menar Blekk, i själva verket är hon (Nicki) en förebild. "Nicki Minaj jobbar, enligt mig, med självdistans och analys. Jag är ganska säker på att Nicki Minaj är medveten om de sexistiska strukturer som finns i musikbranschen. Hon vet också att det är svårt att som svart kvinna och artist ta för sig utan att vara det minsta ursäktande".

Blekk säger att Nicki döms extra hårt för sina misstag och ogenomtänkta uttalanden på grund av att hon är en svart kvinna, att hon "aldrig kan göra rätt". Här måste vi skilja på kritik och kritik: kritik av sak (sak som i sakförhållande, fenomen, ej att förväxla med objekt) och kritik av person. För av vem är det som Nicki döms extra hårt för att hon är en svart kvinna? Inte av musikrecensenterna skulle jag tro. Inte av kulturskribenterna. Nej, snarare av (skräp)media och av allmänheten (det första leder till det andra). Ingen kan göra rätt om skvallerpressen får bestämma, det är hela skvallerindustrins idè: att gräva fram skit, förnedra, smutskasta och trycka ner. Man kritiserar personen Nicki Minaj. Om man vill undvika den här typen av personlig kritik kan man till exempel sluta läsa skvallerpress och därmed sluta göda en förjävlig bransch.

Det finns ett konstigt feltänk här. Feminister som avfärdar kritik av exempelvis Nicki Minaj med att kvinnor "aldrig tillåts göra rätt" och menar att kritiken därmed inte är legitim tycks istället vända på steken och hävda att dessa kvinnor alltid gör rätt. För att de... är kvinnor? Låt mig påminna er om en text Nina Björk skrev för några år sedan. I den problematiserar hon en typ av feminism som helt okritiskt hyllar nästan all form av kvinnlig frigörelse oavsett på vems bekostnad det sker. Ett av hennes exempel är överkonsumtion (frigörelse) versus global uppvärmning. "Att vara feminist," skriver hon, "blir att gilla det kvinnor gör - oavsett vad de gör". Nej, Blekk och andra feminister hyllar inte okritiskt all form av kvinnlig frigörelse, men jag ser en tendens här. En tendens att låta tanken om systerskapet gå före.

"I ett sexistiskt samhälle finns naturligtvis en tendens att slentrianmässigt se kvinnors handlingar, böcker, livsval och argumentationssätt som sämre än mäns. Men hur bör vi feminister gå till motangrepp mot det slentrianmässiga seendet? Inte genom att bara vända uppochner på det, utan genom något mycket mer besvärligt: genom att försöka bygga upp andra värderingar än de gängse." (Björk, 2007) Nej, det är inte min feministiska skyldighet att hylla Nicki Minaj som feministisk förebild. Jag vill hävda min rätt att kritisera konceptet Nicki Minaj (hennes feminism) utan att kritisera personen. "Vad är grejen med Nicki Minajs feminism?" tycker jag fortfarande är en högst giltig fråga.

Att hon sedan är verksam i en sexistisk och i viss mån rasistisk musikbransch är sant som Blekk säger. Som jag nämnde ovan är hon grym som rappare i låten "Monster", vassare än både Kanye West och Jay-Z (källa: jag). Men i den patriarkala hiphopvärlden finns inte samma rum för en Nicki som för en Kanye, istället hänvisas hon till pop-r'n'bn. Den kommersiella musikbranschen är nämligen, som väl bekant, ordnad på så sätt att kvinnors spelutrymme är väldigt begränsat och att kroppsfixeringen är total. Det är där hon befinner sig, Nicki, i kroppsfixeringens epicentrum.

Att Nicki har ett kompromisslöst sätt som annars kan saknas hos kvinnliga artister, är också sant. Däremot köper jag inte att videon till "Anaconda" visar på Nickis sexuella frisläppthet. Jag har ärligt talat svårt att förstå vad folk tycker är så befriande med en Nicki Minaj som gör en hel låt och musikvideo som bara handlar om stora rumpor, eller en Miley Cyrus som är helnaken i en musikvideo. De gör precis vad som förväntas av kvinnliga stjärnor: att de objektifierar sig själva.

"Anaconda"-videon är ironisk och medvetet överdriven - ja, men icke desto mindre är den med och spär på den redan rådande kroppshysterin. Som om vi behövde det. Kan vi sluta låtsas som att den har en djup, analytisk bakgrund. Analysen är denna: sex säljer. Jag efterlyser friheten att slippa tänka i termer av kropp morgon eftermiddag kväll. Nöjesbranschen osar av sexism, låt oss kritisera det istället. Låt oss kritisera de strukturer som gör att Nicki Minaj inte kommer bli ihågkommen för sin vers i "Monster", utan för sin rumpa.