För drygt sjuttio år sedan skrev Gunnar Myrdal så här om den amerikanska polisen: ”This weak man with his strong weapons – backed by all the authority of white society – is now sent to be the white law in the Negro neighborhood. There he is away from home.” Det hade kunnat skrivas i dag om den militariserade polisen i Ferguson, St Louis, en av USAs mest segregerade städer.
När Myrdal på 30-talet påbörjade sitt mastodontprojekt som resulterade i den drygt tusen sidor långa An American Dilemma: Modern Democracy and the Negro Problem blev han förfärad över vad han såg. Speciellt i södern men överallt i landet fann han en djup, utbredd rasism som genomsyrade samhället på alla plan.
Den grövsta rasismen, menade han, frodades inom just poliskåren, en genomvit yrkesgrupp med låg social och ekonomisk status men med rätten att använda vapen. ”His social heritage has taught him to despise the Negroes, and he has had little education which could have changed him […] The result is that probably no group of whites in America have a lower opinion of the Negro people and are more fixed in their views than Southern policemen.” (Myrdal granskande främst rasismen i södern men den rasism han skrev om nådde tyvärr längre än så.)
Och sjuttio år senare? I Ferguson är enbart 3 av 53 polismän svarta. Detta vittnar om en vithetsnorm som präglar den amerikanska poliskåren, vilken i sin tur både ger upphov till och förstärks av en svart ”fuck-the-police”-attityd.
På trettiotalet var lynchningar vanligt förekommande och rasblandning ansågs onaturligt. I dag blir en svart, obeväpnad ungdom ihjälskjuten av vit polis och lämnas liggande i fyra timmar. Jag citerar Myrdal igen: ”It is part of the policeman’s philosophy that Negro criminals or suspects, or any Negro who shows any sign of insubordination, should be punished bodily, and that this is a device for preventing crime and keeping the ”Negro in his place” generally.”
Hur långt har USA egentligen kommit?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar