Årets svenska filmsnackis Sameblod förtjänar den uppmärksamhet den har fått. Med säker hand berättar långfilmsdebutanten Amanda Kernell om samiska Elle-Marja och hennes revolt i 1930-talets Sverige. Elle-Marja går i en så kallad nomadskola för samiska barn där svenska är det enda tillåtna språket. Hon är en flitig elev som har en längtan bortåt, och vid ett tillfälle väljs hon ut av lärarinnan att välkomna besökare från Uppsala. Scenen är träffande. Elle-Marja är nervös, förväntansfull – gästerna står ju för den akademiska världen och svenskhet, allt som hon längtar efter, och hoppas nå genom sin målmedvetenhet. Det framgår dock snart för både oss och Elle-Marja att det bara är en ytlig föreställning, att de samiska eleverna är marionetter som ska mätas och fotograferas och användas som underlag för biologerna att bevisa samernas underlägsenhet som ras. Elle-Marjas flit tjänar inget till när hon är samisk.
När hon blir ordentligt varse om det förtryck hon och de andra samerna lever under agerar hon drastiskt. Ett gäng unga män bjuder med henne till en danskväll. Elle-Marja vill gå, men måste först bli en annan: hon snor en klänning från lärarinnan, låtsas att hon heter Kristina och att hon kommer från Småland. Sedan kan hon börja dansa med en av männen. När lillasyster kommer letandes efter storasyster i sin samiska dräkt, ropandes på sydsamiska, väser Elle-Marja: ”jag förstår inte vad du säger, lappjävel”. Scenen speglas i en av filmens första scener, där en gammal Elle-Marja tvingas med av sin son på en begravning i de gamla hemtrakterna och lika envist svarar ”nej, jag förstår inte vad du säger” varje gång någon tilltalar henne på sydsamiska. Detta enträgna avståndstagande, denna iskalla vägran att låta sig definieras utifrån sin grupp.
Samma tema går igen i en annan aktuell film/tv-serie, nämligen den Oscarbelönade dokumentären O.J. Simpson: Made in America (Ezra Edelman). Om än konventionellt berättad är materialet i O.J. imponerande och jag har sällan sett rasfrågor diskuteras på ett så nyanserat och komplext sätt (inte minst i de första två avsnitten). Berättelsen om O.J. börjar som en framgångssaga. På 60-talet blir han USA:s mest berömde amerikanska fotbollsspelare, till synes älskad av alla. Samtidigt pågår brinnande raskrig i USA; medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King blir skjuten, polisbrutalitet leder till förortsupplopp och många berömda idrottsmän riskerar sin karriär för att ta ställning politiskt. När O.J. får frågan om han kan tänka sig att ansluta sig till gruppen svarta atleter som stödjer medborgarrättsrörelsen svarar han bara ”jag vet inte så mycket om situationen och exakt vad de vill uppnå”. Han säger att han inte är svart: han är O.J.
Och det är exakt detta det vita USA vill ha. Man vill ha någon som är lika färgblind som man själv anser sig vara, man vill ha någon som får folk att må bra, någon som neutraliserar hotet från politiska aktivister. ”Han insåg att hans framgångshistoria berodde på att han behagade vita människor. Jag hade känslan av att han var väldigt medveten om vem han var och vem han måste vara för att lyckas. Därför skapade han rollen som O.J.” berättar en vän i dokumentären. Han tycks medvetet förtränga sin uppväxt i San Fransiscos förorter, och blundar systematiskt för den rasism som andra svarta (och till viss del han själv) utsätts för.
En annan vän berättar om en gång när O.J. satt med ett gäng afroamerikaner, och en vit dam utbrister: ”Look, there’s O.J. with all those niggers”. För O.J. var detta en positiv anekdot – han tar inte fasta på att de han satt med tilltalades som ”niggers”, utan att han tilltalades som O.J. Likheter finns med sättet Elle-Marja tilltalar sin syster – det skällsord hon själv har fått utstå vänder hon till ett instrument för sin egen hävdelse. Båda två anammar med andra ord den rasistiska struktur som de själva är offer för. Man kan bli förbannad på O.J., hans totala egoism och icke-solidaritet, och Elle-Marjas kyla och avståndstagande från sina egna familjemedlemmar.
Samtidigt är poängen förstås denna: en person som inte är utsatt för strukturell rasism eller annat förtryck behöver inte välja mellan självförverkligande och att vara lojal med sitt ursprung. Det enda sättet för Elle-Marja att vidareutbilda sig tycks vara genom att spotta på sitt eget ursprung. Och O.J:s enda sätt att nå den framgång han når är att inte vara solidarisk med andra afroamerikaner. Detta är den strukturella rasismens fula ansikte, det är detta den gör med individen: den institutionaliserar självförakt och gör exkludering från sin egen grupp till den säkra vägen att bli accepterad av majoritetssamhället.
Och det går tills det inte längre går. Den rasistiska strukturen har nämligen inte nedmonterats trots enskilda individers framgång. Tvärtom är den beredd att hoppa på individen igen så fort den trampar utanför mallen. För Elle-Marja blir detta tydligt i en scen där hon nästan känner sig som del av gemenskapen på en fest, tills det kommer fram att hon är från Lappland och tvingas jojka som ett cirkusdjur. Båda filmer (om O.J. kan klassas som film går förstås att diskutera) är drabbande och tighta, och viktiga påminnelser om majoritetssamhällets osynliga privilegier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar