[samhälle] Duktighet tar dig bara halvvägs

Det har pratats mycket om den duktiga flickan på sistone. Jag vill skifta fokus i debatten och slå ett slag för den nördiga tjejen!

För visst måste den nördiga killen vara den duktiga flickans motpart? Ni vet, han som kan skolka och missa inlämningar men kan briljera till synes improvisatoriskt och naila högskoleprov. Som till skillnad från den duktiga flickan inte är flitig och plikttrogen men lyckas ändå och drivs av något annat – ett genuint intresse.

Den nördiga killen kan lära av den duktiga flickan, och den duktiga flickan kan lära av den nördiga killen. Duktigheten är inte oviktig men otillräcklig. Den är instrumentell, då den kommer från att någon berättar vad som ska göras – alltså, utifrån. Ramarna är givna. För något är knasigt när det i en högpresterande gymnasieklass med en majoritet tjejer fortfarande är killarna som hörs när det ska diskuteras. Här är det nämligen svårare för den duktiga flickan att orientera sig – ramarna är inte givna.

Som Elin Cullhed skriver så bra i UNT förra veckan: ”ordet ’duktig’ fyller en patriarkal funktion i fallet med duktiga flickor: jag tänker på exempelvis underbetald kvinnlig sjukvårdspersonal vars arbetsstruktur gynnas av idealet att man ska vara duktig, lojal, inte gnälla eller kräva bättre villkor. Eller på flickor i skolan, som premieras om de är duktiga eftersom det underlättar för lärarna ifall de åtminstone har några runt sig som inte ligger och skriker på klassrumsgolven.” Duktig är ett knepigt ord. Det kan översättas till att "vara till lags".

Eftersom duktigheten kommer ”utifrån” och nördigheten (tänk passionen) ”inifrån” tar duktigheten dig bara halvvägs. Dels professionellt – i många branscher, till exempel inom frilansjournalistiken krävs det att personen i fråga är idérik, driven och intresserad av vad den gör för att ha en chans, men också på ett personligt plan – i ambitionen att alltid vara någon annan till lags riskerar man att tappa bort sin inre drivkraft på vägen. Malin Ullgren skriver fint om just detta i onsdagens DN, och menar att den duktiga flickan lär sig att ”enbart finnas till i andras blickar, eller framför allt i sin egen föreställning om andras blickar.”

Jag menar inte att nördighet och duktighet är varandras motpoler. Samtidigt tror jag det kan vara nödvändigt att tumma på duktigheten till förmån för den inre drivkraften. Och framför allt bör vi se duktigheten för vad den är – ett medel, och inte ett mål. Tacka vet jag hederlig nördighet, odlandet av specialintressen för den egna njutningens skull. Det unnar jag oss som ibland har gått vilse i duktigheten.

[hype] [film] Moonlight

Måtte Barry Jenkins förtrollande drama vinna Oscar för bästa film framför Damien Chazelles favorittippade La La Land. Moonlight spelar i en helt annan liga och det var länge sedan en så konstnärligt frisinnad film syntes i Oscarsammanhang. Det var också länge sedan jag grät så mycket på bio.

Moonlight är baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue och är uppdelad i tre akter som alla är namngivna efter huvudpersonen. Under 16 års tid får vi följa Chiron, en tystlåten, ensam pojke som växer upp med sin crackberoende mamma i Miamis förorter. Den lokala knarkkungen Juan och hans flickvän Teresa tar Chiron under sina vingar och erbjuder honom mat och vänlighet när ingen annan i världen tycks finnas där för honom. Han stämplas som bög av skolans mobbare långt innan han har upptäckt sin egen (köns)identitet och i en scen frågar han Juan och Teresa vad en bög egentligen är, och hur han vet om han är en. Teresa svarar att han vet när han vet. Men det finns ingen tid och plats för Chiron att upptäcka sig själv när det inte finns varmvatten i huset, det postmateriella identitetsbyggandet finns inte på kartan. Istället får han bita ihop, doppa huvudet i isvatten eller ta bubbelbad med diskmedel. Famlandet efter identitet löper som en röd tråd genom filmen och när han i tredje akten försöker ta kontroll över denna genom att pumpa upp kroppen till max och gå runt med fåniga guldtänder, möts han av den kritiska frågan ”Who is you, Chiron?” från barndomsvännen Kevin.  

Stranden och havet blir hans fristad. Det är platsen där Juan lär honom att simma, och platsen för ett annat betydelsefullt möte. Vid havet fläktar vinden. Där finns ingen mamma som kräver pengar till knark och inga mobbare som hotar med stryk. "I cry so much sometimes, I feel like I'ma turn to drops” säger Chiron i en av filmens vackraste scener. I havet kan han upplösas, blir ett med sin sorg.

Det är modigt att sätta en så tystlåten karaktär i huvudrollen. I en konventionell film hade Chiron haft några scener där han skrek och gormade eller grät som ett barn för att kontrastera mot den tystlåtna Chiron, men Jenkins låter honom förbli lika introvert filmen igenom. De gånger han öppnar upp sig är det subtilt och med väldigt små medel, både skådespelarmässigt och manusmässigt. Jenkins har förklarat att han främst lade vikt på ögonen när han valde ut de tre olika skådespelarna. Där Boyhood (2014) fokuserade mycket på själva inspelningsprocessen (den spelades in under tolv års tid) för att gestalta ett tidsförlopp och en uppväxt förhåller sig Moonlight mer teatraliskt till det; de tre Chiron-skådespelarna har inte självklara likheter i yttre attribut men har samma genomborrande, uttrycksfulla ögon och sammanbitna ansikte. Vidare berättas filmen nästan helt kronologiskt och vi slipper flashbacks, ramberättelser och andra överanvända narrativa medel. Det stora hoppet i tiden mellan den andra och tredje akten sys skickligt samman med två, tre dödande meningar – filmens sista – som kommer som ett slag i magen. De förklarar vad Chiron har gjort och inte gjort under åren som har passerat och är det enda vi behöver.

Samtidigt som filmen har en tydlig teatralisk prägel är den i allra högsta grad är en cineastisk upplevelse. Moonlight är en fröjd för ögat bland annat för sitt sätt att så mjukt fånga upp de mörka hudtonerna i filmen (vilket hudtonerna uteslutande är), även i mörka miljöer. Historiskt sett har det varit svårt att fånga mörka hudtoner på film på grund av den kemiska sammansättningen i filmrullen – Kodak utgick nämligen från ljusa hudtoner när man skapade sin filmrulle, personifierad i den så kallade Shirley-bilden som användes som referensbild för att reglera färgsammansättningen. Problemet uppmärksammades på 70-talet, deprimerande nog på grund av att möbelförsäljare och chokladförsäljare upptäckte att deras reklambilder inte kunde skilja på mörka och ljusa toner i träet respektive chokladen som de försökte sälja (se video). Som tur är har det hänt en del sedan dess.

Förorten som filmisk miljö är symboltung och riskerar att resultera i filmer som fjolårets mindre lyckade The Land (2016). Och hur mycket jag än älskar (alltså verkligen älskar) The Wire är jag tacksam över att den socialrealistiska stilen inte tar patent på förortsskildringar. Moonlight undgår klyschorna tack vare sin poetiska realism, en idé som Jenkins inte tar lika långt som Beasts of the Southern Wild (2012) med sitt konsekventa barnperspektiv, men som inte är mindre övertygande för det. Hiphop blandas med klassiska stråkar, färgerna blir självlysande i vissa scener och Jenkins leker med ljud, tystnad och osynkroniserad dialog. Allt sammantaget skapar det en impressionistisk helhet, en berättelse där allt inte förklaras, där somliga händelser förstoras och där knarkbossen får förbli en god figur. Och lika befriande som det är att se en afroamerikans uppväxt på film som inte är en generaliserbar berättelse om livet i förorten utan är en berättelse om specifikt Chiron, så är det ur representationssynpunkt lika mycket en viktig film som gör en svart, homosexuell erfarenhet till en angelägenhet för alla.   

Lyssna även på podcasten Hall/Kjellén som jag gästar och där vi pratar om just Moonlight: http://hallkjellen.blubrry.com/2017/02/25/tema-barndom-moonlight/

[topp 5] vinjetter

I vår tid av tv-serieinflation måste serieskaparna hela tiden ta till nya medel för att fånga tittaren. Vinjetten är det första (eller bland det första) som möter tittaren, och blir en ”portal till andra världar”, som Kerstin Gezelius skrev i DN för några år sedan. Vinjetten sätter stämningen, speglar ämnen, teman, miljö eller karaktärer, och ger efter några avsnitt en känsla av igenkänning och kontinuitet. Och somliga gör det förbannat bra! Här är mina fem favoriter.

 

5. True Detective
Vinjetten till (obs! Den första säsongen av) True Detective är mycket estetiskt tilltalande. Den är på många sätt som serien, finstämd och blygsam. Den kastar sig inte i ansiktet på tittaren utan har självförtroendet att låta tittaren komma till den och långsamt sugas in. Sättet som bilderna går in i varandra är klockrent, det är ett enkelt koncept som också fångar lite av seriens essens: upplösandet av gränser, till exempel mellan godhet och ondska, kriminalitet och laglydighet.

4. True Blood 
Få vinjetter har gjort mig så taggade som denna. Den är på många sätt motsatsen till True Detective-vinjetten, den försöker just fånga tittaren från den första rutan, och lyckas. Låten är catchy, bilderna är intresseväckande. De är inte tagna från serien utan är frånkopplade bilder på religiösa grupper, träskmarker, Ku Kux Klan, nakna kroppar, förruttnelse. Det stärker den allegoriska läsning av serien som jag alltid tycker gjort de första två säsongerna intressanta – i vilken man kan förstå den som en serie om religion, drogmissbruk, sexmissbruk, masspsykos, segregering och radikalisering, där den utstötta gruppen vampyrer kan läsas som en marginaliserad grupp som vilken annan.

3. Westworld 
Denna vinjett gör pastisch på en skapelseberättelse. Det första vi ser är vad som ser ut som en sol som stiger, men vi inser snart att det är en lampa i ett labb. Westworld är en artificiell värld, liksom de som bebor den, och skaparen leker Gud. Vi får se en människorobot konstrueras, steg för steg, på samma sätt som ett piano strängas. Flera gånger ser vi närbilder på ett öga, själens spegel. Finns det någon själ bakom detta öga? I ögat avspeglas parken, och parken ses i slutet av vinjetten som en ögonglob. Maktbalans som en av seriens grundkonflikter etableras här. Vem granskar vem, och i förlängningen, vem styr vem? Vi finner också en ledtråd om vad som komma skall: den robot som sitter och spelar piano lyfter plötsligt sina händer från pianot men det fortsätter att spela (vink till Club Silencio-scenen i Mulholland Drive?). Skvaller om annalkande autonomi. Mer säger jag inte.

2. Twin Peaks
Jag tror att en anledning till att så många människor har en positiv upplevelse av Twin Peaks är att man tvingas in i ett mikromeditationspass av att se seriens vinjett. Den är nästan dubbelt eller tre gånger så lång som de andra vinjetterna här i listan, den är ganska händelselös, väldigt långsam med repetitiv musik, men å så hypnotisk. Jag vet ingen annan vinjett som är så stämningsskapande. Så vad är det vi ser? Vi får inte se några människor, bara bilder på natur och den lokala industrin. Det har sin poäng. Twin Peaks, både som samhälle och geografisk plats, kan sägas vara seriens huvudperson. Det är som bekant en småstadsromantisk skildring av ett samhälle där det bara finns ett hotell, ett café och en pub, där alla känner alla, och där alla invånare tillsammans är större än summan av delarna. Det är detta som till slut kväver Laura Palmer, men också detta som gör mordet så personligt för alla. Den omgivande naturen får symbolisera mörka krafter - många talar om att det finns ondska i skogen, ugglorna sägs bära på en hemlighet och Log Lady kan se in i framtiden med sitt vedträ - men den kommer också att stå för frihet och spiritualitet med Agent Coopers underbart naiva förkärlek till barrträd och hajker.

1. Mad Men 
Serien handlar om den moderna kapitalismens framväxt och den kreativa revolutionen inom reklamvärlden, och vinjetten är lika stilren som reklamen som produceras för Sterling Cooper. Den är kort och koncis, och följer en cirkelkomposition: en man kliver in på ett kontor, allt faller samman, han faller nerför skyskrapan med reklambilder som fladdrar förbi, och det hela avslutas med att han är på kontoret igen. Så även i serien - i sju säsonger återvänder vi till ett rökigt kontor, det är en konstant. Vem är denna man som faller? Å ena sidan representerar han de flesta kontorsnissarna, många på bristningsgränsen, och med olika metoder för att hantera sina tomma liv (LSD, otrohet, dyr konst, Hare Krishna). Samtidigt är det just Don Draper som står i fokus, och mysteriet kring hans förflutna är en av seriens drivkrafter. Byggnaden han faller från signalerar en vertikal maktordning, en tydlig hierarki, där den vita mannen står högst upp. Jag tänker på en scen specifikt, där några på kontoret kastar vattenballonger på demonstrerande afroamerikaner. Men den fallande mannen kan också tänkas illustrera en delvis förändrad maktordning, något som utvecklas i serien ju längre in på 60-talet den kommer.  

[film] The Neon Demon

Sextonåriga Jesse har flyttat till Los Angeles för att bli modell. Fotografer, sminköser och modeller fullkomligt dreglar över hennes ungdom och naturliga skönhet, och hon får snart fotas av stjärnfotografer och avsluta modevisningar. Men med framgång kommer ett pris: alla tycks vara ute efter henne, motellföreståndaren och ett djur inräknat. Alla vill dricka ur ungdomens källa.

Dansken Nicolas Winding Refn, känd för Drive (2011) och Only God Forgives (2013), måste vara den överdrivna estetiseringens okrönte konung. The Neon Demon är slow motion, tystnad, stadsvyer, blinkade ljus, guldglitter, åttiotalssynt och haute couture. Varenda scen är som tagen ur en reklamkampanj för Gucci.

Filmen kretsar kring kontrasterna ungdom/åldrande och dödlighet/odödlighet. En del av filmen utspelar sig vid en bassäng som för tankarna till Sunset Boulevard (1950). Jesses ungdom och framgång ställs mot Norma Desmonds åldrande och desillusionerade självbild i filmen från 1950. En äldre och en yngre version av samma person? Jag noterar också att speglar är återkommande i filmen, vilket får mig att tänka på berättelsen om Narcissus. Alla karaktärer är döda på insidan, de har liksom Narcissus förälskat sig i sin egen spegelbild. Den karaktär som är mest nyanserad är sminkösen Ruby som jobbar med att sminka lik på ett bårhus, vid sidan av att sminka modeller. Liken blir ett memento mori, en påminnelse om döden, något som förträngs i en bransch där ungdomen konserveras.

The Neon Demon är en svårbedömd film som har splittrat kritikerkåren. Själv har jag gått från att hata till att vara ambivalent. Ju mer tid som har rymts mellan mig och filmen desto tydligare framstår det jag ändå uppskattar med den. Refns estetiska och rytmiska talang kommer helt till sin rätt i somliga scener, till exempel denna, som är oerhört suggestiv. (Det ironiska med den här scenen är att den trots den mycket skymda sikten är en av de där man får se som mest av Jesse, bildligt talat.) Den rituella tematiken gör sig också bra, de något magiska inslagen likaså, inte minst vad vi kan kalla djurincidenten. Att berätta om en industri som törstar efter ungt blod genom göra det bokstavligt är en bra idé, åtminstone på pappret.

Men filmen estetiserar precis allt och det är problematiskt. Delvis är det en fråga om smak, men inte bara. Refns stilisering har djupare implikationer: den överskuggar det som händer. Blod flödar i perfekta formationer, mardrömmar tar sig uttryck i våldspornografi, kvinnokroppar i underkläder blir del av filmens mise-en-scène. På motellet där Jesse bor, bor också en ännu yngre tjej som föreståndaren dreglar över, och i en scen förgriper han sig på henne i rummet bredvid. Detta skildras genom ljudet av plågade skrik, och genom att fånga en blänkande tår i Jesses öga för att sedan zooma ut och med en ljusstråle fokusera på henne där hon trycker sitt huvud mot den vackra tapeten, i övrigt omringad av mörker. Detta är det primära, det faktum att en ung tjej antagligen våldtas och mördas i rummet bredvid sekundärt. Kalla det satir, kalla det konst – jag tycker det är olustigt. 

Jag har alltså inget problem med filmens idé eller de magstarka våldsscenerna, som somliga kritiker tycks anta om man inte gillar filmen (fråga dock: sexscenen. Finns det något annat syfte med den än att chockera?). Mitt problem är sättet på vilket det skildras, hur den vältrar sig i kvinnokroppar, estetiserar utnyttjandet av unga tjejer. Berätta för allt i världen om sexism, rasism, förtryck - men låt det inte återspeglas i produktionen. Filmen har så höga ambitioner, det är som att den vill vara Black Swan (2010) eller Mulholland Drive (2001), men landar snarare i den gubbsjuka Sleeping Beauty (2011). Problemet är helt enkelt detta: vi får noll inblick i Jesses bakgrund, tankar, känslor, vilja. Skildringen av henne blir lika ytlig som världen filmen vill skildra. Och jag bryr mig inte om det var intentionen, det finns liksom inget egenvärde i att ha en intention och sedan genomföra den. Det var en dålig intention. 

[tv-serie] Westworld

”If I had a world of my own, everything would be nonsense. Nothing would be what it is, because everything would be what it isn’t”.

Westworld är virtual reality deluxe.

Istället för att uppleva miljöer och äventyr genom en hjälm upplevs allt i en enorm, konstruerad vilda västern-park där du som besökare kan göra precis vad du vill – supa, döda, ligga runt – utan att det får några (till synes) konsekvenser. Parken, Westworld som den heter, består nämligen av extremt verklighetstrogna AI-robotar som lever efter en förprogrammerad mall i enlighet med författade narrativ som turisterna kan ta del av. När dagen är slut skickas robotarna till labbet för att få minnet raderat och förmodade skador läkta, för att sedan återvända till parken och in i en helvetisk loop. Motbjudande? Eh, ja. Dolores Abernathy (Evan Rachel Wood) har fått rollen som bonddotter och tvingas varje kväll återuppleva mordet av sina föräldrar. Maeve Millay (Thandie Newton) är bordellmamma och förutom att behöva tillfredsställa otaliga kunder bevittnar hon också masskjutningar var och varannan dag. Tänk The Truman Show (1998) i mardrömstappning.  

På företagets Delos högkvarter finns en stor modell à la Hunger Games (2012) genom vilken man överblickar parken. På samma högkvarter tillverkas, utvecklas, lagas och kasseras robotarna, och hundratals människor jobbar som kirurger, författare och tekniker. Företagets storhet understryks av grundarens namn, Robert Ford (Anthony Hopkins), som för tankarna till en av USA mest tongivande industrier, och etablerar bilden av Delos som den moderna tidens industri. Här lär vi känna Bernard (fantastiske Jeffrey Wright), Theresa (Sidse Babett Knudsen), Elsie (Shannon Woodward) och Lee (Simon Quaterman), och förstår snart att det råder en konflikt inom företaget – mellan de som vill förenkla robotarna och de som vill se dem utvecklas.

Berättelser om AI finns det många av, Blade Runner (1982), Her (2013) och Ex Machina (2015) bland andra, och de ställer liknande frågor: vad är en människa? Vad är mänskligt medvetande? Hur värderar vi olika liv? Och hur långt är människans uppfinningsrikedom moraliskt försvarbar? Så även i Westworld. Men medan filmer som Ex Machina berättar sin story ganska rakt upp och ner, låter Westworld tittaren tumla runt med dessa frågor några varv innan man kommer ut på andra sidan. Det är en serie som gör stora anspråk, och den är så pass komplex att den kräver fokus och ett aktivt pusslande från tittarens sida. Stundvis går den vilse i skogen den har planterat, men överlag lyckas den sy ihop alla bitar på ett förvånansvärt smidigt sätt. Slutprodukten är lockande, tight, nervkittlande.

Spänningen ligger i seriens perspektivskiften och maktlekar. Detta tema utkristalliseras redan i vinjetten. Vi får dels se närbilder på ett öga som konstrueras, dels bergen i Westworld som reflekteras i ett (och samma?) öga, och dels vad som ser ut som delar av parken som en ögonglob (titta här så förstår du vad jag menar). Blickar det in i parken eller ut ur den? Vem är det som tittar på vem? En viss osäkerhet kring maktbalansen etableras. Likheter mellan robotar och människor impliceras också här – likhet mellan olika varelser, eller mellan människor för den delen, illustreras nämligen effektfullt genom närbilder på ögon. Apornas planet: Uppgörelsen inleds exempelvis med en extrem närbild på en apas ögon, och som tittare kan man omöjligt säga om de tillhör ett djur eller en människa. Ögonen sägs vara själens spegel. Finns det någon själ reflekterad i detta öga?

Vilda västern, som i mängder av filmer fått representera det ursprungliga slagfältet mellan godhet och ondska, blir här ett landskap över mänsklighetens undermedvetna, ett dekadensens teaterscen, de primitiva drifternas frizon. För så sjuka är vi människor – eller? Åtminstone är det de drifter företaget spelar på i sin marknadsförning av parken. Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till seriens koncept. I fel händer hade nämligen ramberättelsen kunnat användas som täckmantel för att gotta sig i det serien säger sig kritisera – gottande i sex och våld. Det uteblir förstås inte helt, speciellt våld finns det ganska mycket av, men detta motiveras ändå av att det i grund och botten är en seriös berättelse om förtryck och uppror, och i första hand just detta. En av de sista scenerna, som jag inte ska avslöja, öppnar på ett mycket intressant sätt upp för frågor om fri vilja och rationalitet, vilket jag menar utmärker den från andra berättelser om AI. Westworld är välskriven, och bäddar för en lovande andra säsong. Plus, Thandie Newton är förjäkla cool.   

[film] Paterson

Paterson lever ett anspråkslöst liv tillsammans med sin flickvän Laura. Han arbetar som busschaufför, skriver dikter på lunchrasten och tar en öl på samma lokala pub varje kväll efter att ha rastat den (o)charmige bulldogen Marvin. Alla sträckor han promenerar har potential att öppna upp för nya möten med stadens invånare. Patersons observans och närvaro må mycket väl ha att göra med det analoga liv han lever, istället för telefon bär han alltid med sig anteckningsblock och penna. Han är ett med staden, både bildligt men även bokstavligt då de delar namn: Paterson. 

Kultregissören Jim Jarmuschs nya film för tankarna till hans tjugofem år gamla Night on Earth, taxifilmen som berättar fem orelaterade berättelser om möten mellan taxichaufförer och deras passagerare världen över. Men där Night on Earth har en global omfattning hedrar Paterson det lokala. Filmen kretsar kring busschaufförens vardag och de mikrodramer som omsluter den, såväl kvarterspubens Romeo och Julia som samtal busspassagerare emellan. Paterson är En man som heter Ove i zen mode, en film om slumpmässig mänsklig kontakt och solidaritet. Filmerna gör helt olika anspråk förstås, inte minst dramaturgiskt – de möten som skildras i Paterson vecklar ut sig vid sidan av och kan försvinna lika fort de som dyker upp. Det är tydligt att Jarmusch har ett öga för mänskliga egenheter, vilket ibland tar sig uttryck i en enda replik.

Tyvärr brister filmen något i skildringen av flickvännen Laura. Trots att hon på sätt och vis är en originell karaktär som spenderar dagarna med att måla ringar och ränder på väggar, kläder och gardiner, sträcker hon sig inte längre än att vara comic relief i sin smaklöshet och naivitet. Ena dagen vill hon starta ett cupcakeföretag, nästa dag vill hon bli countrysångerska helt utan förkunskaper.  Samtidigt lyckas filmen på något vänster övertyga mig om dessa två kufars trofasta kärlek till varandra. 

Filmen berättas med Patersons icke-spektakulära rutiner som hållpunkter: morgon, middag, kväll. För en otålig tittare lär detta göra filmen tråkig, men har man tålamod finns det något väldigt behagligt över att låta sig vaggas in i Patersons repetitiva vardagslunk. Den tar fasta på och förstorar detaljer och tillfälligheter vilket ger den ett nästan sagolikt skimmer. Patersons dikter fungerar som berättarröst och förstärker den lite drömska känslan. Det är genom dikterna Patersons tankar kommer till uttryck, hans annars ganska tillbakahållna personlighet kontrasteras på ett humoristiskt sätt mot arbetsledarens ständiga rabblande av problem.  

        

Och för den som undrar är Adam Driver fantastisk. I rollen som den diktande busschauffören har han en närvaro och ett lugn över sig som imponerar. Filmen är en fin liten sak som inte gör mycket väsen av sig. Den är mjuk och lätt som skulle den få plats i en tändsticksask. Kanske är det vinterns bästa eskapism.

[film] 2016 års bästa filmer

Man har kunnat se många fina filmer på bio i år men här är mina favoriter:

Min pappa Toni Erdmann. En mästerlig mastodontrulle av sällan skådat slag. Den tvångsmässigt spexande pappan Winifred besöker sig besvärade dotter Ines i de nya pengarnas Bukarest. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Gränslös, rörande, mänsklig – och helt unik.    

Manchester by the Sea. När Lees bror dör får han vårdnaden om sin brorson Patrick, och återvänder till den frostbitna kustorten Manchester (USA). Casey Affleck är i toppform i detta välklippta drama om sorgearbetets vardag. Kemin och dialogen mellan Lee och Pat sitter som en smäck och filmen gör helt rätt i att lämna så mycket utrymme åt stillsamhet och humor. 

Mustang. Omvälvande och pulserande drama om fem systrar i dagens Turkiet som befinner sig i gränslandet mellan den fria barndomen och inrättandet i den patriarkala ordningen (som stavas arrangerade äktenskap och hederskultur). Som en vän poängterade bygger inte filmens dramaturgi på systrarnas feministiska uppvaknande utan denna finns där som en självklarhet när filmen börjar. En kamp som stävjas men som lever vidare i periferin. 

DO NOT RESIST. Craig Atkinsons oroväckande och prisbelönta dokumentär bekräftar något vi har kunnat ana genom den senaste tidens dödsskjutningar, men som vi nu får svart på vitt: den amerikanska polisen genomgår en regelrätt militarisering. Krigsmaterial och metoder tidigare använda i krig används nu mot (och ”för”) den inhemska befolkningen. Nyktert berättad med imponerande material. (Jag såg den i samband med Stockholms filmfestival, vet dessvärre inget om svensk premiär.)

Bland män och får. Återhållsamt isländskt deadpan-drama. Två fårfarmarbröder (som för övrigt själva ser ut som får) har inte pratat på fyrtio år utan kommunicerar genom brev i yttersta nödfall. Vemodigt om en uråldrig, utdöende verksamhet förlagt i ett vackert, kargt landskap som signalerar både isolation och beroende. Bildmässiga likheter med den nästan hundra år gamla Berg-Ejvind och hans hustru (nördpoäng hundra).

Bonus – Arrival. Trots sina uppenbara brister är Arrival för visuellt tilldragande för att räkna bort. Filmen handlar om tolv mystiska rymdkapslar som landat på jorden och lingvisten Louise Banks som får i uppdrag att tyda de nyanlända utomjordingars språk. En film om språket och kommunikationens makt med en humanist (!) i hjälterollen, som kombinerar storslagenhet och minimalism på ett exemplariskt vis.

Med reservation för filmer jag inte hunnit se: Bortom Lampedusa, Skörheten, Dagen efter denna och American Honey.