[scen] ≈[ungefär lika med]

Huvudpersonen i Khemiris senaste pjäs ≈[ungefär lika med] är pengar. Det handlar om ekonomisk ojämlikhet och klass, men framför allt om vad vårt ekonomiska system gör med vårt språk, våra känslor och våra relationer. Vi får följa en rad karaktärer och deras berättelser i ett pusselmönster: Martina i tobaksaffären som hatar sitt jobb men upplever frihetskänslor när hon börjar stjäla, Mani som studerar ekonomisk historia och vill förändra systemet inifrån men aldrig lyckas få en fast anställning på universitetet (spelad av min dröm-man Hamadi Khemiri), Peter som tigger i tunnelbanan och Freja som så gärna vill ha sitt jobb tillbaka att hon knuffar ut sin ersättare framför en bil.

Som ofta i Khemiris pjäser handlar det som socialt utanförskap och flera gånger gör det ont i magen. En sådan scen är när den arbetssökande Andrej upptäcker att lillebrorsan har gett 500 kronor till den, enligt honom, ljugande tiggaren i tunnelbanan och blir fullkomligt rasande. Han misshandlar tiggaren, tar tillbaka brorsans 500-lapp och gormar om att det är fel att stjäla från barn.

I en annan scen jävlas Khemiri verkligen med publiken. Innan andra akten drar igång på riktigt och ridån går upp kliver en karaktär i rutig kostym fram på scenen, tillsammans med tiggaren Peter från första akten. Mannen i rutig kostym ger honom ett erbjudande: 290 kronor om han håller huvudet i en hink med vatten så länge han kan. Peter går med på det, men när han är klar visar det sig att spelreglerna ändrats: tre gånger är det som gäller. Publiken, som inte riktigt verkar vara med på noterna, protesterar. Men det blir ytterligare två gånger, och dessa båda gånger trycker mannen i kostym ner en sprattlande Peter i hinken med vatten lite för länge för att det ska kännas okej. Många i publiken skriker i fasa.

Det som nog är värst är sättet på vilket mannen i kostym beter sig. Han pladdrar på om underhållningsvärde, skrattar åt publikens skrik när Peter sprattlar i hinken, försöker skämta bort allt, ”det är luuugnt.” Allt görs för att höja publikens ux, förväntade underhållningsvärde, förklarar han. Men ingen i publiken njuter. Alla äcklas.

Exakt vad den scenen vill säga vet jag inte riktigt än, men jag vet att den får mig att tänka på löpsedlar om tiggare som blir misshandlade, sparkade, spottade på, många dagligen. Kanske: hur ekonomisk ojämlikhet leder just till att vi inte ser varandra som jämlikar. Hur det kan leda till att vi avhumaniserar de som står längst ner i hierarkin. Att vår ekonomiska ställning definierar vårt mänskliga värde.

Pjäsen är som bäst när den visar på hur ekonomisk ojämlikhet skapar friktion mellan människor. Arbetarklasskaraktären Mani håller ett brandtal där han uttrycker sitt äckel över privilegierade människor som romantiserar fattigdom och det enkla livet, så länge det är på avstånd och så länge de själva inte måste ta konsekvenserna av fattigdom i varje matinköp, varje trasig overall, varje ledbruten kropp.

De mindre starka delarna är de alltför pekpinnepedagogiska. Martina sitter på en begravning och gråter, men inte i saknad utan över att hon inte fick det älskade torpet i arv. När det tveksamma paret Martina och Mani senare ska deklarera sig kärlek till varandra gör de det i helt och hållet ekonomiska termer, de förklarar hur de ska investera i relationen, hur de är som Nasdaq-OMX. Det är roligt, men också övertydligt. Här går den politiska poängen före det konstnärliga uttrycket.

Men överlag är pjäsen imponerande. Dialogen är vass och likaså skådespelarteamet. Khemiri är en mästare på att skildrande hjärtskärande människoöden. Han vänder ut-och-in på sanningen och verkligheten och nyanserar skiten ur svåra ämnen. Inget är förenklat. Inget är förutsägbart. Det är som dramatiker Khemiri lyser starkast.

Alla bilder kommer från Dramatens hemsida