[hype] mamma

Älskade mamma,

I dag (i går) fyller du 50 och jag vill hylla dig genom att tala om några saker jag har lärt mig av dig, och som jag kommer ta med mig. För symmetrins skull, låt oss säga fem.

Ett: du har en fantastiskt sjuk humor. Jag skrattar aldrig så mycket som när jag är med dig och familjen, vi har en ocean av internskämt och en hel humorreferensram som innehåller allt från Eddie Izzard, Monty Python och Håkan Bråkans julkalender. Du och Ann-Charlotte skrattar alltid högst. Så var det när vi var på semester i Frankrike 2002, så är det än i dag när vi sätter oss i fel biosalong. Du har också en förmåga att krydda till historier ganska rejält, och här har du förstått någon essentiellt: sanningen är relativ och livet blir inte roligare än man gör det.

Två: du är genomambitiös och en hårt arbetande kvinna som ofta jobbar för mycket för ditt eget bästa. Men du har även ett sinne för att chilla. Självklart har du och pappa alltid tagit barnens utbildning på största allvar, men du har kanske ännu oftare än att tjata om läxor varit den som påmint oss om att också ta det lugn. Att inte låta stressen ta över. Du ligger gärna i den stora soffan på Rörbäcksvägen med en katt på armen för att sträckkolla Twin Peaks eller Mad Men. Du har lärt mig att ta arbete OCH återhämtning på allvar.

Tre: du är så lustdriven. Jag och Clara har ett minne från (typ) 2007. Vi sitter i köket i Golvsta och äter frukost, och du tittar på väggarna och utbrister: vi målar om! Och som vi båda minns det åker vi in till Uppsala samma dag för att köpa färg, och för att senare samma dag måla om panelen ljusblå. Väggarna hade haft sin färg i nästan tio år, men när du väl fick för det att någon skulle ske skulle det banne mig ske på en gång. Du låter dig slukas av saker, du kanske inte har tid men börjar ändå googla på boende i Indien, eller går ut i förrådet för att gräva fram något som vi har pratat om, eller sätter en bulldeg, till och med Samuel kan bli stressad och ba: mamma, hade inte du en predikan att skriva? Ja, det gör också att du har ett ganska ledigt förhållningssätt till tider som ska hållas, men det är en annan historia.

Fyra: du har enorm tillit. Tack för förtroendet mamma. Du har alltid bemött oss barn som jämlikar. Vår familj är väldigt ickehierarkisk och jag skulle nog mer likna den vid en klump, en enhet som vuxit samman. Även om du kanske helst förtränger detta tycker jag att vi i dag kan skratta åt att du skickade i väg mig och Clara att köa till en Kentkonsert i åtta timmar och minusgrader efter det att Clara precis återhämtat sig från sin lunginflammation. Du ångrade detta. Jag och Clara är väldigt glada att vi fick gå. Du har aldrig varit den mamman som gett oss någon sista tid att komma hem, aldrig utegångsförbud, aldrig några egentliga bråk. Vissa föräldrar sitter uppe och väntar när barnen är ute och ränner, det skulle du aldrig göra. Du säger bara åt oss att ha kul, och att ”dansa järnet”.

Fem: för mig ÄR du en öppen famn. När vi var små brukade vi leka macka. Det gick ut på vi låg i en hög på varandra, bröder, smöret, ostskivan och persiljekvisten. Hur mycket jobb du än har så har du alltid tid att krama oss god natt, precis som du gjorde när vi var små. När jag blev dumpad i somras lämnade du det du höll på med för att hämta mig med bil, och bädda ner mig i din och pappas dubbelsäng. Och när mormor dog några veckor senare och vi var de enda familjemedlemmarna hemma i Sverige så bäddade vi också åt oss båda i dubbelsängen.

Jag skulle vilja avsluta med en bild av hur du alltid har tagit emot mig när jag faller. Året måste var 1996, och vi är i Sydafrika. Jag är alltså fem år, Clara är två. Efter en lång dag sätter vi oss i bilen för att åka till en bekant och äta middag. Glassen jag åt vill dock inte stanna i magen, och, som jag gjort så många gånger i bilar och bussar, kräks upp den. Men inte i en platspåse eller på golvet utan – på dig. I ditt knä. Och bara för att göra saken värre så blir tvååriga Clara så äcklad av min spya att hon kräks i rent äckel – också på dig. Förlåt mamma, och tack för att du alltid har ställt upp för oss. Jag menar verkligen att göra detsamma för dig.