Mer lyrik!

Jag frågade en gång min svensklärare om vi inte skulle läsa poesi som ett moment på svenskan. Läraren frågade då eleverna: hur många av er elever har egentligen köpt en diktsamling senaste året? Nej just det, ingen. Bättre att vi ägnar oss åt låttexter.

Ett märkligt sätt att resonera tycker jag, men icke desto mindre ett vanligt tankemönster: ta ner allt till elevernas nivå, tala deras språk, nå ut till dem. I grund och botten är detta självklart något jag stödjer som en del i en demokratisk skola. Men elevanpassningen går ibland överstyr. Och drabbar främst de humanistiska ämnena. Hur ska vi någonsin kunna läsa poesi om vi aldrig börjar?

Ja, hur kommer det sig egentligen att jag och många av mina vänner aldrig under hela vår skoltid läst Stiernhielm? Varför står vi handfallna inför såväl 1600-talssvenska som modern poesi?

Missförstå mig rätt; jag vill inte peka ut specifika lärare, tvärtom har jag haft turen att ha mycket duktiga och drivande svensklärare. Men när jag i våras läste litteraturvetenskap på universitetet fann jag att vi var många som var frågande inför lyrikanalys. Vi saknade förmågan att analysera dikter då vi inte fått träna: det finns ett tydligt kunskapsglapp. Det jag förstod då var värdet i att läsa lyrik, inte minst för att kunna ta till sig texter som man vid en första anblick inte förstår.

Detta tycker jag visar på hur vi värderar olika ämnen. Ingen matematiklärare skulle komma på tanken att hoppa över ett moment i matten för att eleverna inte förstår. Eller för att det inte ”tilltalar dem”. Att göra detta är i själva verket att underskatta eleverna. Så varför tillåter vi att detta sker inom de humanistiska ämnena?

Publicerades på UNT debatt (webbversionen) för typ ett år sen