Filmskapare har länge förstått att det finns något existentiellt över rymden. I filmer som Gravity (2013) och 2001: a Space Odyssey (1968) ställs oändlighet mot mänsklig dödlighet. Kontrasten leder in på de yttersta frågorna. Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vad är själva livets förutsättningar?
Båda filmerna innehåller en intressant motsättning: människans litenhet, å ena sidan, och hennes storhet, å andra sidan. Visst är människan mer eller mindre chanslös när en storm av rymdskräp blåser förbi och förstör det mesta vad rymdskepp heter på vägen, men hennes vilja att överleva förstärks också av den människofientliga miljön.
Slutscenen i 2001 är en bild av ett foster som läggs intill en vacker jordskära. Ur detta kan man utläsa (minst) två saker. För det första att liv kopplas till jorden, att jorden är det mänskliga livets vagga, och för det andra att fostret är lika stort som jorden, vilket pekar mot livets storhet: varje liv är en värld. I Gravity finns en direkt referens till denna scen, nämligen när Bullocks karaktär Ryan Stone lyckas ta sig in på en rymdbas, klär av sig sin rymddräkt och utmattad börjar sväva runt i fosterställning. En luftslang ser ut som hennes navelsträng.
Även i den helt jordbundna filmen 127 Hours (2010) kan man utläsa denna motsättning mellan individens storhet och begränsning. Den urbana, äventyrslystne huvudpersonen fastnar med sin arm under ett stenblock och kommer inte loss. Han är van att kunna bemästra naturen, att med sin mountainbike kunna ta sig fram i de mest svåråtkomna miljöer och att bara resa sig upp när han ramlat omkull. Till slut sätter naturen stopp för det. I Gravity är Stone expert på sitt område och handlar med en otrolig precision även i de mest kritiska stunder, men även hon är (nästan) fullkomligt maktlös när rymdens krafter frigörs. Alla tre ovan nämnda filmer mynnar ut i en ödmjukhet gentemot det mänskliga livets villkor.
Med människans storhet menar jag just detta: hennes paradoxala vilja att överleva. Jag menar inte: hennes överlägsenhet. Människan kan inte vinna över naturen. Än mindre mot rymden.
När Stone äntligen (obs spoiler) lyckas tas sig ner på jorden är det vatten som möter henne och som nästan blir hennes död. En fin balans mellan det som räddar och förgör. Hon simmar i land och känner sanden, jorden, mellan sina fingrar och andas in liv. Sedan samlar hon alla sina krafter för att kunna resa sig upp på sina svaga ben och tar sina första steg. Pånyttfödd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar