[film] 120 slag i minuten

120 slag i minuten är standardshastigheten för en danslåt. Räknat i hjärtslag motsvarar det arbetspuls, genererad av exempelvis rädsla eller sexuell upphetsning. Dessa tre – dans, död och sex – utgör ett slags treenighet i Robin Campillos film, som också är Frankrikes Oscarsbidrag.

Vi befinner oss i Paris på tidigt 90-tal, och AIDS-aktivisterna i ACT UP slåss med hull och hår mot ett trögt etablissemang och lynniga läkemedelsbolag som inte tillgängliggör mediciner och låter sjukdomen stigmatiseras. Kanske är man extra bra på civil olydnad i Frankrike, kanske är det en nidbild – frustrationen är i vilket fall motiverad och kommer ur att Frankrike var det land i Europa som var hårdast drabbat av AIDS på 90-talet.

Genom ungefär halva filmen får vi följa ACT UP som grupp. Deras mer eller mindre provokativa aktioner följs upp av veckovisa möten där aktionerna diskuteras och nya planeras. Filmen har en utforskande kvalitet här, i sin tysta observation av gruppen som enhet, inte helt olik Mellan väggarna (Cantet, 2008) som Campillo skrev manus till. Det är en bångstyrig grupp, fylld av vrede och solidaritet, och en sammansättning människor som hotas av sönderfall då en majoritet är smittade.

Filmen övergår sedan i en mer konventionell berättelse, där våra protagonister utkristalliseras: Sean och Nathan. Nathan är frisk och Sean sjuk, och i en scen skämtar Sean om hur han lever mer intensivt sen har blev smittad. Det känns som en känga åt positive thinking-fascismen, som också sammanfattar filmen i sin råhet. Samtidigt som kampen och viljan till liv pågår till slutet.

Ibland tappar filmen takten och hade med fördel kunnat klippas ner 20 minuter. Mycket av filmens essens går å andra sidan att finna i de snygga scenövergångarna. I två klubbscener skiftar fokus från svettiga dansare till dammpartiklar i luften, som blir förstorade molekyler. Det är dans, död och sex helt enkelt, i en explosiv kombination.