[hype] [film] Fish Tank

15-åriga Mia (Katie Jarvis) för ett krig mot sig själv och alla i sin närhet, hon talar i svordomar och kommunicerar i aggressionsutbrott och sparkar. Mamman förklarar att Mia varit jobbig sedan hon föddes, ”hon skrek i tre dagar”. Hon hade tänkt låta henne aborteras, hade till och med bokat en tid.

Mia är ensam, vilsen och till synes oälskad, och likt många tonåringar slåss hon med känslor hon inte förstår. I början av filmen förlorar hon sina vänner, och gör sig ovän med ytterligare ett gäng när hon försöker stjäla en häst. Man förstår snart att mamman, lillasyster Tyler och Mia knappt har något band till varandra, och att den frånvarande mamman är mer intresserad av alkohol och den nya pojkvännen än av döttrarna. Denne nye pojkvän Connor (Michael Fassbender) glider på kort tid in i deras liv som en generös, sexig och stabil mittpunkt. Någon som tar med alla tre på en utflykt och för första och sista gången i filmen skapar en vi-känsla karaktärerna emellan.    

Mias längtan efter trygghet projiceras på Connor. Hon utvecklar känslor för honom och det uppstår en sexuell laddning. Men det rör sig inte bara om sexuell bekräftelse; Mia upplever att Connor ser henne, något man kan anta att hon inte blivit bortskämd med. Han uppmuntrar det enda Mia tycker om att göra – att dansa. Hon får låna hans kamera och skapar en egen koreografi som hon kan använda som arbetsprov för ett dansjobb. Som låt väljer hon den Bobby Womack-låt som Connor spelade i bilen på deras utflykt. Ett tecken på hans betydelse för henne. Hon är inte dålig på att dansa, men i Connors blick lyfts hon och blir fantastisk.  

Scenen när Mia ska göra sin audition är lika hjärtskärande som karaokescenen i Mommy. I den sjunger den stökige sonen Steve en italiensk ballad på en karaokebar för sin mamma, men hennes uppmärksamhet sviktar från honom till mannen hon dejtar, och han blir utskrattad av de andra i baren. I Fish Tank ålar sig tjejen före Mia på tur runt på scenen i en sexig dans, varpå Mia äntrar dansgolvet heltäckt i mjukiskläder. ”Har du några hotpants?” frågar juryn. Steves och Mias bultande längtan efter att bli bekräftade och älskade syns så tydligt genom den hårda ytan i dessa scener.

Regissören Andrea Arnold har lyckats skapa en perfekt socialrealistisk film om en tonårings vilsenhet. Det finns paralleller att dra till fjolårets Bande de Filles om man ser till tematiken och miljön; båda skildrar unga tjejer som tvingas tuffa till sig i ett hårt arbetarklassklimat. Utan att försköna deras utsatthet skildras tjejerna inte heller som offer, de är huvudpersoner i sina egna liv. Men Fish Tank ger i högre utsträckning än Bande de Filles en känsla av instängdhet. Kameran är handhållen och skakig, lägenheten hon bor i är trång, själva huset är trångt:en bild av hur begränsad hennes sociala rörlighet är. Men Mias rörelseyta är också begränsad på ett psykologiskt plan. Hon sätter ingen gång under filmen ord på sina känslor och upplevelser, hon förmår inte uttrycka kärlek, det är som att hon saknar det språket. Istället bär hon allt inom sig som en tryckkokare. Mia kippar efter andan inuti den glasskål som är hennes liv.    

Vi hittar ett undantag: i en scen mot slutet av filmen kan inte tryckkokaren som är Mias inre hålla allt inne längre. Hästen som hon försökte stjäla har blivit skjuten och Mia börjar gråta. Den före detta hästägaren och numera vännen till Mia tröstar henne och säger: ”She was 16. It was her time”. Orden klingar hårt. På det följer slutsekvensen där Mia packar sin väska för att åka till Wales med hästkillen. En låt av rapparen Nas ljuder genom huset. När hon ska säga hejdå till mamman finner Mia henne dansande i vardagsrummet.  Som ett slags farväl enas alla tre i en sista utmattad men ändå livsbejakande dansscen till de klassiska raderna som ekar långt efter att filmen slutat:

”Life’s a bitch and then you die.”

[hype] [film] Take Shelter

Curtis är en sammanbiten man som muttrar att han är ”fine” i nästan alla lägen. Men han är – skräll – inte helt ”fine”. Under nätterna plågas han av fruktansvärda mardrömmar. De börjar alltid med en storm, och slutar med att någon ger sig på honom eller hans döva dotter Hannah. Ibland är det främlingar som attackerar, ibland närstående. Drömmarna sitter kvar i honom på dagarna och han får vanföreställningar, och skräcken för den stora stormen bryter ner honom så till den grad att han bestämmer sig för att bygga ett stormskydd bakom huset för lånade pengar.

Titeln och temat kan läsas som en anspelning på apokalypstematik i amerikansk film. Det har producerats mängder av filmer om naturkatastrofer, bara under 2000-talet har vi kunnat se The Day After Tomorrow, 2012 och San Andreas, för att nämna några. Take Shelter (2011) psykologiserar den klassiska katastroffilmen. Istället för att lägga krutet på maxade stormscener tar den fasta på det katastroffilmen i gemen ger uttryck för: en rädsla för omvälvande förändring, inte minst hos den vita mannen som i ett snävt mansideal förväntas visa sin duglighet genom att agera räddaren i nöden. Take Shelter är en film om mycket – om amerikansk arbetarklass, om den ekonomiska krisen – men i första hand en film om en mansroll i kris och en krisande man.

Ruben Östlunds film Turist (2014) behandlar ett liknande tema. En svensk familj befinner sig på skidsemester i alperna när en lavin brakar ner från en närliggande bergstopp – och pappa Tomas flyr för sitt liv och lämnar familjen bakom sig. Curtis i Take Shelter hallucinerar istället fram ett scenario där han kan träda in och rädda sin familj. Båda är exempel på den postmoderna mannen som inte, i kontrast till valfri katastroffilm, är förmögen att agera hjälte.

I en scen i Take Shelter ger Curtis sin äldre bror Kyle en stel kram och säger: ”Take care of yourself”, och Kyle svarar: ”Take care of your family”. Familjens välmående blir lika med Curtis välmående och det finns inget utrymme för psykisk ohälsa. Curtis berättar i en annan scen för sin fru Samantha att han gör allt i sin makt för att inte lämna familjen – som hans mamma gjorde då hon blev inlagd för paranoid schizofreni när Curtis var tio år. Hans vilja att skydda och ta hand om sin familj går honom fullkomligt över huvudet och han och familjen stupar nästan på kuppen innan stormskyddet står färdigt.

Under filmens gång misslyckas Curtis allt mer med att leva upp till rollen som familjefar och Samantha får istället kliva in och styra upp familjelivet, ekonomin och sin mans hälsa på samma sätt som mamman i Turist får bära upp sin man när han fullkomligt flippar och skrikgråter ut all sin smärta i en av slutscenerna. I Curtis drömmar är det han och ibland dottern som är hotade, men aldrig Samantha. Däremot utgör hon hotet i en av drömmarna. Det är en nedmontering av stereotypa mansideal som gestaltas: ett rollskifte, eller snarare, en upplösning av rollerna.

Stormarna i filmen utspelar sig på en dramatisk himmel där blixtarna breder ut sig som blodådror över himlen, men lika mycket i Curtis ansikte. Och nästan alltid i hans huvud. Med effektiv klippning tvingas vi in i Curtis psyke och skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir inte alltid solklar. En ”verklig” storm kommer dock tillslut. Likt Filifjonkan i Sent i november blir Curtis lugn, ja, så bekväm att han inte förmår släppa ut familjen när stormen väl är över. Så länge stormen pågår, och så länge familjen stannar i stormskyddet, så förkroppligas den gode familjefadern i honom. Stormskyddet blir den mycket begränsade yta där han kan vara hjälte. När han kommer ut i solskenet framstår han istället som en galning.  

Slutscenen är uppbyggd mer som en scen i en mainstream-katastroffilm. Familjen har kommit iväg på semester och far och dotter bygger sandslott när dottern tittar mot horisonten och tecknar ”storm”. Och så kommer den, superstormen, den han har drömt om. Han samlar familjen, Samantha okejar – och så tar filmen slut. Jag förstår detta som en dröm av något slag, som en upprättelse för Curtis. Säcken knyts prydligt ihop: stormen som han aldrig fick chans att skydda dem från har äntligen kommit och han är inte ensam i sin upplevelse av den. Regissören Jeff Nichols har förstått att det ibland är mer intressant att skildra en person för vad den inte är. Det blir en mäktig slutscen i en drabbande film.  

[kultur] All skönlitterär text har potential att förändra

Jag har gått på Poetry slam och Ordsprak i många år. Jag upptäckte det någon gång i gymnasiet och sedan dess har jag upplevt många stora stunder. Den intensitet med vilken Anis Mojgani framförde sina dikter år 2009 sitter kvar i mig än. Dikter av Sonya Renee, Olivia Bergdahl, Laura Wihlborg, likaså. Årets (fredagens) Ordsprak var inget undantag: Agnes Török, Henry Bowers, TJ Dema och Simon Matiwos levererade knivskarpa, träffsäkra dikter och jag kände mig hög på livet, igen. 

I år fanns det en tydlig politisk prägel hos många poeter. Flera av poeterna talade om att kampen är det viktiga, och att poesin och skrivandet måste vara ett medel i den kampen, kampen att förändra samhället och världen.

Jag får en känsla av att man vill skriva en viss typ av politisk text i syfte att förändra. Men man kan vända på det, tycker jag: all skönlitterär text och lyrik har potential att förändra, att förändra skrivaren, och läsaren, det är en inneboende egenskap i själva skrivandet/läsandet. Läsande möjliggör för människor att inta andra positioner är sin egna. Texter kan därför tvinga läsare att rannsaka sig själva och sina politiska övertygelser, och på så sätt kan skrivande och läsande ha en politisk laddning.

Med en politisk kandidatexamen i bagaget är jag snabb att skriva under på att det privata är politiskt. Politik är ingen isolerad bubbla. Men allt i livet kan inte heller skrivas om till politiska slagord. Det var det politiska tragglet jag tröttnade på under åren med min politiska kandidat, som jag ville bort från. Istället ville jag till filmen, konsten, litteraturen, det där… mer öppna? Jag ser läsandet och skrivandet som ett förutsättningslöst prövande av vad det innebär att vara människa, av idéerna som formar vårt samhälle, vår samtid, stort och litet, allt det som inte ryms inom naturvetenskapen och samhällsvetenskapen, som inte kan sammanfattar i för eller emot.

I det politiska samtalet måste man ständigt stå till svars, och jag ville bort från det.   

Så vill jag skala bort det politiska från kulturen? Absolut inte. Det är varken önskvärt, eller möjligt. Jag vill heller inte försumma en viktig kamp. Däremot vill jag slå ett slag för det andra, det som är leken, drömmen, magin, den galna fantasin. Det måste också få finnas. När man vill använda lyriken som ett medel i kampen, säger man också: ta bort det som inte driver den här tesen. Men tesen, den kanske kan uppstå först när skrivandet och läsandet får vara just ett förutsättningslöst prövande. När det får vara fritt.

[hype] [film] Whiplash

Jag älskar en film som vågar snöa in sig på en specifik kontext. Whiplash (2014) utspelar sig till 75 procent i orkestersalen (alternativt på scen). Kameran stannar vid instrumentväskorna, vid notbladen, munstyckena, musiklärarens hand och de tecken han ger, karaktärerna kastar sig med termer som för en icke insatt låter som ett främmande språk, och långa passager består av olika stycken jazzmusik som orkestern tränar in eller framför. Whiplash är kompromisslös på det sättet, helt sin egen.  

19-årige Andrew Neiman (Miles Teller) går på USAs bästa musikskola och lyckas komma med i skolans mest prestigefulla jazzband. På köpet får han historiens mest sadistiske musiklärare, Terence Fletcher (spelad av en lysande J.K. Simmons). Fletcher tycker att ”good job” är det värsta man kan säga till någon, och berättar att Charlie Parker blev den legend han blev för att Jo Jones kastade en cymbal i huvudet på honom. Med detta som ledord ser Fletcher det som sin uppgift att pressa och provocera sina elever till perfektion. Neiman tränar bokstavligt talat tills händerna blöder.

Filmen är en mästerlig duell mellan lärare och elev. Berättartekniken är lite lik den som man inom litteraturen kallar ”isbergsteknik”, det vill säga, att allt inte uttrycks explicit. Vi besparas återblickar på barndomen och förklaringar på vem som egentligen är vem runt middagsbordet. Fletcher är skräckinjagande och som tittare håller man på Neiman, men det är inte någon svartvit duell mellan ondska och godhet som utspelar sig här. Neiman målas upp som självupptagen och reserverad och Fletcher har sina goda stunder.  

I en träffande scen hyllar Neimans föräldrar sin andra sons framgångar inom amerikansk fotboll vid middagsbordet. När Neiman sedan berättar om sina framgångar inom musiken frågar brodern: ”men hur kan man tävla i musik? Är inte det typ subjektivt?” och det enda Neiman svarar är: ”Nej”. Det är så mycket som uttrycks i det nej:et, i Neimans ovilja att diskutera och förklara, och man kan läsa mellan raderna: ingen skulle lyssna, eller: de skulle ändå inte förstå. Familjedynamiken och Neimans roll som outsider målas upp för tittaren.

Whiplash har mitt fullständiga engagemang från första takten. Det är imponerande hur långa musikstycken kan vibrera av intensitet på sättet de gör. Den långa, men mäktiga slutscenen sitter som pricken över i:et med sina många vändningar. Jag och mina kompisar var tvungna att spola tillbaka, och se igen. 

[tv-serie] "The Jinx": Har inte Robert Durst redan vunnit?

Veckans kanske minst otippade, men icke desto mindre goda tips, kommer här: HBO-serien The Jinx. För er som inte vet är The Jinx en så kallad true crime-serie i sex avsnitt, det vill säga en dokumentär serie, som handlar om mångmiljonären Robert Durst och mordmisstankarna som kretsar kring honom. Som många innan mig har konstaterat finns det likheter med den uppmärksammade podcasten Serial, som också den nystar i ett olöst mord.

Här behövs ingen fiktion, scenariot och Robert Durst som karaktär är så skruvade att det räcker till och blir över. Snabb sammanfattning: på 80-talet försvann Dursts fru och Durst misstänktes tidigt för mordet men dömdes aldrig. Frun Kathy har aldrig hittats. I samband med att fallet togs upp igen år 2000 mördades Durst bästa vän (som antogs sitta inne på viktig information), och några år senare även Dursts granne.

För några år sedan gjordes en film om försvinnandet av frun Kathy, med Ryan Gosling och Kirsten Dunst i huvudrollerna (All Good Things). Durst själv kontaktade regissören Andrew Jarecki efter att ha sett filmen och föreslog att han skulle låta intervjuas. Jarecki tackade ja och resultatet blev HBO-serien. Hela upplägget är därför bisarrt: här har vi en serie om en potentiell seriemördare – skapad på den potentiella seriemördarens initiativ. The Jinx liknar ingenting annat.

(OBS nu kommer spoilers)

För vem i helvete vill efter massa år vara initiativtagare till en serie som kan få en fälld? Vem i helvete vill att massa filmnissar och jurister ska vända på varje sten i en rad olösta mordfall där du är huvudmisstänkt? Durst är en diva utan dess like, hela han känns som ett konstprojekt, och oavsett om han har mördat alla dem han misstänks ha mördat eller inte så är han en galen man. Han liksom skriker efter att bli upptäckt (för vad är ännu inte helt klart). Divan Durst tar dock en enormt komplicerad omväg runt (vad av många antas vara) sanningen: han anlitar landets dyraste advokater samtidigt som han är så dum (?) att han snattar en kycklingmacka – och blir upptäckt – när han lever under dold identitet. Han låter en hel serie skapas om honom och nekar till mord varje gång, men erkänner av misstag (?) i slutet – istället för att bara erkänna direkt. Det är en himla cirkus.

Men här kommer en fråga: har inte Durst redan vunnit? Jag får en obehaglig känsla av att Durst håller tyglarna här, att det i själva verket är han som regisserar. Jag får en obehaglig känsla av att dom eller ingen dom egentligen gör detsamma för honom, det enda Durst är ute efter är erkännande, det erkännande som han i hela sitt liv jagat efter sen han blev kickad från det framgångsrika familjeföretaget till förmån för lillbrorsan. (Ni vet det klassiska citatet: ”man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad..”) Och erkännande har han fått. The Jinx har blivit en oerhört uppmärksammad serie med miljontals tittare, och Robert Dursts ansikte och namn är numera ett som många utanför USA känner till. Hans mörka, blanka, med eftertryck blinkande ögon borrar sig in en.

Serien väcker även många andra etiska frågor: är det okej att skapa nagelbitande underhållning av verkliga människors livsöden? Eller för den delen, att iscensätta dem? Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Samtidigt är jag väldigt tacksam att serien skapades – den är förtrollande, skickligt berättad och oerhört spännande. Frågorna fortsätter mala i mitt huvud. Serien lär oss också något om USA idag; hur man med rätt summa pengar kan omvandla vilken lögn som helst till en sanning. En sak är säker: hade Durst varit en svart, fattig man hade han redan varit död. 

[musik] El Perro Del Mar

Har återupptäckt denna fantastiska låt!

[tv-serie] Så bra är första åtta avsnitten ur fjärde säsongen av "Girls"

Så var Girls igång igen, serien som jag avgudar, eller framför allt: serien som jag aldrig kan hata. Jag tycker att de två första säsongerna av Girls är guld. Många tycker att andra tappade den humoristiska ådran och blev för mörk. Trean är ojämn, utdragen och inte lika vass även om den innehåller en del klockrena avsnitt. Fjärde säsongen är hittills mindre mörk och innehåller mer lättsamma twister: en spontan förlovning, en pappa som kommer ut, mud wrestling, en ny flickvän. Alla verkar älska den.

Jag vet inte vad det säger om mig, men jag älskar den mörka andra säsongen. De fyra unga, urbana tjejerna och deras hippa liv skildras så nära inpå att det visar sig att alla i själva verket är på gränsen till nervsammanbrott, ensamma och trygghetssökande. I tredje säsongens bästa scen kommer det fram att de fyra huvudkaraktärerna, tjejgänget, bär på ett bubblande hat mot varandra. Inte ens varandra klarar de av.

Min generations självupptagenhet är ett centralt tema i serien. Min kompis mamma började kolla på serien men slutade för att hon inte stod ut med huvudpersonerna. Hannahs egocentrism peakar när hon i tredje säsongen åker till sin döda förläggares begravning för att (på ett ”smidigt sätt”) fråga änkan om framtiden för hennes outgivna bok. Hon framställs som socialt handikappad vilket är väldigt humoristiskt, men inte utan en allvarlig underton. Hur hanterar en egocentrisk generation nära relationer och intimitet? Jag kan också störa mig något enormt på karaktärernas beteende, men kan samtidigt inte hata det: det finns en hög igenkänningsfaktor, jag känner igen mig själv och mina vänner i (typ) allt de tänker och gör. Det kommer så nära. Det är komiskt men också tragiskt.

Fjärde säsongen är väldigt underhållande, det händer grejer hela tiden och Hannah lyckas som vanligt försätta sig i märkliga och obekväma situationer. Att Adam träffar en ny tjej och att Hannah tvingas gå vidare är en nödvändig utveckling i serien, men det finns något som skaver här. Hannah kommer hem och upptäcker att Adam efter bara en månad har en ny flickvän, Mimi-Rose Howard (”that’s not a name. That’s a woman’s name and a man’s name with a flower stuck in the middle of it”) och hon är inte vilken flickvän som helst utan den perfekta människan: hon är bländande vacker, framgångsrik konstnär, självständig, enormt social, cool och laid back.

Hannah och Adam-historien blir plötsligt ointressant för mig. Jag känner mig inte speciellt berörd när de tar farväl, kanske för att Hannah själv inte verkar speciellt berörd. Klart hon är ledsen och labil i någon scen, men i övrigt tar hon sig i kragen, byter karriärsinriktning, skaffar nya vänner, börjar dejta. Good for her! Men är det trovärdigt? När hon förklarar för Adam att hon verkligen gillar Mimi-Rose förstår jag ärligt talat inte om hon är sarkastisk eller inte. Döljer Hannah en psykos eller är hon så oberörd som hon verkar? Jag hoppas på det första, eller åtminstone på att få en nyansering av hennes känsloliv. Något annat som behöver nyanseras är Mimi-Roses karaktär. Att måla upp någon som helt perfekt känns väldigt ”o-Girls”.

Dialogen är som vanligt klockren med repliker som ”I’m falling asleep right now. I could be at a brunch with a guy who runs a micro-brewery, so let’s pep it up” och ”Why is everyone acting like tea is some sort of magic elixir that will make it so Adam doesn’t have a girlfriend anymore?” Till det bästa hör Rays hysteriska utbrott över trafiksituationen i hans kvarter, och Jessas kisscen: den sköna Jessa sätter sig och kissar på gatan i en scen och man skrattar lite (typiskt Jessa), men scenen vänder när hon börjar mucka med polisen och framstår plötsligt som patetisk, liten och ensam. Tredje säsongen tappade tittare och det är tydligt att Lena Dunham med fler lägger krut på att höja tittarsiffrorna igen. Säsong fyra har en energi som jag saknade i tredje säsongen, men jag önskar att det inte sker på bekostnad av de mörka inslagen.