[film] 10 Cloverfield Lane

När Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp är hon fastkedjad till ett rör och får dropp i armen. Snart kommer Howard (John Goodman) in och förklarar att hon var med i en bilolycka och att han förde henne till sin skyddsbunker. Han berättar vidare att en någon form av attack har ägt rum, som har förgiftat luften och tagit död på allt ovan jord. Den underjordiska bunkern är med andra ord det bästa stället hon kan befinna sig på. Snart får hon gå fritt i den, men inte under några omständigheter lämna den; det skulle riskera att döda dem.   

Howard är en så kallad preppare, en person som förbereder sig för en apokalyps genom att bygga skyddsförvar och bunkra upp med alla tänkbara förnödenheter. Hans bunker är ett fullt utrustat och inrett hem med ärvda möbler, sällskapsspel och flera års konserver. Förutom Michelle och Howard finns där också den vänliga men något veka Emmett (John Gallagher Jr), en luggsliten yngling som berättar att han bevittnade attacken, och att den såg ut som något från Bibeln. Men Michelle är tveksam till om attacken verkligen har ägt rum, eller om det är en lögn hon blir matad för att inte försöka rymma.

10 Cloverfield Lane är fjolårets mest oväntade thriller. Filmen är ett psykologiskt kammarspel med tre trovärdiga och välspelade karaktärer. Howard är en regerande patriark som (försöker) kontrollera Michelle och Emmett med både fysiska och psykologiska medel. Liksom en klassisk kvinnomisshandlare är han manipulativ och växlar mellan att vara hotfull och mjuk. Hans karaktärs tvetydighet slås an redan i den scenen jag beskrev inledningsvis med kedjan och droppsprutan: å ena sidan är han en kidnappare, å andra sidan en välgörare. Denna ovisshet kring Howards intentioner driver filmen framåt och ger den en nervkittlande oförutsägbarhet.

Dan Trachtenberg visar sig vara en berättare av rang. Med precision och små medel skapar han högklassig dramatik. En scen är särskilt tight. Howard, Michelle och Emmett spelar ett sällskapsspel som går ut på att man ska beskriva ord för varandra. När det är Emmetts tur att beskriva ett ord för Howard pekar han på Michelle och säger ”Michelle är en…”. Howard gissar: flicka, barn? Emmett försöker igen: ”Eftersom hon är äldre är hon en…”. Howard tänker så att det knakar. Precis innan tiden går ut utbrister han: ”prinsessa!”. Ordet var kvinna.

Men Michelle är varken en flicka, ett barn eller en prinsessa - hon är sin egen kvinna, mer handlingskraftig och listig än de flesta. Vi får lära oss att hon flyr från något, ett äktenskap, vilket har gjort att vissa har jämfört filmen med Hitchcocks Psycho (1960) där karaktären Marion Crane flyr efter att ha rånat sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Marion är en förhållandevis passiv karaktär vars död tidigt i filmen kan läsas som en konsekvens av hennes skuld. Michelle däremot vägrar låta sig ”straffas”. Från ruta ett är hon beredd att fly. 

10 Cloverfield Lane är en film om en kvinna som vägrar underställa sig en patriark. Michelle vill ha sin frihet till varje pris. Drivkraften att bryta sig ut från Howards bunker utan att veta vad som väntar eller inte väntar utanför blir en stark allegori för att bryta upp från ett destruktivt förhållande. Det feministiska budskapet är kompromisslöst: till och med en eventuell alienapokalyps är att föredra.