[film] 12 Years a Slave

Det som främst slår mig när jag ser om Steve McQueens Oscarbelönade 12 Years a Slave är att McQueen har en fantastisk känsla för textur. Allt från majsbladen till leran under fötterna till de små bären som Solomon försöker använda som bläck till bomullen på fälten, allt riktigt känns genom rutan. Det gör också att filmen känns i kroppen efteråt på ett alldeles särskilt sätt: magen vänder sig, man blir illamående, skakig, gråtfärdig.

Ta till exempel scenen där Solomon hänger i en snara så att bara tårna når marken, på väg att kvävas till döds i väntan på sin ägare. I tre minuter trampar Salomon med tåspetsarna i leran för att överleva, och vi tittare tvingas bevittna hur Solomon långsamt (nästan) kvävs ihjäl till fågelkvitter i solskenet. Det är så smärtsamt. Men McQueen väljer att inte fokusera på halsen, utan på tårna i leran, de tio tårna som inte räcker ända ner, för att förmedla en känsla av smärta. Det är effektfullt berättande.

Våldet i filmen är rått och ocensurerat, men inte på ett skräckfilmsmässigt sätt, det vill säga, inte romantiserande, estetiserat och inte heller med våldet i centrum, det är inte smaskigt utan bara förnedrande. McQueen är noggrann med att ta upp alla apsekter av våldet. När Patsey blivit halv ihjälpiskad mot slutet av filmen får vi tittare, utöver den explicita tortyrscenen, också se hur hon blir vårdad, hur såren baddas, hur de långsamt läker. Men vi får också se tomheten i hennes blick. Det krävs en människokännare för att skildra denna typ av våld.

Jag inser att det är denna människokännedom i kombination med just McQueens känsla för textur som gör porträttet av slaven Solomon så mänskligt och hjärtskärande. Vissa hävdar att en film per automatik blir rörande och anses bra när det handlar om något som hemskt som slaveri. Det är inte sant. Ett så pass mänskligt porträtt som detta kommer inte bara av sig själv, det krävs en konstnär.