Marieme bor i en Parisisk förort med en frånvarande (arbetande) mamma, två yngre systrar och en äldre bror som styr familjen med järnhand. När Marieme inte har vad som krävs för att komma in på gymnasiet börjar hon hänga med skolans hårdhudade tjejtrio för att ge vardagen mening. På nolltid har hon bytt ut den lila mjukiströjan mot en skinnjacka, hon stjäl pengar och kläder och vågar äntligen prata med brorsans kompis som hon är så förälskad i.
Det är en hård men ändå varm jargong i gruppen. Tjejerna bär på knivar och slåss. När ledaren Lady förlorar ett slagsmål och förnedras genom att få sin tröja avsliten klipper hennes pappa av hennes hår och killgängen skrattar åt henne när hon går förbi. ”Du trodde att du var så tuff”. Det räcker med en axelryckning från killgänget för att hennes status ska försvinna. Men trots detta, trots att vi som tittare förstår hur väldigt begränsat livet som tjej i den franska förorten är vill filmen inte måla upp tjejerna som offer. Nej, det finns en jäkla girl power i filmen som gör mig varm i hjärtat.
Det är en socialrealistisk film om klass, patriarkatet och i viss mån rasism, men i första hand är det en uppväxtskildring. En central scen som enligt vissa recensenter ”redan är en klassiker” är den där tjejerna har hyrt ett hotellrum, röker på, dricker och mimar till en Rihannalåt. Scenen är uppbyggd som en musikvideo. Marieme sitter först på sängen med tårar i ögonen och beundrar sina nya vänner men reser sig sedan upp för att vara med och dansa. Det är med en fantastisk träffsäkerhet regissören Sciamma visar på den styrka tjejgäng kan ge individen. Hon skildrar något universellt: jag tror de flesta tjejer kan känna igen sig i Rihannascenen utan att vara bekanta med den franska förorten.
Bande de Filles är den första franska film som någonsin gjorts med enbart svarta huvudrollsinnehavare (?!). Filmen passerar även Bechdeltestet. Jag tycker hotellscenen visar det på ett bra sätt: när tjejerna säger att de ska festa och langar fram alkohol förväntade jag mig att de så småningom skulle möta upp killar och att det skulle bli kvällens klimax, men klimax nås när de dansar och mimar till Rihanna och sedan somnar i en hög på dubbelsängen.
Sciamma använder sig av ett (nyskrivet!) pulserande soundtrack och avskalade förortsbilder, och växlingen mellan de fyra delarna som filmen är uppdelad i markeras med svarta bildrutor. Mycket av de känslor som Marieme bär på uttrycks implicit med hjälp av just musiken och förortsmiljöerna. Karidja Touré är fantastisk som Marieme och hennes blick tränger genom bioduken och lämnar ingen oberörd. Bande de Filles handlar om begränsning och frihet. Det finns en vemodig förgänglighet i tjejgängets hela existens som man påminns om när de springer på den tidigare medlemmen som inte längre är medlem just för att hon – har blivit mamma. I bakgrunden ser vi Paris som en kuliss: och det är ett vitt, stängt Paris. Men världen utanför må vara hård och kall, inne på hotellrummet i just den stunden är allt möjligt. Inom tjejgänget, där öppnar sig världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar