Partiledardebatt

Till er som inte redan sett:

#blockajimmie

Tack alla artister och offentliga personer som utnyttjar sin makt som opinionsbildare och på konserter, Facebooksidor, event och debattsidor tar ställning mot SD. Dagar som dessa vill man till och med omfamna Björn Ranelid i kampen mot rasismen.

[tips] C-print

Se hit alla konstälskare! My main man Azmi och hans kusiner har startat en fantastisk nättidning om samtida konst: C-print. Gå in på deras webbsida (www.c-print.se) och följ dem för allt i världen på Instagram (cprintjournal) där de är väldigt aktiva. Fyndiga citat och utdrag ut låtar kombineras med jättehäftiga bilder. Gör min dag många dagar!

Mer lyrik!

Jag frågade en gång min svensklärare om vi inte skulle läsa poesi som ett moment på svenskan. Läraren frågade då eleverna: hur många av er elever har egentligen köpt en diktsamling senaste året? Nej just det, ingen. Bättre att vi ägnar oss åt låttexter.

Ett märkligt sätt att resonera tycker jag, men icke desto mindre ett vanligt tankemönster: ta ner allt till elevernas nivå, tala deras språk, nå ut till dem. I grund och botten är detta självklart något jag stödjer som en del i en demokratisk skola. Men elevanpassningen går ibland överstyr. Och drabbar främst de humanistiska ämnena. Hur ska vi någonsin kunna läsa poesi om vi aldrig börjar?

Ja, hur kommer det sig egentligen att jag och många av mina vänner aldrig under hela vår skoltid läst Stiernhielm? Varför står vi handfallna inför såväl 1600-talssvenska som modern poesi?

Missförstå mig rätt; jag vill inte peka ut specifika lärare, tvärtom har jag haft turen att ha mycket duktiga och drivande svensklärare. Men när jag i våras läste litteraturvetenskap på universitetet fann jag att vi var många som var frågande inför lyrikanalys. Vi saknade förmågan att analysera dikter då vi inte fått träna: det finns ett tydligt kunskapsglapp. Det jag förstod då var värdet i att läsa lyrik, inte minst för att kunna ta till sig texter som man vid en första anblick inte förstår.

Detta tycker jag visar på hur vi värderar olika ämnen. Ingen matematiklärare skulle komma på tanken att hoppa över ett moment i matten för att eleverna inte förstår. Eller för att det inte ”tilltalar dem”. Att göra detta är i själva verket att underskatta eleverna. Så varför tillåter vi att detta sker inom de humanistiska ämnena?

Publicerades på UNT debatt (webbversionen) för typ ett år sen

[hype] [litteratur] En av oss sover

Jag önskar att jag kunde skriva om denna bok så att alla kunde förstå. Jag tror inte jag kan. Den måste på något sätt få tala för sig själv.

En av oss sover kan vara det vackraste jag någonsin läst. Jag sträckläste den två gånger i somras och vill tapetsera väggarna med Josefine Klougarts formuleringar. Boken handlar om en ung kvinnas uppbrott med den stora kärleken: hur allt plötsligt kan ta slut och ändå fortsätta, och hur man ständigt försöker bosätta sig, hitta hem.

Jag måste citera den. Läs och smält:

--

"Kom tillbaka, jag behöver dig, säger hon och också det blir verkligt. Också det är verkligt. Precis som det är verkligt att: hon kommer glömma honom varje dag, hon har redan glömt honom. Han är i henne oavsett hur långt bort han reser för hennes pengar, för sina egna, det är så det är. Kan man sakna något som sitter i köttet på en. Det kan man kanske, tänker hon. Eller så är det meningslöst att prata om saknad eller ingen saknad, kanske är det mer en fråga om att vilja hem. Vad det sedan är; mest av allt en blick, hans blick på henne, framkallad på det sättet, i hans ögon."

--

"Det är som om våra kroppar har vuxit samman i den ställningen, alla andra kroppar, de om tillkommer senare, är ofullständiga avgjutningar av: detta. För mycket eller för lite kropp. Jag minns inte när vi blev fler än två i sängen. Men vi blev fler och jag blev en annan. Sover du, säger jag."

--

"Vad är det egentligen med dig och Berlin, frågade jag honom.
     Han tittade ner för att inte ramla eller han tittade ner för att undvika att se på mig; jag bor där, sa han sedan. Min sons mor bor där, min son bor där.
     Och det var min tur att titta ner.
     Han bodde i Berlin.
     Det var inte främst avståndet som skrämde mig, det var snarare detta: han bor verkligen någonstans. Han har ett liv; och jag vet ingenting om det. Och så detta att bo, som lockade med idén om ett hem. Hur en kropp kan tillhöra en plats; och hur man kan bo på en plats som man inte kan kalla sitt hem. Det perspektivet, att man kan bli hemlös på det sättet, lurad till att tro att det ena utlöser det andra, att det att bo utlöser ett hem."

--

"Det är märkligt hur kroppens minne växelvis vill och inte vill. Att plocka svarta vinbär i platsbunkar, kladdiga fingrar runt klasar, enstaka punkterade bär, enstaka glömda av solen och fortfarande gröna, de flesta bara mogna, dessa svarta pärlor som hoppar från kvisten och landar i en hand som både fångar och plockar, kan allt, och samtidigt: jag har glömt hur din kropp känns."

Suck

Snälla DN sluta uppmuntra folk att rösta med plånboken

[film] Turist

Mamma, pappa, son och dotter är på semester i franska alperna. Familjen sitter på en uteservering när en lavin plötsligt störtar ner för berget bredvid och mot uteserveringen. Fascination byts mot panik och pappa Tomas flyr med sin telefon i högsta hugg och lämnar en skräckslagen fru och två barn. Det visar sig snart att det endast var snörök som träffade uteserveringen, och Tomas kommer tillbaka med svansen mellan benen. Jag vrider mig i biostolen. Turist är en jobbig skildring av kvävande mansideal.

I denna filmens mest centrala scen lär vi oss några fundamentala saker om svensk manlighet. Det uppstår ett glapp mellan verkligheten och förväntningarna på familjefadern när han inte instinktivt skyddar sin familj. Ett glapp som vännen i efterhand försöker fylla: du sprang därifrån för att du tänkte att du skulle komma tillbaka och gräva ut din familj, eller hur? Det blir bara löjligt. Den patriarkala idén om den beskyddande mannen visar sig vara en kuliss.

Och det är väl egentligen lika väl. Denna idé är någonstans också omöjlig. Vad hade han kunnat göra för att skydda familjen om en riktig lavin hade drabbat dem? Ingenting.

Men vi ser också något annat hos Tomas: bristande medmänsklighet. Även om han inte hade kunnat göra något för att rädda någon annan kan man tycka att det borde finnas en vilja att stanna med dem han älskar. Men icke. Den postmoderna familjefadern tillåts nämligen odla en annan grad av egocentrism än modern när uppdelningen blir sådan att fadern ska skydda och försörja sin familj och modern stå för det relationella och vårdande.

Vi känner alla igen denna svenska man. Han är snygg, snäll och konflikträdd. Han förmår inte skydda sin familj, men ännu viktigare: han förmår inte prata om något som anses obekvämt. Han kan helt enkelt inte. Istället tiger han. Tiger och skriker ut sin frustration i naturen. Och när han inte gör det ljuger han, slingrar sig, tillintetgör varje möjlighet till samtal och trycker ner kvinnan på köpet (”du har rätt till din bild av vad som hände, men jag delar inte den”.)

Tomas biter ihop tills han fullständigt flippar. Resultatet? Kärnfamiljen faller sönder. I filmen illustrerars detta i en scen mot slutet av filmen där alla ramlar ihop i en hög, pappan längst ner, hulkandes. 

De Ofrivilliga (2008) är naken och avskalad filmkonst, Turist är mer stiliserad. Vi bjuds på estetiska kameravyer över ett ödesmättat landskap som kombineras med dramatisk musik. Även karaktärerna är mer stiliserade. Det uppstår en märklig blandning av total igenkänning och trovärdighet med en känsla av överdrift - karaktärerna är på sätt och vis dragna till sin spets. Vissa menar att detta gör porträtten problematiskt platta och statiska. Jag ser det stundtals som satir.

Filmen ställer svåra och viktiga frågor om vår samtid och om manlighet. Ruben Östlund är en mästare på att skildra svenskhet och obekväm stämning, så även denna gång. Kanske är filmen just för svensk för att fungera utomlands, men man kan alltid hoppas på en Oscar.