[hype] [film] Blue Valentine

Filmens sinnesstämning slås an redan i första scenen. Pappa Dean och dottern Frankie går runt i trädgården en tidig morgon för att leta efter hunden som sprungit bort. Det är vackert och stillsamt – vi ser trädgården i gryningsljus, den lilla flickan som traskrar runt, pappa Dean som busar med henne. De går sedan in för att överraska mamma Cindy som sover och idyllen spricker: Cindy blir inte glad, bara arg.  

Blue Valentine är en fragmentariskt berättad film med återkommande tillbakablickar, gjord på ett sätt som verkligen fungerar. Vi slipper en påklistrad ramberättelse och/eller berättarröst, sekvenserna läggs istället odramatiskt på varandra i ett pusselmönster, allt förklaras inte med pekpinnespedagogik som så ofta nuförtiden. Dean och Cindys passionerade kärleksberättelse berättas således parallellt med berättelsen om den dystra vardagen några år senare.

Inte sedan Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Laurence Anyways har jag sett en så trovärdig skildring av en kärleksrelation. Både dialog, skådespeleri och upplägg sitter som en smäck. Det slår gnistor om duon Ryan Gosling och Michelle Williams och flera gånger skakar jag på huvudet i igenkänning.

Filmen är en studie i avtagande passion och ställer djupt mänskliga frågor som: hur är det möjligt att något som en gång var så vackert plötsligt kan ta slut? I kärleksberättelsen kysser Dean och Cindy varandra som om varje gång var ett avsked, Dean sjunger kärlekssånger för Cindy, de ramlar runt på gatorna, gör en låt till sin, håller om varandra så ömsint som bara nykära kan göra och byter ringar med tårar i ögonen. Hur kärleken kommer som ett slag i magen och hur de faller handlöst inför den.

Och sedan baksidan: irritationsmoment i vardagen, att plötsligt börja tänka i termer av gamla ex, samtal som slår knut på sig själv, att sexet bara blir en ansträngd kopia av hur det en gång var, det är argare nu, en akut känsla av att behöva vara själv, och hela tiden: minnena som ligger och skaver, man famlar efter dem, man vill återskapa men hamnar bara längre och längre bort.     

Det är rakt, rent, ärligt och explosivt i sin enkelhet. Det går inte att hålla tillbaka tårarna. Blue Valentine krossade mitt hjärta.