[film] Turist

Mamma, pappa, son och dotter är på semester i franska alperna. Familjen sitter på en uteservering när en lavin plötsligt störtar ner för berget bredvid och mot uteserveringen. Fascination byts mot panik och pappa Tomas flyr med sin telefon i högsta hugg och lämnar en skräckslagen fru och två barn. Det visar sig snart att det endast var snörök som träffade uteserveringen, och Tomas kommer tillbaka med svansen mellan benen. Jag vrider mig i biostolen. Turist är en jobbig skildring av kvävande mansideal.

I denna filmens mest centrala scen lär vi oss några fundamentala saker om svensk manlighet. Det uppstår ett glapp mellan verkligheten och förväntningarna på familjefadern när han inte instinktivt skyddar sin familj. Ett glapp som vännen i efterhand försöker fylla: du sprang därifrån för att du tänkte att du skulle komma tillbaka och gräva ut din familj, eller hur? Det blir bara löjligt. Den patriarkala idén om den beskyddande mannen visar sig vara en kuliss.

Och det är väl egentligen lika väl. Denna idé är någonstans också omöjlig. Vad hade han kunnat göra för att skydda familjen om en riktig lavin hade drabbat dem? Ingenting.

Men vi ser också något annat hos Tomas: bristande medmänsklighet. Även om han inte hade kunnat göra något för att rädda någon annan kan man tycka att det borde finnas en vilja att stanna med dem han älskar. Men icke. Den postmoderna familjefadern tillåts nämligen odla en annan grad av egocentrism än modern när uppdelningen blir sådan att fadern ska skydda och försörja sin familj och modern stå för det relationella och vårdande.

Vi känner alla igen denna svenska man. Han är snygg, snäll och konflikträdd. Han förmår inte skydda sin familj, men ännu viktigare: han förmår inte prata om något som anses obekvämt. Han kan helt enkelt inte. Istället tiger han. Tiger och skriker ut sin frustration i naturen. Och när han inte gör det ljuger han, slingrar sig, tillintetgör varje möjlighet till samtal och trycker ner kvinnan på köpet (”du har rätt till din bild av vad som hände, men jag delar inte den”.)

Tomas biter ihop tills han fullständigt flippar. Resultatet? Kärnfamiljen faller sönder. I filmen illustrerars detta i en scen mot slutet av filmen där alla ramlar ihop i en hög, pappan längst ner, hulkandes. 

De Ofrivilliga (2008) är naken och avskalad filmkonst, Turist är mer stiliserad. Vi bjuds på estetiska kameravyer över ett ödesmättat landskap som kombineras med dramatisk musik. Även karaktärerna är mer stiliserade. Det uppstår en märklig blandning av total igenkänning och trovärdighet med en känsla av överdrift - karaktärerna är på sätt och vis dragna till sin spets. Vissa menar att detta gör porträtten problematiskt platta och statiska. Jag ser det stundtals som satir.

Filmen ställer svåra och viktiga frågor om vår samtid och om manlighet. Ruben Östlund är en mästare på att skildra svenskhet och obekväm stämning, så även denna gång. Kanske är filmen just för svensk för att fungera utomlands, men man kan alltid hoppas på en Oscar.