Jag var så trött på politik under valrörelsen 2014 att jag liksom slumrade till. Nu har jag vaknat igen till beskedet att det blir nyval. Jag får typ spasmer i hjärnan och det bara svämmar över av tankar och frustrationer, måste prata med alla jag träffar (det vill säga, inte så många så här i uppsatstider) för att ventilera mina tankar. Här kommer några:
Jag kollade på Aktuellt i går och kunde konstatera att det var lite (politisk) domedagskänsla över hela programmet, typ alla partiledare samlade i ett och samma program, och som min pappa konstaterade: man har knappt sett dem så trötta och mänskliga tidigare, Magdalena Anderssons frustration gick inte att dölja, Jonas Sjöstedt som brukar vara så sansad i debatter fullkomligt rykte ihop med Mattias Karlsson och till och med Fridolin var märkbart irriterad. Å andra sidan förståeligt: det är en exceptionell situation och alla beter sig faktiskt som femåringar.
Vänstern har sin arsenal av misslyckanden och fult spel, bland annat att de faktiskt skött de första regeringsmånaderna riktigt dåligt. Löfven är inte erfaren och gör pinsamma tabbar, att riva ner tidigare blocköverskridande förslag (som Annie snackar om) var kanske inte jättesmart inför framtida samarbeten och inte heller att gå och ut anklaga högern för att kunna tänka sig att regera med SD. Självklart tänker inte sossarna enbart på rikets bästa utan vill också se sin budget gå igenom framför alliansens. Jag är inte helt övertygad om att någon från vänstern hade samarbetat med alliansen även om jag vill tro det.
MEN (!) Ola Larsmo sätter fingret på det mest relevanta i denna politiska röra i en artikel i dagens DN. Om vi bortser från allt käbbel om vem som har tagit ansvar och inte så är den reella situationen: att det parlamentariska läget är ett helt nytt i svensk politik, och att det krävs ett blocköverskridande samarbete för att få igenom en budget när SD har som intention att fälla alla budgetar som inte tar in deras sjuka krav på minskad invandring. Och denna gång råkar S och Mp sitta i regering. Nästa gång kanske det är Alliansen. Hur förhålla sig till den situationen? Jo, genom att fatta det mogna beslutet att samarbeta över blocken. Men det gjorde man inte, tvärtom. Genom att allianspartierna vägrade samarbeta och röstade mot sossarnas budget gav de SD det politiska övertag som de törstar efter. Vi snackar vågmästarroll på en helt ny nivå. Dessa ord tåls att fetmarkera: "Det handlar om vilket inflytande nyfascismen ska få över svensk politik under de kommande åren."
Just så. Det finns faktiskt något som är viktigare än skattesänkning hit och bidrag dit. Och det är att ta ställning mot nyfascismen.
Annie snackar om att budgeten blivit vänstervriden och att de omöjligen kunde rösta på den. 1) Må så vara, men har inte centern också sitt ansvar i den distans som uppstått mellan dem och partierna på vänsterblocket? JO! Annie har gjort centern till ett parti med en nyliberal riktning, och om vi någon gång känner oss tvivlande inför detta kan vi påminna oss om att hon har Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick som förebilder. 2) Och två, har hon och Jan inte ett ansvar att förhandla? Hon ba: budgeten var för vänstervriden. Reporten ba: men ni tackade ju nej till att förhandla? och Annie ba: ja för att budgeten var för vänstervriden.
??????
Det slog mig på riktigt först i går hur skadlig blockpolitiken har varit för Sverige. Det är nämligen blockpolitiken som har skapat det låsta läge vi har i dag. Historiskt sett är det inte ett dugg konstigt att C och Fp samarbetar med sossarna, men i dag är det tydligen omöjligt. Annie och Jan, shame on you. Alla har handlat ansvarslöst men ni har svikit de liberala ideal de säger er företräda. Gå in på Facebook och gilla sidan som heter "Bryt Blockpolitiken" som min kompis skapade. Enough is enough.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar