[film] Paterson

Paterson lever ett anspråkslöst liv tillsammans med sin flickvän Laura. Han arbetar som busschaufför, skriver dikter på lunchrasten och tar en öl på samma lokala pub varje kväll efter att ha rastat den (o)charmige bulldogen Marvin. Alla sträckor han promenerar har potential att öppna upp för nya möten med stadens invånare. Patersons observans och närvaro må mycket väl ha att göra med det analoga liv han lever, istället för telefon bär han alltid med sig anteckningsblock och penna. Han är ett med staden, både bildligt men även bokstavligt då de delar namn: Paterson. 

Kultregissören Jim Jarmuschs nya film för tankarna till hans tjugofem år gamla Night on Earth, taxifilmen som berättar fem orelaterade berättelser om möten mellan taxichaufförer och deras passagerare världen över. Men där Night on Earth har en global omfattning hedrar Paterson det lokala. Filmen kretsar kring busschaufförens vardag och de mikrodramer som omsluter den, såväl kvarterspubens Romeo och Julia som samtal busspassagerare emellan. Paterson är En man som heter Ove i zen mode, en film om slumpmässig mänsklig kontakt och solidaritet. Filmerna gör helt olika anspråk förstås, inte minst dramaturgiskt – de möten som skildras i Paterson vecklar ut sig vid sidan av och kan försvinna lika fort de som dyker upp. Det är tydligt att Jarmusch har ett öga för mänskliga egenheter, vilket ibland tar sig uttryck i en enda replik.

Tyvärr brister filmen något i skildringen av flickvännen Laura. Trots att hon på sätt och vis är en originell karaktär som spenderar dagarna med att måla ringar och ränder på väggar, kläder och gardiner, sträcker hon sig inte längre än att vara comic relief i sin smaklöshet och naivitet. Ena dagen vill hon starta ett cupcakeföretag, nästa dag vill hon bli countrysångerska helt utan förkunskaper.  Samtidigt lyckas filmen på något vänster övertyga mig om dessa två kufars trofasta kärlek till varandra. 

Filmen berättas med Patersons icke-spektakulära rutiner som hållpunkter: morgon, middag, kväll. För en otålig tittare lär detta göra filmen tråkig, men har man tålamod finns det något väldigt behagligt över att låta sig vaggas in i Patersons repetitiva vardagslunk. Den tar fasta på och förstorar detaljer och tillfälligheter vilket ger den ett nästan sagolikt skimmer. Patersons dikter fungerar som berättarröst och förstärker den lite drömska känslan. Det är genom dikterna Patersons tankar kommer till uttryck, hans annars ganska tillbakahållna personlighet kontrasteras på ett humoristiskt sätt mot arbetsledarens ständiga rabblande av problem.  

        

Och för den som undrar är Adam Driver fantastisk. I rollen som den diktande busschauffören har han en närvaro och ett lugn över sig som imponerar. Filmen är en fin liten sak som inte gör mycket väsen av sig. Den är mjuk och lätt som skulle den få plats i en tändsticksask. Kanske är det vinterns bästa eskapism.

[film] 2016 års bästa filmer

Man har kunnat se många fina filmer på bio i år men här är mina favoriter:

Min pappa Toni Erdmann. En mästerlig mastodontrulle av sällan skådat slag. Den tvångsmässigt spexande pappan Winifred besöker sig besvärade dotter Ines i de nya pengarnas Bukarest. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Gränslös, rörande, mänsklig – och helt unik.    

Manchester by the Sea. När Lees bror dör får han vårdnaden om sin brorson Patrick, och återvänder till den frostbitna kustorten Manchester (USA). Casey Affleck är i toppform i detta välklippta drama om sorgearbetets vardag. Kemin och dialogen mellan Lee och Pat sitter som en smäck och filmen gör helt rätt i att lämna så mycket utrymme åt stillsamhet och humor. 

Mustang. Omvälvande och pulserande drama om fem systrar i dagens Turkiet som befinner sig i gränslandet mellan den fria barndomen och inrättandet i den patriarkala ordningen (som stavas arrangerade äktenskap och hederskultur). Som en vän poängterade bygger inte filmens dramaturgi på systrarnas feministiska uppvaknande utan denna finns där som en självklarhet när filmen börjar. En kamp som stävjas men som lever vidare i periferin. 

DO NOT RESIST. Craig Atkinsons oroväckande och prisbelönta dokumentär bekräftar något vi har kunnat ana genom den senaste tidens dödsskjutningar, men som vi nu får svart på vitt: den amerikanska polisen genomgår en regelrätt militarisering. Krigsmaterial och metoder tidigare använda i krig används nu mot (och ”för”) den inhemska befolkningen. Nyktert berättad med imponerande material. (Jag såg den i samband med Stockholms filmfestival, vet dessvärre inget om svensk premiär.)

Bland män och får. Återhållsamt isländskt deadpan-drama. Två fårfarmarbröder (som för övrigt själva ser ut som får) har inte pratat på fyrtio år utan kommunicerar genom brev i yttersta nödfall. Vemodigt om en uråldrig, utdöende verksamhet förlagt i ett vackert, kargt landskap som signalerar både isolation och beroende. Bildmässiga likheter med den nästan hundra år gamla Berg-Ejvind och hans hustru (nördpoäng hundra).

Bonus – Arrival. Trots sina uppenbara brister är Arrival för visuellt tilldragande för att räkna bort. Filmen handlar om tolv mystiska rymdkapslar som landat på jorden och lingvisten Louise Banks som får i uppdrag att tyda de nyanlända utomjordingars språk. En film om språket och kommunikationens makt med en humanist (!) i hjälterollen, som kombinerar storslagenhet och minimalism på ett exemplariskt vis.

Med reservation för filmer jag inte hunnit se: Bortom Lampedusa, Skörheten, Dagen efter denna och American Honey. 

[hype] [film] Arrival

Till mänsklighetens chock landar en dag tolv stycken rymdkapslar på olika ställen på jorden. Vad i all världen vill de? Lingvisten Louise Banks (Amy Adams) får i hemlighetsstämplat uppdrag att ta reda på just det. Hon och den handplockade vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner) slussas upp i kapseln med 18-timmarsintervaller för att kartlägga de långbenta rymdvarelsernas visuella bläckvirvlar till skriftspråk. I takt med att tiden rinner iväg blir det diplomatiska läget i världen allt mer kritiskt då vissa länder väljer mer defensiva angreppssätt än andra. Och ju mer Louise omsluter sig av detta nya språk desto fler bilder av hennes döende dotter dyker upp och rubbar hennes balans.

Här har vi alltså något så ovanligt som en visuellt slående science fiction som handlar om språkets makt med en humanist i hjälterollen; detta är precis en film i min smak. Denis Villeneuve lyckas få till den perfekta kombinationen av kontemplativ storslagenhet och minimalism. Den vinner på sitt lugn och allvar. Jóhann Jóhannsson musik ligger som en dov ljudmatta över kreationen och bilderna på och i kapslarna är som mest fängslande. Jag älskar hur de är utformade, hur de svävar ovan marken som oliver hänger i ett olivträd.

Liksom i Gravity (2014), där huvudpersonen genomgår en allegorisk pånyttfödels när hon landar i vatten på jorden efter en dramatisk rymdfärd, tematiserar Arrival skapelse. Kapslarna har en ägglikande form, och de första, mörka bilderna från insidan av kapseln påminner om bilder av magens insida som man får se på ultraljudsbilder. Skapelsetemat kommer även till uttryck i idén att vi blir till genom språket och att detta formar vårt sätt att tänka, som diskuteras i filmen. Efter en tvist i berättelsen förstår vi också att titeln inte bara syftar på kapslarnas ankomst.

Filmen faller på sin tröttsamt amerikanska uppdelning mellan vilka som är världspolitikens bråkmakare och vilka som är dess fredsmäklare. I ljuset av höstens politiska utspel framstår USAs självsmicker alltmer som önsketänkande. Forrest Whitaker och Michael Stuhlbargs roller som hårdnackade militärmän är dessvärre platta och förutsägbara. Somliga dialogpartier hade kunnat klippas bort och takten i vilken Louise lär sig att kommunicera med rymdvarelserna är inte hundra procent trovärdigt (även om hon är ett proffs). Men jag kommer på mig själv med att vara väldigt förlåtande. Trots sina mindre nyskapande inslag gör Villeneuve i hög mån något eget här.

Arrival är allt jag önskade i Interstellar (2014). Den är även starkare än den besläktade Midnight Special från i år, som jag var mycket fäst vid men som lämnade lite för många lösa trådar. Arrival är gåtfull men blir aldrig otillfredsställande, och till skillnad från Interstellar gör den inte anspråk på metafysiska förklaringsmodeller vilket ger den en viss frihet. (Ja, detta må säga en del om mig själv och mina intresseområden, men vi drömmare har sällan den kommersiella filmindustrin på vår sida.) Så grattis till alla oss som önskar att rymdfilmer oftare vågade ge plats åt det poetiska framför det tekniska - detta kan vara filmen vi har väntat på!  

[hype] [film] Min pappa Toni Erdmann

Hurra! Jag stämmer in i den unisona hyllningskören: Min pappa Toni Erdmann är årets bästa film, och det mest originella jag sett på länge.

Så vadan denna galna hype? Låt oss börja i rätt ände. Ines bor i de nya pengarnas Bukarest och jobbar som konsult åt ett oljeföretag. Pappa Winifried, som är musiklärare i Tyskland och vars hund precis har dött, bestämmer sig för att spontanbesöka henne. Inte uppskattat av Ines. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Ines och en handfull av hennes kollegor köper skådespelet, och ett hejdlöst drama tar fart. Enkelt sagt tar filmen pappahumorn till en helt ny nivå. 

Sällan har jag sett en så rolig, vemodig och närgången skildring av en dysfunktionell far- och dotterrelation. Liksom den tematiskt besläktade Bland män och får handlar Min pappa Toni Erdmann om personer som är biologiskt närstående men som befinner sig ljusår från varandra, och där man tvingas kommunicera genom något. I Bland män och får kommunicerar de genom just fåren, och i Min pappa Toni Erdmann genom Winifrieds tvångsmässiga spexande.

För båda har stora kommunikationssvårigheter. Winifried tar till sina löständer i alla situationer när han saknar ord, han vet inget annat sätt att föra sig själv än genom att skämta. När han i en scen försöker sätta ord på sina känslor landar det i Facebook-klyschan ”it’s complicated”. Han representerar en generation tillbakalutade proggpappor som jag känner så väl igen. Ines å andra sidan, ett barn av sin tid, är kvävd av den patriarkala, nyliberala värld där hon verkar, som har lärt henne att armbåga sig fram, hålla igen och ta emot. Hård och känslokall framkallar hon frågan ”är du en människa?” hos den vilsne fadern.

Ändå är de av samma kött och blod. Båda med lika dålig kontakt med sina känslor, båda lika ledsna. Ines växlar mellan att vilja sjunka genom jorden och att roat spela med i pappans skådespel. I vissa situationer tycks hon driva med sin omgivning, i andra med sin pappa. Ibland tycks hon bara vilja ha en anledning att släppa in honom. När hon drar med Toni på nattklubb och med tårar i ögonen dricker champagne och tar kokain, visar hon en brännande vilja att dela med sig av sitt liv till sin pappa, att hitta en beröringspunkt.

Den här filmen handlar om mycket. Om klass, bland annat. Av allt som skiljer Ines och Winifried åt är klass en av aspekterna, för när Ines pratar på med sina kollegor på snabb engelska om outsourcing finns det ingen plats för Winifried. Han försöker skämta, men när inte heller det riktigt går hem finns det ingen annan utväg för honom än att byta skepnad: bli Toni Erdmann. Det säger mycket om oöverstigliga murar som uppstår mellan människor. Men också om den ytliga handelsvärldens skådespeleri – Winifried blir mer accepterad som en påhittad karaktär än som sig själv.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmen når sin klimax i en hysteriskt rolig scen där Ines fullkomligt flippar, och som skvallrar om hennes hårt hållna tillvaro. I sin gränslöshet visar den på filmen breda tilltal; filmen är lättillgänglig samtidigt som så mycket pågår i den, och det långsamma studiet av de två karaktärerna gör filmen enormt mänsklig.  

(Obs ”spoiler”)

I den sista scenen har Winifrieds mamma gått bort och han grips av stundens allvar. Han talar om hur fort ögonblick försvinner och att man inte förstår fören efteråt vad som har hänt. Hur gör man för att bli närvarande i stunden? Ines svarar genom att ta på sig pappans löständer och en rolig hatt, så som han alltid svarat henne. Han blir alldeles till sig och springer iväg för att hämta kameran och fånga ögonblicket, men även Ines grips av stundens allvar, och tar av sig tänderna. Så var den stunden försvunnen. Genom att låta kameran dröja vid bara Ines blir de sista sekunderna en bitterljuv påminnelse om livets förgänglighet, ett varsel om vad komma skall. Men filmen försvinner inte, tvärtom är jag fortfarande hög på den. Min pappa Toni Erdmann är skruvad, rörande, hysterisk – helt enkelt briljant.          

[film] Zootopia

Kaninen Hopps kommer från en familj av morotsbönder men bestämmer sig redan som kaninunge för att göra revolt genom att flytta till staden Zootopia och bli världens första poliskanin. I Zootopia lever rovdjur och däggdjur sida vid sida, sina drifter har de för länge sedan lagt bakom sig – ända tills vissa djur börjar förvildas igen. Hopps och rävkumpanen Wilde får något på spåren, och tar sig runt hela Zootopia för att lösa mysteriet med de förvildade djuren. 

     

En läsning av Zootopia som ligger nära tillhands är att den är en allegori över rasism och bör ses i ljuset av vår tids allt mer intensifierade rasmotsättningar, inte minst i USA. Och det är ett smart inlägg i debatten. På samma sätt som Disneys Robin Hood (1973) både talar till en vänster som förespråkar ekonomisk fördelning och en höger som föraktar skatter, gör Zootopia upp med rasismen och biologiska förklaringsmodeller samtidigt som den ger poliskåren en klapp på axeln. Två flugor i en smäll – slugt.

Så är Zootopia en uddlös barnfilm om en liberal utopi där alla kan förverkliga sig själva till max? Inte riktigt. Även om Zootopia i viss mån är som vilken annan Disneyfabel som helst så är budskapen ovanligt komplexa, stundvis rentav djärva. Ett exempel är när Hopps vänligt förklarar för en gepard att det är okej när kaniner kallar andra kaniner ”söta”, men inte när andra djur gör det. Ett annat är när Wilde tar sig frihet att känna på ett fårs ull men blir tillsagd av Hopps – en klockren metafor för hur många tycks tro att afrohår är allmän egendom.

Hopps har en inre drivkraft som heter duga och när hon mot alla odds lyckas bli den första poliskaninen får Disney till det obligatoriska budskapet att ”allt är möjligt om man bara vill”. Men filmen nyanserar också då den utforskar stereotypiseringens mekanismer, inte minst i karaktären Wilde; det kanske finns faktorer utöver den inre drivkraften som påverkar var man hamnar i livet. Man får som tittare tänka flera varv när Hopps först stoppar en fördomsfull elefant från att sälja glass till räven i fråga, för att sedan inse att elefantens fördomar stämde och att det är vi som blivit lurade, för att sedan förstå att Wilde har fallit offer för rävstereotypen och hänvisats till den oärliga svarta glasspinnemarknaden fast han egentligen är en schysst räv, och att både vi, Hopps och elefanten blivit lurade.

Fördomen står i centrum i Zootopia. En scen visar hur en däggdjursmamma flyttar sig och sitt barn lite längre ifrån ett rovdjur som de sitter bredvid på tunnelbanan, då det har spridits rykten om att förvildningarna har en biologisk förklaring, och att alla rovdjur därför är potentiellt farliga. Scenen varar bara några sekunder men är enormt träffande. Det man eventuellt kan fundera över är det faktum att minoriteten (som alltså kan ses som den afroamerikanska samhällsgruppen i en rasanalys) representeras av rovdjur. Lite passé?

Men vilka rovdjuren egentligen representerar går förstås att diskutera. I en genusanalys menar jag att filmen snarare porträtterar ett samhälle som genomgår en feministisk utveckling, ett samhälle som går från att vara patriarkalt till att bli jämställt. När alla djur fortfarande var vilda förväntades de veta sin plats, och en liten kanin som vägrar ”veta sin plats” blir ett hot mot den patriarkala samhällsordningen. I den analysen representerar de förvildade rovdjuren således snarare ett förlegat manlighetsideal än en förtryckt minoritet. Att polisen är den yrkesgrupp som skildras är smart även i denna aspekt, då den förknippas med ett visst mansideal och blir en bra projektionsyta för filmens budskap. 

Förutom att livet i Zootopia tillåter de traditionella männen att utveckla sina mjuka sidor (jag tänker särskilt på scenen där polischefen dansar på sitt kontor), så luckras roller upp och man slipper definieras av vad man är: win-win för alla (där har ni feminismen i ett nötskal). Till och med budskapet att ”allt går om man bara vill” känns därför ovanligt rimlig i denna analys, om man ser Hopps som en feministisk pionjär. Och även om Hopps som karaktär är en aning blek så är det uppiggande med en smart, modig och drivande kvinna. Den enda stereotypen de tycks ha glömt bort att problematisera är popstjärnan som (förstås!) är smal som ett sugrör. Men det är en liten detalj i sammanhanget. En recensent påpekade att Zootopia är det närmaste Disney kommit att göra en Pixarfilm, och även om den är aningen uppläxande, så har han rätt i att den är mogen och välgjord på ett sätt som ofta varit kännetecknande för Pixar. Och för den delen – om fler barn kunde rätta sina generaliserande föräldrar och säga ”bara för att hen råkade vara en [infoga valfri förtryckt grupp]”, som Hopps gör i en scen – så får filmen gärna vara uppläxande för min del.   

[samhälle] barnkultur

Alfons, ”Kort kjol”, och nu Suzanne Osten… I en tid av inspirationscitat och positive thinking-fascism tycks vi bli främmande inför och fientliga mot allt som inte är happy-happy, det vill säga, det svåra och jobbiga. Och det tillämpar vi på barnen. Suck, detta förminskande av barn! Barnen kommer snart nog få veta att vi bor i en stor och orättvis värld, att det finns sådana saker som skilsmässa, död, fysisk och psykisk sjukdom, fattigdom och krig. 

Nej, jag menar inte att vi ska föreläsa för fyraåringar om trafficking, men att inte låta fjortonåringar se en film om en flicka med en schizofren mamma är att svika de unga, det är att säga till barn och unga som lever med psykiskt sjuka föräldrar att: ni får klara er själva. 

Litteraturen, filmen och teatern måste finnas som stöd och som ett sätt för barn och unga (och alla) att förstå sin omvärld och sig själv. Så istället för att isolera barn från alla jobbigheter, borde vi inte ge dem ett språk för att kunna bearbeta dessa jobbigheter? Eller som Meg Rosoff skriver: "Give a child an unpalatable truth and she will figure out a way to process it. But "protect" her and the ghosts will whisper in her ear."

[hype] [film] Laurence Anyways

Du behöver väl luft för att andas? Om att bli betraktad och att bli sedd i Laurence Anyways

Laurence Alia är 30 år, har en passionerad flickvän, har vunnit ett skrivarpris och får trånande blickar av tjejerna i sin klass. Vi förstår snart att detta liv är en lögn; en sekund till och Laurences lungor exploderar. Identitet handlar om existensberättigande. Får Laurence finnas till?

Laurence Anyways (2012) skildrar Laurences brokiga väg från man till kvinna i 80- och 90-talets Quebec. Hen möts av förakt, och alla Laurences relationer prövas: den till föräldrarna, den till kollegorna och inte minst, den till flickvännen Fred. Man uppfattar Fred som bipolär och hon kastas mellan viljan att bryta sig loss och att stanna kvar i relationen. Laurence slits itu av en liknande konflikt, men könskorrigeringen målas inte upp som ett val, utan som en fråga om överlevnad. Det framkommer tydligt i slutet när Laurence ser tillbaka på de tio år som gått sen hen kom ut, och menar att hen inte ångrar något, trots de konsekvenser det inneburit.

Temat överlevnad utkristalliseras i filmens betoning på närbilder och blickar. Det sägs att vi blir till i mötet med den andre. Utan detta möte tillintetgörs vi. Jag menar att detta är filmens kärna: blickens dubbeltydighet, spännvidden mellan å ena sidan blicken som stänger ute och å andra sidan den som släpper in. Filmen är en uppvisning i alla blickar som ryms i detta spektrum: blicken som stirrar, blicken som avvaktar, blicken som fryser till, blicken som viker, blicken som blir tvungen att titta upp igen, blicken som uttrycker äckel, förvåning, förvirring och gillande. Alla finns representerade här. Den blick Laurence främst möts av – den betraktande, stirrade – stänger ute genom sitt tysta fördömande, medan Laurences universella längtan i filmen är motsatsen till att bli betraktad, nämligen sedd.

Det krävs skicklighet för att skildra de där exakta muskelrörelserna vi så väl känner till från verkligheten. Den franska impressionisten Jean Epstein hyllade för nästan hundra år sedan vad som då var känt som ”den amerikanska närbilden”: ”Ett huvud dyker plötsligt upp på duken och dramat som nu är ansikte mot ansikte tycks rikta sig till mig personligen, och stegras med utomordentlig intensitet. Jag är trollbunden. Nu är tragedin anatomisk. Dekoren i den femte akten utgörs av ett käkparti som spricker upp i ett leende. Väntan på det ögonblick då 1000 meter intrig löper samman i en muskel som löses upp tillfredsställer mig mer än resten av filmen.” Jag kan inte låta bli att tänka på denna text när jag ser Laurence Anyways.

Närbilden är idag norm och förekommer i de flesta filmer, men Xavier Dolan ger mycket plats åt det anatomiska drama som närbilder är. I den svagare The Danish Girl (2015), som berör ett likartat ämne, skildras huvudpersonens transformation från man till kvinnan genom en stor betoning på det yttre; skor, sminkprocedurer, inövade rörelsemönster. I Laurence Anyways tvingas vi gå i Laurences skor snarare än att se dem. Den inledande sekvensen är ett bra exempel. Här får vi över huvud taget inte se Laurence, istället får vi genom rena närbilder se de personer som Laurence passerar, och deras blickar. Blickarna vänds rakt mot kameran, mot oss, och vi känner oss uttittade. På så sätt lyckas Dolan med konststycket att låta tittaren uppleva sig betraktad samtidigt som vi själva fråntas möjligheten att betrakta.

Över huvud taget är fokus på ögon, blickar eller ansikten kanske filmens främsta visuella verktyg för att betona likheter mellan individer. Isolera någons ögon i en bild och det är svårt att säga något om dennes kön, etnicitet och ålder. Riktigt så nära kommer inte närbilderna i Laurence Anyways, men de har en effekt av att tvinga tittaren konfronteras med den andre. Den andre, som någon som liknar en själv. När Epstein skrev sin text för hundra år sedan ansågs närbilden vara vulgär – kanske just på grund av detta mötande som den framtvingar. 

”Är blickar viktiga för dig?” Laurence får frågan av en journalist. Efter år av undvikande och dömande blickar kan man anta att han har ledsnat, och konfronterar nämnda journalist; hon har inte mött hens blick en enda gång under en trettio minuter lång intervju. ”Och för dig?” kontrar Laurence, ”du behöver väl luft för att andas?”

  Publicerad i Tidningen Kulturen 11/5 2016