Man har kunnat se många
fina filmer på bio i år men här är mina favoriter:
Min pappa Toni Erdmann. En mästerlig mastodontrulle av sällan skådat slag. Den tvångsmässigt spexande pappan Winifred besöker sig besvärade dotter Ines i de nya pengarnas Bukarest. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Gränslös, rörande, mänsklig – och helt unik.
Manchester by the Sea. När Lees bror dör får han vårdnaden om sin brorson Patrick, och återvänder till den frostbitna kustorten Manchester (USA). Casey Affleck är i toppform i detta välklippta drama om sorgearbetets vardag. Kemin och dialogen mellan Lee och Pat sitter som en smäck och filmen gör helt rätt i att lämna så mycket utrymme åt stillsamhet och humor.
Mustang. Omvälvande och pulserande drama om fem systrar i dagens Turkiet som befinner sig i gränslandet mellan den fria barndomen och inrättandet i den patriarkala ordningen (som stavas arrangerade äktenskap och hederskultur). Som en vän poängterade bygger inte filmens dramaturgi på systrarnas feministiska uppvaknande utan denna finns där som en självklarhet när filmen börjar. En kamp som stävjas men som lever vidare i periferin.
DO NOT RESIST. Craig Atkinsons oroväckande och prisbelönta dokumentär bekräftar något vi har kunnat ana genom den senaste tidens dödsskjutningar, men som vi nu får svart på vitt: den amerikanska polisen genomgår en regelrätt militarisering. Krigsmaterial och metoder tidigare använda i krig används nu mot (och ”för”) den inhemska befolkningen. Nyktert berättad med imponerande material. (Jag såg den i samband med Stockholms filmfestival, vet dessvärre inget om svensk premiär.)
Bland män och får. Återhållsamt isländskt deadpan-drama. Två fårfarmarbröder (som för övrigt själva ser ut som får) har inte pratat på fyrtio år utan kommunicerar genom brev i yttersta nödfall. Vemodigt om en uråldrig, utdöende verksamhet förlagt i ett vackert, kargt landskap som signalerar både isolation och beroende. Bildmässiga likheter med den nästan hundra år gamla Berg-Ejvind och hans hustru (nördpoäng hundra).
Bonus – Arrival. Trots sina uppenbara brister är Arrival för visuellt tilldragande för att räkna bort. Filmen handlar om tolv mystiska rymdkapslar som landat på jorden och lingvisten Louise Banks som får i uppdrag att tyda de nyanlända utomjordingars språk. En film om språket och kommunikationens makt med en humanist (!) i hjälterollen, som kombinerar storslagenhet och minimalism på ett exemplariskt vis.
Med reservation för filmer jag inte hunnit se: Bortom Lampedusa, Skörheten, Dagen efter denna och American Honey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar