Det smala ämnet fascism och kapitalism

”[…] in the Western democraties, critiques of ’the system’ have become critiques of the ’political system’, and the idea that there might be economic conditions for political equality barely gets a mention at all.”

Min läsning i dag består av Anne Philipps bok Which Equalitites Matter? där hon avhandlar politisk och ekonomisk jämlikhet och kopplingen dem emellan. Passande nog har Kajsa Ekis Ekman och Fredrik Segerfeldt påbörjat en eldig debatt om fascism i Dagens Nyheter där Ekis Ekman trycker på kopplingen mellan kapitalism och fascism och där Segerfeldt motsäger sig och framhåller den inneboende frihetsstanken i kapitalismen.

Segerfeldts tes är att kapitalism bygger på liberalism och är internationalistisk, pluralistisk, antiauktoritärt och frihetsbejakande i grunden, vilket står i motsats till allt vad fascism är.

Jag har några tankar här:

För det första ett förtydligande. Segerfeldt har rätt i sak: kapitalismen i sig är inte fascistisk, och verkligen inte nationalistisk, utan helt färg-, nations- och könsblind. Men är inte det del av själva problemet? Den fria marknaden har ingen inneboende ambition att luckra upp gamla koloniala handelsmönster eller patriarkala strukturer. Må hända att Ekis Ekman lite väl lättsamt talar om kapitalism och fascism i samma mening, men för mig är det klart vad hon menar: kapitalismen i sig är inte fascistisk, men den gör fascismen en tjänst. På ett idéplan är de kanske varandras motpoler, som Segerfeldt menar, men i praktiken göder den ena den andra. Hur då?

Kapitalismen är enbart ”antiauktoritär” i politisk bemärkelse. Själva problemet med kapitalismen är just att den skapar vinnare och förlorare, det vill säga, att det uppstår en hierarki, ett olikhetssystem. Enligt många är detta inte ett problem så länge ojämlikheten avspeglar skillnader i arbetsinsats och ambition. Högern talar ofta om att skapa ett samhälle som ”möjliggör klassresor” – fine, men då får man också till svars för konsekvenserna, det vill säga, att man skapar ett samhälle med vinnare och förlorare. 

Segerfeldt har inget svar på Ekis Ekmans grundfråga: hur fascism uppstår. Och ärligt, är det någon liberal som har det? När Segerfeldt talar om Sverigedemokraternas framväxt skriver han: ”I Sveriges fall är alltså förklaringen till framgångarna (Sverigedemokraternas) att det helt enkelt sedan länge finns de som tycker som SD […]”. Helt enkelt. Jag anar ett cirkelresonemang här: man tycker alltså som man tycker för att man har tyckt så. Ekis Ekman resonerar vidare: ”Inte kan stora delar av Sverige, Frankrike och Ungern bestå av mobbade, faderlösa barn som behöver trygghet”. Det kan inte bara handla om det, eller om att behöva fixa sin attityd.

Missförstå mig rätt, typ alla liberaler jag känner eller känner till tar stark ställning mot fascism och rasism, men jag har aldrig hört en bra liberal förklaring på hur dessa tankeströmningar uppstår, vilket (behöver väl knappt poängteras) är högst relevant för att kunna lösa problemet.  

Jag gick på en föreläsning med Fredrik Segerfeldt en gång. Han spydde galla över fackförbund, arbetsrätt och kollektivavtal och menade i princip att det var djävulens påfund. Han vill avskaffa detta, öppna gränserna helt och möjliggöra enorma slumområden i Sverige där folk från krigsdrabbade områden ska kunna leva på låga minimilöner och en säck ris. Det får man tycka. Speciellt om valet står mellan det, eller att bli stenad till döds i sitt hemland, som Segerfeldt målade upp alternativen, framstår det som riktigt vettigt. Men konsekvenserna? Jag frågade vad han ansåg om problem med segregation och utanförskap i detta imaginära samhälle. Han svarade att han inte var intresserad av den frågan. Okej? Nej. Helt enkelt inte intresserad.

Ekis Ekman skriver bra: ”Låt oss ställa de materialistiska frågorna! Kanske är inte den viktigaste frågan: vem är fascisten? Utan: Varför just nu och inte tidigare? Hur kommer det sig att Europa lyckades hålla fascismen borta under fyrtio år?” Om vi bara kunde sluta tävla i vem som i högst utsträckning hatar fascismen som ideologi och istället diskuterade dess rot, kanske vi kunde komma någon vart. Att som Anne Philipps skriver, koppla samman debatten om ekonomisk och politisk jämlikhet. De går hand i hand. Jag faktiskt övertygad om det.