[hype] [litteratur] En av oss sover

Jag önskar att jag kunde skriva om denna bok så att alla kunde förstå. Jag tror inte jag kan. Den måste på något sätt få tala för sig själv.

En av oss sover kan vara det vackraste jag någonsin läst. Jag sträckläste den två gånger i somras och vill tapetsera väggarna med Josefine Klougarts formuleringar. Boken handlar om en ung kvinnas uppbrott med den stora kärleken: hur allt plötsligt kan ta slut och ändå fortsätta, och hur man ständigt försöker bosätta sig, hitta hem.

Jag måste citera den. Läs och smält:

--

"Kom tillbaka, jag behöver dig, säger hon och också det blir verkligt. Också det är verkligt. Precis som det är verkligt att: hon kommer glömma honom varje dag, hon har redan glömt honom. Han är i henne oavsett hur långt bort han reser för hennes pengar, för sina egna, det är så det är. Kan man sakna något som sitter i köttet på en. Det kan man kanske, tänker hon. Eller så är det meningslöst att prata om saknad eller ingen saknad, kanske är det mer en fråga om att vilja hem. Vad det sedan är; mest av allt en blick, hans blick på henne, framkallad på det sättet, i hans ögon."

--

"Det är som om våra kroppar har vuxit samman i den ställningen, alla andra kroppar, de om tillkommer senare, är ofullständiga avgjutningar av: detta. För mycket eller för lite kropp. Jag minns inte när vi blev fler än två i sängen. Men vi blev fler och jag blev en annan. Sover du, säger jag."

--

"Vad är det egentligen med dig och Berlin, frågade jag honom.
     Han tittade ner för att inte ramla eller han tittade ner för att undvika att se på mig; jag bor där, sa han sedan. Min sons mor bor där, min son bor där.
     Och det var min tur att titta ner.
     Han bodde i Berlin.
     Det var inte främst avståndet som skrämde mig, det var snarare detta: han bor verkligen någonstans. Han har ett liv; och jag vet ingenting om det. Och så detta att bo, som lockade med idén om ett hem. Hur en kropp kan tillhöra en plats; och hur man kan bo på en plats som man inte kan kalla sitt hem. Det perspektivet, att man kan bli hemlös på det sättet, lurad till att tro att det ena utlöser det andra, att det att bo utlöser ett hem."

--

"Det är märkligt hur kroppens minne växelvis vill och inte vill. Att plocka svarta vinbär i platsbunkar, kladdiga fingrar runt klasar, enstaka punkterade bär, enstaka glömda av solen och fortfarande gröna, de flesta bara mogna, dessa svarta pärlor som hoppar från kvisten och landar i en hand som både fångar och plockar, kan allt, och samtidigt: jag har glömt hur din kropp känns."