[artikel] Johannesburg: från splittring till splittring

Johannesburg är en knappt hundratrettio år gammal stad som varit en viktig spelplan i Sydafrikas politiska och ekonomiska utveckling. Från apartheidåren via det turbulenta 90-talet fram till i dag ser vi en skadad stad som ärrats av åtskildhet och segregering. Men hur bygger man vidare på en stad som i så hög utsträckning skapats av rasistisk stadsplanering? Finns det hopp om urban försoning?

 

Apartheidregimen höll Johannesburg i ett järngrepp. Inte bara bänkar och bussar pryddes med ”whites only”-skyltar, utan även stadsrummet som sådant var hårt uppdelat mellan svarta och vita. De svarta blev hänvisade till kåkstäder, de vita till stadens villakvarter och centrum. Ivan Vladislavić, en av Sydafrikas mest framstående Johannesburgskildrare, kan staden som sin egen ficka och berättar om hur apartheidregimen gick till väga för att separera svarta och vita.

– Regeringens främsta verktyg för att segregera städerna var the Group Areas Act, en lag som förbjöd människor av olika ras att bosätta sig i samma områden. Denna lag var anledningen till att blandade förorter som Sophiatown i Johannesburg och District Six i Kapstaden förstördes.

Den stenhårda segregering som regeringen drev ledde paradoxalt nog till att Johannesburg blev ”mer av en stad” än den är i dag, i den bemärkelsen att den centrala stadskärnan omgavs av mer och mindre välmående förorter. Christina Cullhed, som växte upp i en vit medelklassfamilj i Kensington minns staden som den var på 60- och 70-talet:

– Jag upplevde verkligen Johannesburg som en levade stad, som en storstad i klass med exempelvis Paris. När jag var tonåring tog vi ofta pendeltåget in till stan, och där levde vi livets glada dagar: vi gick på bio, åt på restauranger och gick runt i stora affärer. Jag kände mig alltid trygg i stadskärnan.

Men Cullhed tillägger sedan att hennes eget minne av den trygga segregerade staden förstås inte är någon allmängiltig sanning.

– Att Johannesburg skulle ha varit en öppen och fri stad under apartheidregimen är förstås en chimär. Hur man upplevde staden då var beroende av vilket perspektiv man hade. Den var bara öppen för mig som vit.

Sub-urbanisering

Stadskärnan i Johannesburg var, liksom i många europeiska städer, ett ytligt sett levande centrum. Konceptet med stora shoppingcentrum hade inte riktigt slagit ännu. De områden som idag är kommersiella bestar, exempelvis Rosebank och Sandton, var då relativt obetydliga.

– Rosebank var ett litet shoppingcentrum ute i en engelsk förort. Dit åkte man inte för att shoppa, den som ville handla åkte in till stan istället, berättar Cullhed.

Detta kom att förändras med tiden. Johannesburg har de senaste decennierna genomgått vad man brukar benämna en sub-urbanisering. Stadskärnan håller på att utarmas och folk rör sig ut mot olika förorter. I de norra förorterna som Sandton och Rosebank finns i dag ofattbart stora shoppingcentrum och kontorskomplex. I söder å andra sidan ligger Soweto som började som kåkstad men i dag är ett eget centrum, en dynamisk och självständig miljonmetropol. Med knivskarpa gränser är Johannesburg på sätt och vis lika segregerat som under apartheid. Då var segregeringen politisk, i dag är den ekonomisk.

Kriminaliteten i centrum tilltog kraftigt efter apartheidregimens fall på 90-talet, och är en viktig förklaring till sub-urbaniseringen. Men utvecklingen började tidigare ändå.  

– En faktor som bidrog till att fokus flyttades från det gamla finanscentrat var motorvägarna som byggdes på 70-talet. De nya vägarna gjorde det möjligt för vita medelklassmänniskor att röra sig till och från staden på ett smidigare sätt. Det blev enklare att pendla från mer avlägsna förorter in till jobben i staden. Sedan dess har Johannesburg fortsatt att utvidgas.

Cullhed återvände till Johannesburg 2001, 25 år efter hon flyttat därifrån. Jag frågar henne om och hur staden hade förändrats.  

– Det såg egentligen sig väldigt likt ut. Det som chockade mig var säkerhetstänket, den här rädslan. Den höga kriminaliteten hade gjort Johannesburg otillgängligt. Det var bara svarta som rörde sig i Johannesburgs centrala delar och gick man där som vit så lyste man pengar.

Istället fick hon söka sig till Rosebank. Barndomshemmet i Kensington var sig inte heller likt. Cullhed förklarar hur märkligt det kändes att åka igenom kvarteren där hon hade sprungit runt som barn, och denna gång mötas av meterhöga murar.

Nytt blod

Att stadskärnans förfall beror på att de vita flydde norrut, och därmed också pengarna, är en förklaring som ligger nära till hands. Det svaret ger dock en förenklad bild av verkligheten. Dels finns det en växande svart medelklass som sakta men säkert börjar få in foten i den ekonomiska eliten, dels ägs fortfarande en stor del av fastigheterna i centrum av samma ekonomiska elit som innan den vita medelklassens utflytt till förorterna.

– Trots att många etablerade företag flydde från innerstan på 90-talet, så stannade en del mycket framstående företag. The Johannesburg Stock Exchange, symbolen för den ekonomiska makten, flyttade från Diagonal Street i innerstan till Maud Street i Sandton. Men Chamber of Mines och några andra viktiga gruvföretag stannade kvar i stan, liksom vissa finansiella institutioner som Standard Bank och First National Bank. Detta visar på att det alltid funnits välmående områden i innerstan, berättar Vladislavić.

Och enligt Vladislavić finns det hopp. I dag finns många typer av projekt och initiativ, av individer såväl som av lokalt beslutande organ, som syftar till att rusta upp stadskärnan. Ett av dessa projekt är ett försök att införa lånecykelsystem som finns i många städer i dag. Huruvida detta projekt kommer bli framgångsrikt eller inte i bilismens förlovade stad återstår att se, men försöket klingar ändå hoppfullt i mångmiljonmetropolen. 

– På senare tid har olika typer av entreprenörer återvänt till innerstan. Det är en utveckling som går att finna i städer världen runt: entreprenörer dras till områden med relativt låg hyra och attraktiva byggnader. Dessa är ofta unga, äventyrliga entreprenörer som inte låter sig skrämmas av ”the edginess” i slitna innerstadsmiljöer. Det främsta exemplet på denna typ av utveckling i Johannesburg är ”the Maboneng Precinct” i den östra delen av innerstan. Den drivande kraften bakom detta restaureringsprojekt är en ung entreprenör som heter Jonathan Liebmann, och en av de första magneterna var konstprojektet ”Arts on Main”. Från en småskalig start 2009 har projektet i dag spridit sig flera kvarter och omfattar kontor, loftlägenheter, caféer och en biograf. 

Som södra Afrikas ekonomiska motor är Johannesburg en enormt viktig mötesplats för människor från hela världen, inte minst från andra afrikanska länder. Stora grupper nigerianer, etiopier, zimbabwier och moçambikaner har sökt sig till staden, och skapat nya sammanhang och kulturutbyten. Inte ostraffat förstås – den sydafrikanska xenofobin gentemot andra afrikaner är utbredd och utgör ett stort samhällsproblem. Men in- och utflödet av människor är samtidigt det som gör Johannesburg till pulserande storstad den faktiskt är. Å ena sidan segregerad och stängd, men å andra sidan också en öppning till resten av världen. 

Publicerades i Uttryck maj 2013